Elins skräck: ”Jag kommer aldrig mer att se mina barn”

Elin öppnar ytterdörren till villan. Det är tyst, båda barnen är i skolan och bara katten visar sig. Det är soligt, en höstdag som känns som sommar. I trädgården knäcks snart äppelträdets grenar av tyngden från de mörkröda frukterna.

Här bor Elin med sina två barn och sin sambo. Hon säger att i dag är hon ”genuint lycklig”. Men så har det inte alltid varit. 

Under åtta års tid var hon i sin ex-sambos våld. Han utsatte henne för flera olika sorters våld: Psykiskt, ekonomiskt, sexuellt och materiellt. Det som började med nedvärderande kommentarer blev knuffar och kränkningar och slutade en kväll med en brutal misshandel, där Elin fick ta sin tillflykt till grannen.

Nu är hon redo att berätta sin historia. Hennes önskan är att den ska hjälpa andra och öka förståelsen. Med hänsyn till hennes barn har vi valt att inte publicera hennes riktiga namn, utan kallar henne för Elin.

Under åtta års tid var Elin i ett destruktivt förhållande, där hon utsattes för flera olika typer av misshandel.

Foto: Eleonor Svensson

Det gick snabbt när Elin träffade sin dåvarande kärlek. Bara inom ett par månader blev hon gravid med dottern. Det fanns en oro hos henne redan då – men den handlade mest om ekonomi.

– Jag märkte att han hade en hög konsumtion av alkohol och att han spelade på nätet, berättar hon. 

Men hon var förälskad och tänkte att det kanske skulle lösa sig, men saker blev långsamt värre. Under graviditeten kom den första kränkningen. Han spottade henne rakt i ansiktet medan hans kompisar såg på.

Redan då visade sig ett mönster, som återkommer många gånger i Elins berättelse. Så fort han nyktrade till så blev han som "förbytt och mycket mildare". 

När dottern fötts fortsatte drickandet. När Elin satt och ammade i sovrummet pågick högljudda fester i lägenhetens andra rum.

Det var också då som socialtjänsten fick sin första orosanmälan. Det unga paret kallades till möte.

– Inombords satt jag och funderade på om jag skulle vräka ur mig hur det faktiskt är. 

Elin vågade inte och höll tyst och socialtjänsten la ner sin utredning.

Under åren ska hon göra samma sak många gånger – hålla tyst och svara att ”allt är bra” när folk frågar. 

Hemma i Elins kök är det städat och hon ställer fram två vita kaffekoppar innan hon sätter sig vid ekbordet. På väggen sitter det en kartbild över Gotland och runt Elins hals hänger en silhuett av ön i ett silverhalsband. 

Det var när den lilla familjen lämnade lägenheten och flyttade till huset som sambons missbruk eskalerade, enligt Elin. 

Hela hennes tillvaro styrdes av hans humör. Hon skjutsade honom till jobbet så att hon var säker på att han kom dit. Om han sa att de skulle åka förbi Systembolaget så gjorde hon det. Alternativet var värre.

När Elin sa nej till hans krav så blev det stora bråk. Hon minns särskilt ett tillfälle då hon nekade att swisha honom när han spelade på nätkasino.

Hon satt med dottern i soffan och hörde hur han blev skogstokig på nedervåningen. Hon berättar att han kastade datorn, sparkade sönder dörrar och vrålade.

– Han gick från 0 till 100 och jag blev riktigt rädd, säger hon. 

Elin såg hur det steg rök nedifrån. Hon visste att han hade eldat i kaminen och hennes tanke var att huset skulle brinna upp.

– Jag fick panik och skrek till dottern att springa ut. Men sedan insåg jag att det var brandsläckaren, eftersom han kastat mobilen och datorn i elden så försökte han släcka det, säger hon.

Den gången liksom så många andra sov Elin och dottern borta. Ibland var det han som lämnade hemmet.

Varje gång tänkte hon att ”nu är det slut”, men när hon försökte att lämna utsatte han henne ofta för kränkningar. Han skickade sms med fula ord och skrev att hon var psyksjuk – men sedan ångrade han sig.

– Han lovade att han skulle på behandling. Då trodde jag på det, som vanligt. Det var lugnt en period och vi levde vårt liv, men sen kom drickandet och spelandet igång igen, berättar hon.

Så höll det på i åtta års tid.

Hela tiden utsattes Elin för psykisk misshandel. Hon manipulerades till att tvivla på sina egna känslor, vilket är väldigt vanligt när det gäller våld i nära relationer.

– Jag fick höra: ”Skärp dig, det är ingenting att lipa för. Du överdriver hela tiden.”

Till slut trodde hon på hans ord. 

Ex-sambon dömdes till fyra månaders fängelse för den misshandel som han utsatte Elin för.

Foto: Eleonor Svensson

När Elin blev gravid med andra barnet, så hade hon dubbla känslor. Hon visste att hon i praktiken skulle vara ensamstående, men innerst inne fanns ett hopp om att det skulle bli annorlunda – att han skulle lugna ner sig när det kom en nyfödd till huset.

– Jag tänkte att han kanske skulle vilja uppleva det som han hade missat förra gången, säger Elin.

Men så blev det inte. Redan på BB var han påverkad. 

– Jag stod och sköljde ur ölburkar för att personalen inte skulle känna lukten. Och sen la jag dem i en plastpåse, som jag knöt till, berättar hon.

Under bebisens första år blev förhållandet mer och mer turbulent.       

Elin läste hela tiden av sambons sinnesstämning och om han luktade alkohol. Hon höll sig ofta från att säga sin åsikt. Vid den här tiden började hon också känna sig tvingad till sex.

– Jag började göra mer och mer saker som jag inte kände mig bekväm med. Det var också ett sätt för att få frid hemma. Jag anpassade mig efter honom.

Elin upplevde att han började bete sig mer och mer psykotiskt. Under deras förhållande hade han tidigare knuffat henne och vid ett tillfälle försökt att bita henne. Dessa händelser har han dock inte dömts för. 

Men hon säger att hon faktiskt inte trodde att det skulle kunna ske något värre än så. Hon hade fel.

När Elin nu sitter vid köksbordet, tar hon sats för att kunna berätta om misshandeln – och när hon berättar om tankarna på sina barn så spricker rösten och hon börjar att gråta.

Det var en varm kväll och hon hade precis satt sig vid middagsbordet med barnen. Båda ytterdörrarna stod öppna för att vädra. Han hade ringt innan för att få prata med äldsta barnet, men när hon hörde en bildörr slå igen, så förstod hon att han var utanför.

– Mitt hjärta stelnade och det gick kalla kårar genom hela kroppen, säger hon.

Han kom in i huset och började tjafsa om att han ville ha Elins telefon. Han knuffade henne mot en vägg så att hon ramlade. Hon låg i fosterställning när hon kände den första sparken i magen.

– Jag hinner bara tänka att...

Elins röst brister och tårarna kommer när hon berättar vidare:

– Jag kommer aldrig att få se mina barn igen. Jag fick på riktigt dödsskräck.

Han fortsatte att sparka Elin. Han hade skor på sig och hon förstod att om han träffade henne i huvudet kanske hon inte skulle klara det, så hon fokuserade helt på att skydda det. Hon skrek: ”Hjälp”, så högt hon kunde eftersom hon tänkte att någon kanske skulle höra henne genom den öppna dörren.

Barnen satt i rummet intill när ex-sambon misshandlade Elin. 

När han gav den sista sparken så tappade han balansen för en kort stund och Elin hann krypa iväg. Hon sprang ut, mot grannens hus samtidigt som hon skrek: ”Ring polisen”.

När hon kom närmare så såg hon att grannen höll i sin telefon och hon förstod att polisen redan larmats.

Under tiden var hennes två barn kvar inne i huset med gärningsmannen, vilket var det enda hon kunde tänka på. Elin fick prata med en polis, som försökte lugna henne och säga att två patruller var på väg. Det var de längsta minuterna i Elins liv.

– Jag var orolig att han försökte göra någonting mot barnen för att ge igen på mig. Och jag visste inte vad han kunde göra, för han kändes helt annorlunda och var svart i ögonen, säger hon. 

Åklagaren ville driva fallet med rubriceringen grov kvinnofridskränkning, eftersom våldet skulle ha funnits i flera olika former under lång tid. 

Det innebar att Elin nu tvingades minnas och berätta detaljerat om händelser och kränkningar som pågått under flera års tid. Det var en väldigt jobbig upplevelse och hon ville dra tillbaka anmälan. 

Men en polis förklarade att det inte gick eftersom brottet kom in som ett larm och att polisen på plats upprättat en anmälan. Utredningen skulle alltså gå vidare, men Elin kunde välja att inte samarbeta.

– Det kändes jättejobbigt. Jag kände mig så blottad, säger hon.

I samma veva så kopplades även socialtjänsten in och deras krav var att den våldsamma pappan inte skulle få bo hos Elin. Om det var så, så skulle det vara aktuellt att omhänderta barnen. 

– Jag blev såklart orolig och tog till mig allt som de sa, säger hon.

I tre månader hade Elin ingen kontakt alls med exet och hans umgänge med barnen skedde bevakat genom socialtjänsten. Samtidigt så gick både Elin och äldsta barnet i samtal genom socialtjänstens olika stödprogram. 

– Jag kände mig ibland väldigt frustrerad. Det kändes som att de utredde mig och om jag var en lämplig mamma, men det var ju han som var problemet. Han misshandlade mig, det var han som missbrukade och hade ställt till det. Han behövde inte ens lämna urinprov när han skulle ha umgänge med sina barn. 

Efter dessa månader föll Elin tillbaka. Exet kom hem till henne på kvällarna när barnen gått och lagt sig. De började träffas i smyg och Elin beskriver att hon inte kunde stå emot.

– Nu visade han en helt annan sida. Han var omhändertagande och fin. Han lovade att han skulle skärpa sig och göra alltför att ta sig ur detta och att han hade insett saker, säger hon. 

Efter ett tag berättade hon för socialtjänsten att hon börjat träffa exet igen. Det gjordes inga direkta åtgärder, utan socialtjänsten avslutade sin utredning en kort tid efter. De tycktes anse att det gick åt rätt håll, eftersom pappan fick behandling för sitt missbruk.

Tidigare hade Elin fått flera brev från Åklagarmyndigheten. Ett efter ett hade ärendena i förundersökningen lagts ner. Och under tiden så förminskade ex-sambon det som hade hänt och sa till Elin att det kom inte att bli något alls och att alla brottsmisstankar skulle läggas ner. 

Till slut återstod brottsrubriceringen misshandel. När det sista brevet kom så vågade hon knappt öppna det – men beskedet var att åtal väcks. 

– Jag kände en lättnad, av att faktiskt bli hörd och trodd. 

Samtidigt så fortsatte Elin och barnens pappa att ha kontakt. Men hans omhändertagande sida började bytas ut mot ett nytt beteende – han ville ha kontroll.

Vid ett tillfälle ringde han så ihärdigt till arbetsplatsen där Elin vikarierade, så att arbetsgivaren ansåg att hon inte kunde vara kvar för att de tyckte att det var en säkerhetsrisk. 

Han ville kolla hennes telefon och se i hälsoappen hur många steg hon tagit. När han såg att hon gått ovanligt mycket i trappor, så fick hon förklara varför. 

Han krävde att Elin skulle skicka bild på sig själv för att visa att hon var på jobbet och han ifrågasatte varför hon synts på vissa platser i Visby.

– Jag började få obehagskänslor. Men det är egentligen först i efter hand som jag har förstått att det där var ett sätt att hålla koll på mig, säger hon.

Elin kände att han kontrollerade henne och han började att tillbringa mer tid i huset. Han fick för sig att han var övervakad och blev mer och mer misstänksam. Det väckte en stark oro hos Elin.

– Jag kände mig inte bekväm längre. Vid något tillfälle så låste jag till och med dörren till sovrummet, där jag låg med barnen, säger hon.

Hon oroades över att något skulle hända som skulle leda till ytterligare en polisanmälan och att hon skulle förlora barnen. 

– Han blev mer och mer konstig. Jag kände bara att jag vill inte det här längre, säger hon.

När Elin kom in på en utbildning, så förstod hon att hon behövde fokusera på studierna och att ta hand om barnen. Hon hade bara ett val – att bryta helt med ex-sambon.

– Jag sa att han fick träffa barnen men det skulle inte ske här hemma. Då träffade han dock inte dem så ofta.

När Elin bröt med mannen så utsattes hon, likt många andra offer, för eftervåld. I perioder skrev han mängder av kränkande sms om att hon skulle sluta bråka med ”någon som inte har något att förlora”. 

Han hotade även Elin och vid ett tillfälle slog han sönder ett fönster på hennes hus. 

Drygt ett år efter misshandeln var det dags för rättegång. Grannen vittnade, vilket Elin är tacksam för, eftersom det kan ha varit ett av de avgörande bevisen. Hon poängterar att grannar ofta har en väldigt viktig roll just när det gäller våld i nära relationer.

Rättegången var nervös och jobbig. Elin deltog bara när hon själv behövde vittna. 

– Han bara satt där kall och visade inga tecken på ånger, säger hon.

Domen blev fyra månaders fängelse.

I dag känner Elin sig genuint lycklig och stolt över att hon tagit sin universitetsexamen. Hon ser ljust på framtiden tillsammans med sina barn och sambon.

Foto: Eleonor Svensson

Trots att Elin i dag lever ett tryggt liv, så påverkar traumat henne fortfarande. Hon reagerar till exempel starkt, och ibland med panik, på plötsliga ljud. Hon överanalyserar ofta andra människors sinnesstämning. 

I vissa situationer kan gamla beteendemönster komma tillbaka. Om hennes nuvarande sambo sover länge på morgonen, så kan han förvånat fråga Elin varför hon inte väckte honom.

– Det sitter så starkt i mig: Att om jag väcker någon, så blir det bråk och jag kan bli kallad för könsord, säger Elin.

Elin dolde utsattheten under många år. Det fanns dock tecken, men det var ingen som agerade – varken anhöriga, skolan, vårdpersonal eller arbetsgivare.

– Jag var väldigt bra på att maskera det. Jag såg alltid till att vara glad. Inte ens min bästa kompis förstod hur illa det var, säger hon.

När Elin väl började att berätta om vad som hänt så tvekade hon många gånger. Ibland kände hon att hon överdrev, ibland tänkte hon att det hon varit med om inte var sant. 

Det är ett klassiskt mönster, där förövaren har förvrängt saker så mycket att offret till slut inte tror på sig själv. Det var en väldigt tuff process. 

– Jag tog en dag i taget, men det var mycket gråt på nätterna när barnen sov, berättar hon.

Nu lever Elin ett helt annat liv med en kärleksfull sambo. Familjen har stora planer och Elin tog sin universitetsexamen samtidigt som hon var ensamstående.

– Jag kan faktiskt säga att jag är sjukt stolt över mig själv.