Tidningarna var väldigt på hugget med sin rapportering från fredsmarscherna 1981.
Den 30 juli 1981, klockan 10, avgick gångmarscherna med start från två olika håll, Fårö i norr och Burgsvik i söder, med Visby och Almedalen som mål.
”Gå en bit eller gå hela vägen!” var uppmaningen på flygbladen till fredsmarschen som hade syftet att demonstrera för en kärnvapenfri zon i Norden, men också för ett kärnvapenfritt Europa och militär nedrustning.
Jag har svårt att tänka mig att det skulle gå att göra i dag på samma sätt.
Hans Söderberg
Fredsaktivist på 80-talet
Fredsmarscherna sommaren 1981 blev utgångspunkten för den fredsrörelse som var aktiv på Gotland fram till år 1985. Snart 40 år senare, efter några år med militär upprustning och nu senast det svenska Nato-inträdet, har intresset för den gotländska fredsrörelsen väckts till liv – åtminstone ur ett historiskt perspektiv.
Nyligen samlades flera av de som var med för drygt 40 år sedan. Genom studiecirkeln ”Fredssamtal - Tre kvällar om och med den gotländska fredsrörelsen”, har de delat med sig av minnen men också diskuterat fredsfrågan utifrån ett nutida perspektiv – samtidigt har allt dokumenterats i realtid. Planen är att berättelser, gamla foton och tidningsurklipp ska samlas i ett arkiv för fler att ta del av. Av materialet ska det även produceras en film. Ett arbete som leds av konstnären och filmskaparen Kalle Brolin som arrangerat studiecirkeln tillsammans med Baltic Art Center (BAC).
– Vi har ägnat åt oss en slags levande historiebeskrivning. Syftet är att få allt samlat på ett ställe, bland annat för att skapa förutsättning för forskning i ämnet, säger Kalle Brolin.
Hans och Maud Söderberg är glada över initiativet att dokumentera fredsmarscherna och den gotländska fredsrörelsen.
Bland dem som bidragit med sina berättelser finns Maud och Hans Söderberg som med en mindre grupp tog initiativet till den gotländska fredsmarschen 1981.
– Vi blev ganska överraskade när vi fick höra om Baltic art-projektet, men glada. Det är ett väldigt fint initiativ, både det Kalle (Brolin) gör, men också, att det kunnat anordnas möten, där folk kan diskutera de här frågorna. Vi lever i en osäker tid där väldigt många inte känner sig tryggare nu utan snarare tvärtom, säger Maud Söderberg.
Det fanns en helt annan tro på framtiden. Jag vill inte verka helt uppgiven men det är svårt att inte känna sig det.
Maud Söderberg
Fredsaktivist på 80-talet
Merparten av deltagarna gick kanske en delsträcka, men marschen var också så mycket mer än ett demonstrationståg från en punkt till en annan. Hans Söderberg minns framförallt alla engagerade samtal för fredens sak blandade med kulturinslag som, sång, musik, tal och trivsamt umgänge vid de olika rastplatserna på vägen mot Visby.
– Det blev ju något helt annat än det kanske först var tänkt. I dag är det lite svårt att greppa hur stort det var, det vi gjorde. Men alla var ju så engagerade och det var så lätt på något vis, säger han.
Vi sitter hemma i parets kök i huset på Högklint, där de bott sedan flytten till Gotland 1972. Det var ”Gröna vågen” som förde dem till ön, berättar Maud medan hon bläddrar bland de gamla fotona från fredsfesten i Almedalen 1981 – det stora evenemang på kvällen den 2 augusti när marscherna hade gått i mål. Här finns också bilder från de olika fredsmöten som arrangerades under åren som följde !982-1984 med Cykla för fred 1982 och fredsseminarier på Borgen och i Fridhem.
Ett urklipp från Dagens Nyheters rapportering om fredsrörelserna i Europa sommaren 1981.
Vad var det då som födde idén om en fredsmarsch på Gotland? Maud berättar att de läste mycket om fredsmarscherna ute i Europa, främst i Frankrike och Tyskland, och idéerna bakom rörelsen där. Till en början var planen att bege sig dit för att ansluta.
– Men vi insåg att det skulle lika gärna kunna bli något på Gotland. I och med kvinnorörelsens organisering på ön fanns det en förutsättning att ta hand om det själva, så det gjorde vi, säger Maud.
Vi kände att vi var delaktiga i en mäktig rörelse.
Hans Söderberg
Från start handlade det om ganska så få inblandade personer. Men den skaran skulle växa i snabb takt, det var det verkligt märkvärdiga, betonar hon:
– Det ringde i vår telefon hela tiden. Det var musiker, konstnärer, journalister, fotografer – många kulturmänniskor – som ville vara med. Det var nog aldrig tanken att det skulle bli så stort, men efter ett tag släppte vi på allt vad begränsningar hette. Alla som ville vara med och tala eller göra något annat, var välkomna.
Vid ankomsten till Visby, efter drygt tre dagars gångmarsch, gick drygt 700 personer med i demonstrationståget. På den efterföljande fredsfesten i Almedalen kom cirka 3 000 med hundratals medverkande med tal, musik och sång på en fredsmanifestation som varade från 13 på dagen till sena kvällen.
Spelmännen Mera Gartz (även trummis och medgrundare av proggbandet Träd, Gräs och Stenar), Sigge Krantz (även han känd musiker och på senare år medlem i samma band) samt Lars Olsson, i den norra marschen.
Fredsrörelsen var stor och fanns i hela landet som en kraftfull utomparlamentarisk röst som politikerna faktiskt lyssnade till, menar paret Söderberg. I synnerhet var det så på Gotland.
– Vi har ju alltid varit engagerade i olika utomparlamentariska rörelser, så viktiga för en vital demokrati. Ofta kanske besvärliga för politiker och makthavare. Men när frågan på dagordningen gällde fredsfrågorna lyckades folkopinionen få många politiker med på båten och många av våra utgångspunkter hämtade vi från Palmekommissionens många möten i Europa under åren. Fredsfrågorna angick alla och neutrala och alliansfria Sverige spelade en stor roll. Och Palme var med på ett av våra möten. Vi kände att vi var delaktiga i en mäktig rörelse, säger Hans.
Man borde ha låtit folket komma till tals
Maud Söderberg
om den svenska Nato-processen
Han och Maud återkommer ofta till ordet ”tidsanda” för att bena ut skillnaderna mellan nu och då, varför folk inte mobiliserar sig på samma sätt i dag för fredsfrågan.
– Det fanns en helt annan tro på framtiden. Jag vill inte verka helt uppgiven men det är svårt att inte känna sig det. Det är så många olika frågor just nu som känns viktiga, som framförallt miljö- och klimatfrågorna, säger Maud.
Under fredsrörelsens tid på 80-talet var det också ett annat säkerhetspolitiskt världsläge, förklarar Hans:
– Det obegripliga har hänt att vi gått från tankar om en gemensam säkerhet med fienden och tron på diplomati och samtal, till det rakt motsatta till en uttalad konfrontation mot fienden, där vi nu står som anslutna till en Nato-allians under kärnvapenparaply. Det som vi ville undvika. Framtiden ser inte ljus ut, menar Hans.
Hans och Maud Söderberg under en av sina fredsaktioner, här med sonen Sigfrid.
Gällande Nato är det för sent att vända utvecklingen nu, understryker Maud.
– Men vi är ännu i ett så pass tidigt skede så frågan om vad det kommer att innebära är oerhört viktig. Vi kan och bör fortsätta debattera och diskutera Nato, inte minst på Gotland som är ett utsatt område.
Hon fortsätter:
– Men jag tycker att svenska folket har blivit överkörda med Natopropaganda. Processen borde inte ha gått så snabbt, som den gjorde, utan man borde ha låtit folket komma till tals.
Även om fredsrörelsen som den såg ut på 1980-talet, inte finns kvar, behövs protesterna behövs nu mer än någonsin, menar Maud och Hans Söderberg.
– Vi har visserligen blivit äldre, men vi har inte gett upp. Ledorden för vårt engagemang är klara: Fred och frihet, social och ekonomisk rättvisa. Allt hör samman i vår kamp för en bättre värld, säger han.