Hanna Davidsson, född och uppvuxen i Visby, utvecklade en ätstörning i tidig ålder.
Det här är ”Del 2. Ö-läge och utmaningar” i en tvådelad artikelserie om ätstörningsvården på Gotland. Här kan du läsa första delen.
Hanna Davidsson, född och uppvuxen i Visby, minns tydligt hur allt började. Det var i femman och hälsokontroll stod på schemat. Där skulle eleverna vägas och mätas. När det blev Hannas tur fick hon höra att hon låg ”över kurvan”.
– Jag minns att skolsköterskan sa rakt ut att jag var för stor.
Orden fastnade i Hanna. Samtidigt upplevde hon skoltiden som stökig, med mycket drama i kompisgänget. Klassen hade gått tillsammans sedan förskoleklass, men till högstadiet skulle de byta skola.
– Då var det en del hets om att man skulle bli snygg till sjuan. Jag tänkte att om jag bara blev smal så skulle jag bli omtyckt.
Skolsköterskan sa rakt ut att jag var för stor
Hanna Davidsson
Hanna önskade sig och fick ett gymkort i julklapp – och började träna tillsammans med sina kompisar. Stegvis trappades träningen upp och blev nästan en tävling vännerna emellan.
– Vi började gå på två pass per dag och istället för att få skjuts skulle man promenera fram och tillbaka till gymmet.
I samband med detta slutade Hanna äta godis. Utifrån såg det fortfarande hälsosamt ut, hon tränade och höll sig borta från godsaker. Men när Hanna kom hem från gymmet om kvällarna ljög hon för sina föräldrar och sa att hon redan hade ätit middag.
Sommarlovet till sjuan utvecklade hon en depression.
– Jag minns att jag frös hela tiden och gick runt i stora fleecetröjor. Hela sommaren låg jag bara inne och åt i princip ingenting.
Hanna Davidsson fick ett gymkort i julklapp, men relationen till träningen blev snabbt osund.
Hannas föräldrar reagerade – både på hennes besatthet av träning och de uteblivna måltiderna – och tog kontakt med BUP Gotland. Vid 13-års ålder började Hanna gå på samtalsterapi.
På besöken behövde Hanna även väga sig.
– Det var deras måttstock på hur det gick, men jag lärde mig ganska snabbt att runda systemet, till exempel genom att dricka väldigt mycket vatten inför invägningarna.
Hon ordinerades även näringsdrycker för att få i sig tillräckligt mycket energi. Men behandlingen hjälpte inte, istället försämrades hennes hälsotillstånd snabbt. Från att ha ätit normalt åtminstone en dag i veckan, till ingen alls. Hanna, som fortfarande gick i skolan, var tvungen att gå hem flera gånger per dag för att dricka sin näringsdryck.
– Jag minns att jag var så svag att jag inte ens kunde ta trapporna upp till lektionerna utan att falla ihop.
Vid det här laget var situationen akut och Hannas föräldrar började titta på vård utanför ön. Till slut hörde de av sig till SCÄ, Stockholms centrum för ätstörningar, som erbjöd en plats.
Patienter med ätstörning över 18 år hänvisas till vuxenpsykiatrin på Norra Hansegatan i Visby.
På Gotland finns ingen specialistvård för ätstörningar. Om resurserna på ön inte räcker får patienten därför en remiss till fastlandet, oftast till Stockholm. Susanne Ringbom, samordnare för vuxenpsykiatrins ätstörningsteam, menar att närheten till specialistvård är en av de största utmaningarna på ön.
– Att patienten skickas till fastlandet kan både bli krångligt och dyrt för anhöriga.
Om trycket på ätstörningsvården fortsätter, utan att mer resurser tillförs, är risken att personer med andra ätstörningar än anorexi inte får den hjälp de behöver, menar Susanne Ringbom. Så ser det redan ut på många håll i landet.
– Även om en person inte har anorexi kan man ha väldigt svår bulimi, hetsätning eller annat. Risken är att bara patienter med en livshotande ätstörning får den vård de behöver.
Risken är att bara patienter med en livshotande ätstörning får den vård de behöver
Susanne Ringbom
Samordnare för vuxenpsykiatrins ätstörningsteam på Gotland
På SCÄ i Stockholm fick Hanna en ny typ av vård. Där pratades det inte om vikt, utan fokus låg på att ändra beteendet.
– I början sprang jag och gömde mig, tränade i smyg på toaletten och kastade tallriken vid måltiderna. Men efter ett tag gick det bättre.
Sommaren före åttan blev Hanna utskriven, då hade hon varit inlagd i fem månader. Men tillbaka på Gotland gick ätstörningen in i en ny fas. Från anorexi och ortorexi – fixering vid mat och träning – utvecklade Hanna nu bulimi.
– Den var svårare att upptäcka för andra, eftersom jag kunde äta som vanligt.
Hanna var tillbaka i skolan. Men ätstörningen hade lett till att hon nästan missat ett helt år. Hanna som led av mycket prestationsångest gjorde allt hon kunde för att inte behöva gå om en klass.
I Stockholm fick Hanna Davidsson en nystart. I dag är hon 26 år, utbildad journalist och bor i Stockholm. Hon har tidigare arbetat som vikarie på Helagotland.
Med allt annat som pågick förblev ätstörningen oförändrad. Till slut tog hennes föräldrar beslutet att hela familjen skulle flytta till Stockholm – för att ge Hanna en nystart.
– Då var jag ledsen över att lämna Gotland och alla vänner. Men så här i efterhand var det jättebra för att få mig att tänka på annat än mat.
De flesta i Hannas nya klass hade en sund inställning till mat och hennes nya vänner såg det nästan som en utmaning att få henne att börja äta igen. De stöttade och satt med under måltiderna.
– Vi kom väldigt nära varandra. I Stockholm fick jag börja om, jag var inte längre tjejen med anorexia. Det är väldigt speciellt att ha en sjukdom på mindre ort.
Enligt Susanne Ringbom följer Gotland riksgenomsnittet när det kommer till antalet ätstörningar bland befolkningen. Hennes team på vuxenpsykiatrin – som tar emot personer med ätstörningar över 18 år – brukar vanligtvis ha mellan 30 och 35 patienter.
– Men det har ökat de senaste tio åren, det är högt tryck. Vi jobbar hårt för att man ska få en bedömning inom tre månader, men det är kämpigt emellanåt.
Att ätstörningar ökar tror Susanne Ringbom har att göra med hur samhället har förändrats i övrigt – med kroppshets och perfektionism på sociala medier. Hon menar att högre stress gör att sårbarhetströskeln för att utveckla en ätstörning sänks.
– I dag ges dubbla budskap. Å ena sidan ska vi njuta och ha det gott, med fokus på mat och konsumtion. Å andra sidan ska vi vara ”hälsosamma”, äta en viss kost och gå på dieter.
Att ätstörningar ökar tror Susanne Ringbom har att göra med hur samhället har förändrats i övrigt, bland annat med sociala medier.
Sjukdomen tog många år från Hanna. Invägningar, samtal och tiden som inlagd gjorde att hon missat mycket av det hennes klasskompisar haft för sig. I Stockholm, när ätstörningen blivit bättre, fick hon chans att ta revansch.
– Då gick det för långt åt andra hållet istället, jag gjorde revolt mot mina föräldrar och festade mycket.
Bulimin följde med. Efter studenten började Hanna jobba inom restaurang och festandet fortsatte.
– Jag tror att det hade mycket med sjukdomen att göra. Alkohol blev ett sätt att glömma ångesten över mat ett tag.
Men när Hanna fyllde tjugo blev det äntligen bättre. Hon lämnade krogbranschen, flyttade ihop med sin pojkvän, slutade gå ut lika mycket och fick rutiner.
– Det var första gången jag kände mig nöjd, lycklig och grundad. Mat som jag tidigare haft ångest för blev inte lika jobbig.
Hanna slutade successivt att spy upp måltiderna. Ångesten för mat fanns dock kvar.
– Den vet jag inte om jag någonsin kommer att bli av med, men jag har lärt mig att hantera ångesten när den kommer.
För Hanna blev alkoholen ett sätt att glömma ångesten över mat ett tag.
Susanne Ringbom menar att ätstörningar på många sätt kan liknas med missbruk. Den drabbade kan ofta fungera på sin arbetsplats eller skola – vilket gör att sjukdomen kan döljas för anhöriga under lång tid.
– Men på sikt ger det svåra konsekvenser, både för kropp och själ. Man kan bli deprimerad och det sliter på kroppen. Livet begränsas väldigt mycket.
Många som insjuknar har haft bekymmer med mat sedan tidiga tonår. Men en del söker inte hjälp förrän de blivit vuxna.
– Då kanske man funderar på att skaffa familj och inser att det inte är hållbart längre. Ätstörningar kan leda till mensbortfall och att man har svårt att bli gravid till exempel.
När jag tänker på lilla Hanna så ser jag en sprallig tjej som alltid var glad och älskade livet. Med sjukdomen försvann den sidan.
Hanna Davidsson
I dag är Hanna Davidsson 26 år, bor i Stockholm och arbetar som projektkoordinator på Canon. Trots att det bara gått några år sedan Hanna blev frisk från sin ätstörning känner hon distans till sina upplevelser. Det är inte jobbigt att prata om längre, det är snarare skönt att folk är medvetna om hennes historia för att hon inte ska falla tillbaka.
– När jag tänker på lilla Hanna så ser jag en sprallig tjej som alltid var glad och älskade livet. Med sjukdomen försvann den sidan.
Till skillnad från när Hanna blev sjuk – när sociala medier fortfarande var i sin linda – tror hon att unga tjejer i dag exponeras mer för osunda ideal.
– När jag växte upp var det inte samma hets kring kläder och smink. Det måste vara påfrestande för unga att hela tiden jämföra sig med en perfekt fasad på sociala medier, speciellt när man är i stadiet att ”hitta sig själv”.
Samtidigt tror och hoppas hon att samhället utvecklats till det bättre på andra sätt. När Hanna var yngre var modeller alltid väldigt smala, i dag tycker hon att det finns en annan mångfald, inkludering och representation av olika kroppstyper.
Trots att ätstörningen varit en så stor del av Hannas liv, kan hon känna tacksamhet över sina erfarenheter.
– Det var fruktansvärda år och en jättejobbig tid, men de har gjort att jag växt och utvecklats så mycket. Jag vet vad det innebär att må dåligt och vill inte hamna där igen. Det gör att jag tar tag i saker när det inte känns bra, nu vill jag bara vara lycklig och glad.
Här kan du söka hjälp:
• Du som är under 18 år kan kontakta en ungdomsmottagning, elevhälsan eller barn- och ungdomspsykiatrin, BUP.
• Du som är 18 år eller äldre kan boka tid på en vårdcentral, psykiatrisk mottagning eller på företagshälsovården om du jobbar.
• Du som studerar kan kontakta studenthälsan, om problemen har med studierna eller högskolan att göra.
• Det finns även olika föreningar som erbjuder stöd och hjälp via telefon, chatt eller mejl, bland annat Bris, Frisk och fri, Tjejzonen och Shedo.
Källa: 1177.se
