Maja Engström, uppväxt i Rute, har tampats med ätstörningar en stor del av livet.
Det här är "Del 1. Sjukdomsförlopp och tillfrisknande" i en tvådelad artikelserie om ätstörningsvården på Gotland.
När Maja Engström ser tillbaka på sin uppväxt var hon alltid en så kallad "duktig flicka" – ett vanligt drag hos tjejer som utvecklar ätstörningar. Hon hade en prestationsbaserad självkänsla och ville alltid vara perfekt.
– Jag hade mycket prestationsångest samtidigt som jag funderade på vad meningen med livet var och vad som händer efter döden. Jobbiga tankar helt enkelt.
Maja pratade inte med någon om sina funderingar. Alla andra tänkte säkert bara på normala saker, resonerade hon och kände sig som ett ufo bland klasskompisarna. I samma veva insjuknade Majas farmor i demens, vilket tog hårt på familjen.
Maja lämnades återigen själv med sina negativa känslor.
– Då hade jag en konstig föreställning om vad det innebär att må dåligt. Jag tyckte inte att det var tillräckligt illa för att söka hjälp.
Jag tyckte inte att jag mådde tillräckligt dåligt för att söka hjälp
Maja Engström
I gymnasiet eskalerade det. Maja fick sommarjobb på en restaurang på Fårö. Under högsäsong var trycket hårt, vilket innebar att personalen fick äta när det fanns tid över.
– Det var egentligen så det började. Jag åt väldigt oregelbundet och plötsligt upptäckte jag att alla trassliga tankar inte fick lika stort utrymme när jag istället fokuserade på vad jag stoppade i mig.
Maja beskriver det som att ett lugn infann sig när hon riktade tankarna mot någonting annat. Men när terminen började igen blev beteendet snabbt ohållbart. Maja åt alldeles för lite vilket ledde till att hon tappade energi och inte längre orkade vara i skolan hela dagarna.
Hon förstod att hennes nya matvanor var anledningen till orkeslösheten. Men då upptäckte hon någonting nytt. Hittills hade svälten fungerat som ångestlindring – men när Maja försökte äta mer kom ångesten tillbaka.
– I efterhand har jag förstått att många känner så. I början går det ofta väldigt bra och därför fortsätter man. För mig kändes det som att jag hade hittat lösningen på livet.
Trots att ätstörningen hade fullkomlig makt över Maja, var hon duktig på att dölja den.
När Maja började sista året på gymnasiet hade ätstörningen fullkomlig makt över henne. Samtidigt var det ingen i omgivningen som förstod vad som hände.
– Utåt hade jag en väldigt positiv och glad fasad. Alla andra såg fortfarande den där duktiga tjejen.
Viktnedgången hade lett till en konstant rädsla av att gå upp i vikt. Fler och fler livsmedel lades till på listan över mat som var jobbigt att äta. Maja började kompensera för sakerna hon åt, exempelvis genom träning eller att hoppa över måltider.
– Kunde jag styra över min kropp och vad jag stoppade i mig kändes det som att jag hade kontroll över livet.
Men till slut blev ätstörningen för mycket. Maja kraschade och hamnade på barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, på Gotland. Vid det laget förstod Maja att hon var sjuk.
– Då ville jag bara må bra. Samtidigt var jag inte beredd att göra de förändringar som krävdes, som att äta tillräckligt och på regelbundna tider. Det var liksom det enda verktyget jag hade för att kunna leva.
Jonas Wejde är samordnare på ätstörningsteamet på barn och ungdomspsykiatrin, BUP, på Gotland.
För att möta ungdomar med ätstörningsproblematik arbetar BUP Gotland i ett team bestående av läkare, terapeuter och dietister. En gång i veckan träffas de för att diskutera olika fall.
– Då tar vi ställning till hur kroppen mår, vad det är som ställer till det rent psykiskt och hur ungdomen äter. Efter det gör vi en gemensam bedömning, berättar Jonas Wejde som är samordnare över ätstörningsteamet på BUP Gotland.
Efter den första bedömningen inleds behandlingen. Då träffas ungdomen tillsammans med anhöriga, oftast föräldrar, på mottagningen för samtal. Mycket av arbetet går ut på att familjen får stöd i hur man stöttar den drabbade. Man får även instruktioner kring vad som ska ätas och på vilka tider. Ofta kan ungdomen behöva vara hemma en tid från skolan för att bryta ett negativt ätmönster.
– När själva ätandet stabiliserats jobbar vi mycket med relationer, självbild och självkritik som nästan alltid är ett problem hos de här ungdomarna, berättar Jonas Wejde.
Det bästa är tidiga insatser som är kraftfulla från start
Jonas Wejde
Samordnare på ätstörningsteamet på BUP Gotland
Till skillnad från resten av landet har Gotland inga köer. På BUP får man i regel återkoppling inom en vecka.
– Det är en patientgrupp som prioriteras. Vi vet att ätstörningar är mer än att gå ner i vikt. Det handlar om tankemönster och självbild, förklarar Jonas Wejde.
Enligt honom får de flesta unga på Gotland hjälp i ett tidigt stadium. Samtidigt är återfallsrisken för personer med ätstörningar hög. Ju tidigare en patient får hjälp – desto bättre är prognosen för tillfrisknande.
– Det bästa är tidiga insatser som är kraftfulla från start, samt att ge familjen tillräckligt mycket stöd. Lyckas man vända utvecklingen i hemmet har barnet större möjligheter att bli frisk, säger han.
Barn- och ungdomspsykiatrin ligger på Neptungatan i Visby.
Två veckor in i sitt nya jobb efter studenten blev Maja Engström sjukskriven. Det gick helt enkelt inte längre att balansera sjukdom och vardag. Dagarna gick ut på att måltiderna skulle ätas, och Majas mamma tvingades vara hemma från jobbet för att övervaka. Maten skulle intas regelbundet – sex gånger per dag – och portionerna öka över tid.
Samtidigt fick Maja gå i familjebehandling tillsammans med sina föräldrar.
– De behövde vara delaktiga eftersom vi bodde under samma tak. Anhöriga måste också ha stöd i hur de ska agera vid måltider.
Maja fick också ett team med läkare, dietist och terapeut. Enligt henne behövs en sådan modell för att bemöta ätstörningen från olika håll.
– Det går varken att bara ha samtal eller bara jobba med ätandet. I och med att ätstörningar är så komplext behöver behandlingen också vara det.
Två veckor efter studenten blev Maja Engström sjukskriven, det gick inte längre att balansera sjukdom och vardag.
Att BUP Gotland inte har några köer är mer undantag än regel. Nationellt sett har ätstörningar blivit vanligare de senaste åren och trycket på kliniker runt om i landet är högt. Jonas Wejde har arbetat med ätstörningsvård i sju år, under den tiden har han märkt vissa förändringar. En av dem är vilken påverkan som sociala medier har.
– Ofta har det med algoritmerna att göra. Har du stannat vid en triggande bild får du mer av samma innehåll.
Men att ätstörningar ökat har fler förklaringar. Ny forskning visar att ätstörningar kan vara mer ärftligt än man tidigare trott, dessutom spelar samsjukligheten in. Det vill säga att patienten har andra diagnoser som gör att man tappar aptiten eller har svårt att begränsa sitt ätande.
Jonas Wejde menar att ständiga informationsflöden kan skapa stress och oro hos unga.
Gemensamt för många som insjuknar är hög självkritik och svårigheter med att reglera känslor. Jonas Wejde menar att vi lever i ett samhälle som accelererat – med högt tempo och ständiga informationsflöden – vilket kan skapa stress och oro, speciellt hos unga.
– Har man ingen att prata med, eller har svårt att sätta ord på sina tankar och känslor, är det lätt att falla dit. Vi ser ofta att ätstörningar uppstår som ett sätt att reglera känslor och att skapa ordning i en annars kaosig vardag.
I dag finns även en föreställning om att vi bör må bra hela tiden, inte minst genom den ständiga närvaron i sociala medier.
– Det är en bild som inte går i linje med hur livet är. Trycker vi bort känslor av sorg, ensamhet eller irritation blir det till slut för tungt att bära. Då finns risk att utveckla en psykiatrisk sjukdom, som en ätstörning till exempel.
Trycker vi bort känslor av sorg eller ensamhet blir det till slut för tungt att bära
Jonas Wejde
Samordnare på ätstörningsteamet på BUP Gotland
Sommaren efter studenten flyttade Maja Engström till Värmland och började studera på en folkhögskola. Hon hade skrivits in på vuxenpsykiatrin och nått en punkt där hon än en gång insåg att situationen var ohållbar.
– Dels såg jag hur mina klasskompisar orkade göra saker efter skolan medan jag var helt slut. Dels vågade mina nya vänner ställa tuffare frågor kring mitt mående, vilket jag så här i efterhand tror var väldigt viktigt.
Maja insåg att om hon ville leva sitt liv, umgås med vänner och hålla på med teater så kunde hon inte fortsätta att vara sjuk. Efter många år – och många vändor till BUP, vuxenpsykiatri och privat sektor – kan Maja Engström till slut kalla sig frisk.
Jonas Wejde menar att vi lever i ett "ätstört samhälle", det vill säga att mat och träning diskuteras på ett osunt sätt.
I dag bor hon i Norrköping och arbetar på organisationen Frisk&Fri, riksföreningen mot ätstörningar. Maja som har haft erfarenhet av ätstörningsvården i många år, både som patient och genom sitt arbete, tycker att utvecklingen går långsamt. Behovet av hjälp ökar samtidigt som köerna växer.
En anledning till att problematiken växer, menar hon är att vi lever i ett samhälle som har en komplex relation till kroppen. Ätandet har blivit någonting laddat istället för att kopplas till något härligt och socialt.
– Vår bild av vad som är en "hälsosam livsstil" är ganska snäv, konstaterar hon.
Varje tid har sina skönhetsideal. En stor skillnad, enligt Maja, är dock i vilken utsträckning vi exponeras för dem. Förr i tiden fanns skvallertidningar och reklampelare – i dag finns allt detta i mobiltelefonen som vi bär med oss var vi än går.
– Vi matas ständigt av andra människors tankar kring kropp och hälsa, och många gånger av sådant som inte stämmer.
Vi matas ständigt av andra människors tankar kring kropp och hälsa
Maja Engström
Även Jonas Wejde menar att vi lever i ett "ätstört samhälle". Det betyder inte att alla lider av en ätstörning – men att mat och träning diskuteras på ett ätstört sätt.
– Vi pratar om mat som nyttigt eller onyttigt och om att "unna sig en kanelbulle" till exempel. Med träning är det ofta fokus på kropp och utseende. Att inte spä på det är någonting som alla kan tänka på när vi sitter på lunchrasten eller i fikarummet.
Jonas Wejde betonar att många unga som utvecklar en ätstörning inledningsvis kan ha svårt att själva se problemet. Det kan vara lättare för en vuxen i omgivningen att identifiera att någonting är fel. Varningssignaler kan exempelvis vara att ungdomen drar sig undan, undviker matsalen, slutar gå på idrotten eller börjar peta i maten.
– Vi är ofta rädda att fråga hur någon mår. Börja inte med "varför äter du så lite", utan visa omtanke och oro. Då kan man öppna upp ett samtal. För många ungdomar som mår dåligt är det precis vad som behövs.
Här kan du söka hjälp:
• Du som är under 18 år kan kontakta en ungdomsmottagning, elevhälsan eller barn- och ungdomspsykiatrin, BUP.
• Du som är 18 år eller äldre kan boka tid på en vårdcentral, psykiatrisk mottagning eller på företagshälsovården om du jobbar.
• Du som studerar kan kontakta studenthälsan, om problemen har med studierna eller högskolan att göra.
• Det finns även olika föreningar som erbjuder stöd och hjälp via telefon, chatt eller mejl, bland annat Bris, Frisk och fri, Tjejzonen och Shedo.
Källa: 1177.se
