Ylva lämnades bort som bebis – så kan det påverka barns liv

Ylva Mårtens är deltidsboende i Burgsvik och i vardagsrummet leker barnbarnen Ester och Ivar. Deras föräldrar bor i Västerhejde och barnen har sovit över hos sin mormor.

– De leker och leker och leker utan att jag gör något. Den fria leken är så viktig, säger Ylva Mårtens, som sitter vid bordet.

Hon har samlat texter om sådant som lekens betydelse, bebisars anknytning, övergivna barn och läkta trauman. Experterna i hennes antologi skriver om en viktig tid i livet, de första tusen dagarna.

– Vi grundlägger vår personlighet och lär oss så mycket då. Man lär sig äta, sova, krypa, stå, gå, prata, sjunga, dansa. Vi lär oss allt som vi behöver för att sedan utvecklas till självständiga individer, säger Ylva Mårtens.

Det är inte någon klassisk rådgivningsbok för föräldrar, utan uppdaterad kunskap om hur den första tiden i livet påverkar oss.

– Så får man dra sina egna slutsatser och göra sin egen praktik som förälder. Det finns inga råd, men i slutändan vill jag att läsarna ska lära sig mer om barn eftersom det är så viktigt för hela samhällsutvecklingen.

Journalisten, författaren och deltidsgotlänningen Ylva Mårtens.

Foto: Hanna Mi Jakobson

Närheten

Som mångårig journalist har Ylva Mårtens riktat in sig på att lyssna på och berätta om barnen. Hon riktar sig till dem som arbetar med barn, men även dem som har barn.

– Man vet så mycket mer idag, säger hon om kunskapsläget.

Det kan innebära ett mer medvetet, men också ängsligt och intensivt föräldraskap än tidigare.

– Det är inte lätt. För föräldrar och vuxna ska så klart lyssna på barnen och se till så att de har det bra, men det är inte bara barnen man ska lyssna på. Man ska också lyssna på sig själv och sätta gränser för vad man själv orkar med. Så att man inte blir utbränd för att man är en för aktiv förälder, säger Ylva Mårtens.

Foto: Hanna Mi Jakobson

Närhet och omtanke för de yngsta är det viktigaste, inte att uppfostra ett-, två- och treåringar till självständiga människor

Hon betonar att närheten och omsorgen är viktigast för de yngsta barnen.

– Jag tror att det är svårt att curla de allra yngsta, men sedan när de blir lite äldre så får de faktiskt lära sig att det finns andra människor runt omkring också. Att vi måste hjälpas åt. Så curlingbegreppet tror jag tyvärr är väldigt relevant när det gäller de större barnen, säger Ylva Mårtens.

Anknytningen

I antologin “Barnens första 1000 dagar“ skriver bland annat barnläkare, psykologer och socionomer om dagens syn på vuxnas omhändertagande och barns välbefinnande.

– Förr fanns det många konstiga föreställningar, att man skulle amma var fjärde timme och att spädbarnen prompt skulle sova i sina egna sängar, säger Ylva Mårtens.

När hennes egen generation föddes var rutinen på BB att de fick ligga i ett annat rum.

– Bebisarna fick gråta sig till sömns som vissa förespråkade tidigare. När jag var liten ansågs det bra, för då luftade man lungorna. Det är barnmisshandel. De allra yngsta måste ju få vara nära sina föräldrar och knyta an, säger Ylva Mårtens. 

Ylva Mårtens är barnvakt åt sina barnbarn Ivar och Ester som leker i bakgrunden.

Foto: Hanna Mi Jakobson

Ylva Mårtens lägger den sista pusselbiten i barnpusslet.

Foto: Hanna Mi Jakobson

Kontakten

Hon växte upp i en tid när man kunde lämna över sin barn till andra. Föräldrarna visste inte hur separationer påverkade anknytningen.

– Nu lämnar man inte längre in små barn ensamma på sjukhus, det gjorde man när jag var liten. Jag var bara några månader när jag låg på sjukhus. Min mamma minns att när jag kom hem, var jag helt annorlunda.

Det var först som vuxen, när hennes mamma hade läst om de apatiska flyktingbarnen, som de pratade om det.

– Hon sa att Ylva, jag tror att du var apatisk. För jag fick inte kontakt med dig när du kom hem från sjukhuset. Det tog lång tid innan jag fick kontakt med dig igen. 

Ylva Mårtens var ett spädbarn när hon lämnades på ett barnsjukhus. Hon hade eksem på armar och ben, som hon kliade på under nätterna och väckte sina föräldrar.

– På sjukhuset band de fast mig i en spjälsäng och mamma fick titta på mig genom ett fönster. Det var för obehagligt för mamma så hon orkade inte gå dit någon mer gång.

Tre veckor senare hämtades hon hem. Ylva Mårtens tror att det var hennes pappa som bestämde att hon skulle läggas in, för att hennes mamma skulle få vila.

“Så skulle man aldrig göra idag“, säger Ylva Mårtens om hur hon blev behandlad som barn. När hon lämnades bort och spändes fast på ett sjukhus för att hon hade eksem.

Foto: Hanna Mi Jakobson

Så skulle man aldrig göra idag

Reparationen

När Ylva Mårtens var några år äldre lämnades hon bort igen.

–Jag blev lämnad på ett barnpensionat när jag var tre år. Då var jag där i en vecka. Det är ju inte så lång tid, kan man tycka, men för barn som inte har någon tidsuppfattning är det väldigt långt. Jag var helt säker på att jag skulle vara där för evigt.

Som vuxen har hon läst sina journaler från barnsjukhuset. Hon har också haft många samtal med sin mamma, för att kunna förstå vad hon varit med om.

– Min mamma hjälpte mig och berättade och jag tror att det var hennes sätt att reparera, att göra gott. Det som av okunskap hade blivit fel när jag var liten, säger Ylva Mårtens.

I bokens texter finns exempel på andra trauman, som det finns mer kunskap om idag.

– Man vet till exempel hur illa barn far av att se våld. Det visste man inte tidigare, utan man tänkte åh vad skönt att de åtminstone inte blev slagna. Men det kan vara lika allvarligt att se sin mamma bli slagen av sin pappa, som att bli slagen själv. Mamman blir oförmögen att ta hand om barnen och pappan blir ett monster.

Hon hänvisar till psykologen Åsa Landbergs text om att läka trauman och socionomen Heidi Fjeldheims text om att ärva och bryta dem.

– Om man själv har haft en otrygg barndom och inte har blivit omhändertagen på rätt sätt. Till exempel att föräldrarna inte förmått att ge barnen mat och kläder och sett till att de går till skolan, så kan man faktiskt reparera det, säger Ylva Mårtens.

Ylva Mårtens utanför lekstugan vid sommarhuset i Burgsvik.

Foto: Hanna Mi Jakobson

Relationen

Hennes egna erfarenheter från att bli bortlämnad, reparerades inte när hon var barn.

– Jag tror att de här upplevelserna har påverkat mig mycket. Jag är rädd för separationer. Jag har stannat för länge i olika kärleksrelationer, jag har anpassat mig på ett sätt som inte har varit bra för mig och inte för min omgivning heller. Min mamma anpassade sig också, så jag gjorde som hon gjorde, säger Ylva Mårtens.

Hon gjorde också tvärtom.

– Jag har inte skickat bort mina egna barn som mina föräldrar gjorde. Och jag tror också att min barndom påverkat mitt yrkesliv. Att jag har ägnat mig åt barnen. Ett område där jag fördjupat mig är just de omhändertagna barnen och barnhemsbarnen.

Relationen till hennes mamma kunde ändå läka ihop till slut.

– Den var inte så bra när jag var liten. Jag tyckte att min mamma var konstig och undrade om jag kunde lita på henne. Men som vuxen lärde jag mig att lita på mamma. Hon hjälpte mig att komma ihåg så jag kunde göra en radiodokumentär om barnpensionat och hon berättade om min tidiga sjukhusvistelse, säger Ylva Mårtens, som fortsätter att sprida kunskap om barnen.

“Om vi börjar med barnen så kan vi lösa stora samhällsproblem mycket tidigare i stället för att ta itu med dem när barnen är stora, tonåringar eller unga vuxna, då blir det mycket svårare“, säger Ylva Mårtens.

Foto: Hanna Mi Jakobson

Mitt syfte med antologin är att väcka känslor men också att ge gedigen kunskap

Foto: Hanna Mi Jakobson