Josefine Ingemarsson bor i en enrumslägenhet precis intill Bro kyrka. Utanför stannar bussen, som hon tar in till stan nästan varje dag för att jobba. Tiderna passar inte så bra med schemat, och hon försöker att ta körkort.
Den här fredagen har det redan börjat skymma när hon kommer hem. I fönstret sitter en av hennes tre katter och spanar efter sin matte.
– De är lite rädda för människor, säger hon och när dörren öppnas så pyser de iväg.
Kattsyskonen hade hittats ute i det vilda och var inte vana vid människor – vilket ännu sitter i till viss del. Josefine skulle köpa en kattunge, men kom hem med tre.
– De sa att de andra två skulle avlivas för att ingen ville ha dem. Det kunde jag absolut inte gå med på, säger hon.
Josefine Ingemarsson växte upp drygt en mil därifrån – i Martebo. Tillsammans med sina föräldrar och två storasyskon bodde hon i ett hus som låg intill den gård som Josefines farmor och farfar ägde. Hennes föräldrar jobbade mycket, så som många gör inom lantbruk. Under en period hade hennes mamma tre olika jobb.
Josefin började första klass i Tingstäde skola, som nu lagts ner. Redan från början hade hon det tufft i skolan.
– Jag hade svårt att fokusera. Varje dag var jag trött och hade huvudvärk, berättar Josefine.
Det var ofta stökigt i klassrummet och ljudnivån var hög. Hon berättar att lärarna inte hade något sätt att hantera situationen på.
– De löste det genom att ge hörselkåpor till oss som ville ha. Men de gjorde inget annat för att det skulle bli bra, säger hon.
Tidigt började Josefine känna att hon var annorlunda. Efter att skolan var slut på dagarna var hon helt slut. Hon testade fritidsaktiviteter – dans och karate – men la snabbt av.
– När jag var liten var jag på mitt rum nästan hela tiden. Jag tänkte att mina kompisar hade så mycket mer energi än mig, säger hon.
När Josefin var 13 år skulle allt drastiskt förvärras. Hennes bästa vän, som hon växt upp tillsammans med, begick självmord.
– Det var världens chock och man förstår nästan aldrig riktigt. Och man läker heller aldrig riktigt, säger hon.
Händelsen framkallade en hel del skuldkänslor hos Josefine och hon kände att hon inte hade hjälpt sin kompis tillräckligt mycket.
Hennes självkänsla, som redan var dålig, blev ännu sämre.
Man läker aldrig riktigt.
Josefine Ingemarsson
Förlorade sin bästa vän Klara vid 13 års ålder.
Traumat gjorde att hon mådde väldigt dåligt och till slut tog hon hjälp från barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Josefine beskriver en uppväxt där man inte pratade så mycket om känslor och ångest. Men när hennes vän tog livet av sig, tog hon själv initiativ till att prata med vården.
En anledning till det var att hon på nära håll hade se hur illa det kan gå om man inte får rätt hjälp. Men besöket blev inte som hon hade hoppats.
– De sa i princip bara: "Här har du antidepressiv medicin som du kan ta". Jag kände bara att jag vågar inte ta den, säger Josefine.
Hon misstänkte själv att hon hade en diagnos, men det fick hon inte gehör för hos barn- och ungdomspsykiatrin.
– Jag tänkte att om jag får en diagnos så kanske jag kan hitta verktyg och metoder som funkar, istället för att äta anti-depp, säger hon.
Att adhd inte upptäcks hos flickor är något som har uppmärksammats i forskningen på senare år. För Josefines del var det just så. Hon var inte tydligt hyperaktiv, vilket är ett vanligt symptom hos pojkar. I skolan märkte lärarna såklart att hon inte kunde hänga med i undervisningen, men några åtgärder sattes inte in.
– De sa: "Vi ser att du kan, men du gör inte". Jag kan väl tycka att de borde ha hjälpt mig mer att komma igång, säger hon.
Under tiden led Josefine av depression och ångest, vilket också är mycket vanligt hos flickor med adhd. Hon testade medicin men upplevde att hon blev så pass frånvarande att hon slutade med den. Det skulle ta flera år till innan Josefine fick diagnos.
Det var först när hon kom till psykiatrin och efter flera vändor där som hon träffade rätt person.
– Jag fick kriga för att få en utredning. Det hade såklart varit enklare för mig om jag bara tog medicinen de gav mig, men till slut träffade jag rätt läkare som hade samma tankar som mig, säger hon.
Att få adhd-diagnosen var en skön känsla. Josefine förstod att många andra hade haft samma upplevelser som hon själv hade – att hon inte var så annorlunda.
Under tiden hade skolgången i princip misslyckats. När det blev dags att börja gymnasiet – så hamnade valet på estetiska programmet med bildinriktning. Bild var också det enda ämnet där betygen var bra. Konsten är hennes tillflykt. Josefine tänker inte på något annat när hon ritar eller målar, utan går helt och hållet in i motivet.
– Då kan det gå hur många timmar som helst. Jag glömmer tiden. Det är som en annan värld. Det är som terapi fast hemma. Man går igenom sina känslor som man kanske inte gått igenom förut.
När Josefin var 16 år flyttade hon hemifrån. Hon bodde tillsammans med en kille som inte alls var bra för henne, vilket gjorde det stökigt på hemmaplan.
När hon lämnat pojkvännen kom nästa motgång. Covid slog till och under hennes sista gymnasieår bedrevs undervisningen till stor del på distans. Det spårade ur – hon kom inte upp ur sängen på morgonen och saknade självdisciplinen som krävdes.
– Det var fokuset som var svårt. Själva uppgiften som jag hade framför mig hade jag egentligen kunnat klara av, säger hon.
Studenten blev inte som Josefine hade tänkt sig – på flera sätt. Hennes betyg var ofullständiga, så hon fick ingen examen. Firandet ställdes in på grund av pandemin. Men Josefine köpte sin studentmössa och gick till skolan, där studenterna under nedtonade former fick springa ut.
– Det blev en ganska mysig dag ändå, mina föräldrar hade fixat lite firande hemma, säger hon.
Nu var skolan slut och hon skulle ut i vuxenlivet, med ofullständiga betyg och ett självförtroende i botten. Hon levde på existensminimum och fick försörjningsstöd. Hon sökte jobb på jobb, men konstaterade snabbt att hon inte hade kvalifikationerna som krävdes. Varje dag kände hon sig stressad – fast hon inte fick mycket gjort.
Hennes mamma hade läst om projektet "Alla behövs på Gotland", som drivs av gotländska arbetsgivare och Tillväxt Gotland. Josefine fick möta människor som hon tyckte lyssnade på henne och verkligen ville hjälpa henne att få sitt första jobb. Nu är det ett och ett halvt år sedan hon började som städerska på Strand hotell och hotell Solhem i Visby.
Det är ett fysiskt arbete. Man behöver inte tänka så mycket. Det känns så skönt när det är städat och fint.
Josefine Ingemarsson
Om jobbet på Strand och Solhem hotel.
Att ha ett arbete har fått Josefine att känna sig mindre annorlunda och konstig. Nu gör hon inte det på samma sätt.
– Jag har blivit mer självsäker. Jag tänker inte lika ofta "jag kan inte, jag kan inte", utan nu tänker jag mer att ingen kan något innan de har provat. Man lär sig, säger hon.
Josefine berättar varmt om kollegorna som har hjälpt henne komma tillrätta på jobbet, när hon var ny, osäker och blyg. Flera av dem har blivit hennes vänner. I december ska Josefine åka till Thailand i en månad och bo hos en av dem.
– Hon har hus där och ville att jag skulle komma och bo hos henne gratis och få mat och allt. Jag tänkte "wow, hur ska jag kunna tacka nej?", säger hon entusiastiskt.
För Josefine Ingemarsson har jobbet gjort att hon äntligen har fått något som motiverar henne. Även om det kan vara stressigt emellanåt så uppskattar hon det fysiska i arbetet. Nu tänker hon på framtiden på ett annat sätt. Först ska hon ta körkort. Och om det går bra så funderar hon på att börja studera och läsa in gymnasiet – och drömmen sedan är att kunna bo i ett hus på Gotland.
– Jag är mer stolt nu och det spelar in på min självkänsla. När jag ser tillbaka så hade jag ingen anledning att hata mig själv så mycket som jag gjorde. Vuxna är inte heller några superwoman eller supermen förstår jag nu.
Om du mår dåligt
Mår du psykiskt dåligt och har tankar på att ta ditt liv så finns hjälp att få:
Minds självmordslinje – öppet dygnet runt
Telefon 90101
Minds webbplats eller chatt
Ring 112 – om läget är akut.
Region Gotlands första linjen – om du är mellan 6 och 17 år, eller förälder, och vill ha stöd vänd dig hit.
Telefon 0498- 26 80 86
Första linjens webbplats