Emma har sjungit sedan barnsben och var duktig i skolan. Men innerst inne mådde hon inte bra.
Det gick bra i skolan. Emma Hogenfält var en högpresterande elev. Hon älskade musik, uppträdde och sjöng och upplevdes nog som en glad unge. Inget barn att oroa sig för alltså.
Men riktigt så rosenskimrande var det inte. Situationen i hemmet var minst sagt stökig och ibland också våldsam. Emma bar också på en mycket påtaglig känsla av att inte vara som andra, att det var något fel på henne.
– Vi hade ett internskämt när jag var liten om att jag hade adhd-light och det blev mer och mer tydligt när jag blev äldre att något inte stämde. När man kollar tillbaka så borde någon ha anat. Dels att det faktiskt fanns symtom på adhd, men också signaler om hur min hemsituation var, berättar Emma.
Tidigt i skolan sökte Emma närhet till de vuxna. Hon berättar att hon alltid ville sitta i någons knä och hellre pratade med vuxna än med jämnåriga barn som hon inte riktigt förstod sig på.
– Jag tyckte själv att jag var så himla mogen i och med mina hemförhållanden. Sen hade jag svårt att navigera bland alla sociala koder. När någon till exempel sa att; nu leker vi inte längre utan nu hänger vi bara, svarade jag; hänga? Hänga i vad? Jag fattade inte – och det här blev värre ju äldre jag blev, för det blev fler och fler koder att tolka.
Svårigheterna att navigera i det sociala ledde till mobbing. Och när Emma var tio år såg hennes mamma till att Emma fick byta skola. Samtidigt genomgick föräldrarna en skilsmässa och Emma och hennes fem år yngre bror började flytta mellan föräldrarna varannan helg. Detta pågick i tre år, då en uppslitande händelse fick Emma att sätta ner foten.
– Det var fullkomligt kaos och jag ringde till min mamma och bad henne hämta oss. Där och då kändes det som att nu får det vara nog och vi valde att kapa kontakten helt efter det.
Trots att det kändes som det enda rätta beskriver Emma det som en stor sorg att plötsligt bara vara en halv familj och tankar kring "varför" gnagde. Allt det Emma gick och bar på inombords och som hon troligen skulle ha mått bra av att få prata om var det dock ingen utomstående som anade – trots alla signaler.
– Man är så himla lojal. Jag skulle aldrig någonsin ha berättat vad som pågick hemma utan jag hade behövt att någon frågade och började peta i det hela. Hade de bara dragit upp min tröjärm hade de sett... det fanns varningstecken, säger hon.
I högstadiet hamnade Emma på Södervärnskolan, något hon är mycket tacksam för, säger hon. Här fanns lärare som verkligen brydde sig om eleverna, här fanns tydliga rutiner och färgkodade scheman som gav extra struktur åt skolveckan.
– Om jag hamnade i konflikter fanns det lärare som stod upp för mig och sa att; vi reder ut det här. Jag blev bemött utifrån mina förutsättningar och de behov jag hade blev tillgodosedda, berättar Emma.
Det hade länge varit ett skämt inom familjen att Emma hade adhd-light. Men det skulle dröja ända fram tills hon blev 22 år innan hon fick rätt diagnos.
Men, hur Emma egentligen mådde och vad hon upplevt i hemmet kom aldrig fram här heller. Trots att svaren fanns i alla hennes skolarbeten.
– Man tänker så här i efterhand att någon borde ha sett eftersom alla mina arbeten handlade om våld och alkohol. Det var så jag bearbetade det hela. Men jag hade många lärare och alla hade varsin pusselbit, men ingen hade helheten, säger hon.
I september 2016 skrev Helagotland en artikel om den unga gotländskan Emma Hogenfält som flyttat till fastlandet för att satsa på musiken. Hon var 16 år när hon började på gymnasieskolan Academy of music and business i Tingsryd i Småland.
Flytten blev en stor omställning och det var här korthuset föll ihop. Under en stor del av sin uppväxt kände Emma att det var hennes fel att familjesituationen såg ut som den gjorde. Hon arbetade hårt för att bli bäst i skolan.
– Det blev som en slags självmedicinering. Jag ville visa mig duktig och bli älskad. Jag tänkte att ju bättre betyg jag fick – desto bättre person är jag. Men sen när jag väl fick högsta betyg så förändrades ju ingenting i grunden, säger Emma.
Och på gymnasieskolan var plötsligt inte Emma bäst på musik längre.
– Jag var bara en i mängden. Alla var jätteduktiga på musik. Då intalade jag mig själv att jag skulle bli bäst på de teoretiska ämnena, men det blev ännu mer stress och sen brakade hela livet, berättar hon.
Emma hamnade på BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, i Växjö. Det blev traumaterapi och en vårdspiral. Hon beskriver hur hon gång på gång fick berätta om sin livshistoria för många olika personer. Men hon upplevde bearbetningen som ytlig, som att behandlingen gick ut på att hon skulle få ur sig det hon varit med om. Sen skulle allt bli bra och hon skulle kunna gå vidare.
Emma föreläser idag om sina erfarenheter för att minska risken att fler barn faller mellan stolarna.
Hon tog sig tillbaka till skolan och med anpassade studietakt lyckades hon ta studenten. Men mardrömmarna fanns kvar, liksom svårigheterna med relationer, att planera och organisera sin vardag och hon sov nästan ingenting. Sömnbristen blev så påtaglig att hon sökte sig till vårdcentralen i Växjö.
– Jag sa att jag behövde hjälp. Läkaren som jag träffade tog en snabb titt på mig och sa; jag ser det. Sedan skickade han en remiss till vuxenpsykiatrin, berättar Emma.
Till sitt första besök på vuxenpsykiatrin hade Emma en powerpoint-presentation där hon utförligt beskrev allt igen.
– Jag hade skrivit ner det som jag berättat tidigare. Jag orkade helt enkelt inte dra allt en gång till. Så jag sa; här! Läs, för jag orkar inte med det här längre.
I terapin som följde fick Emma möjlighet att verkligen komma i kontakt med sina känslor. Hon bearbetade, fick en förståelse och acceptans för allt som skett, berättar hon. Men efter terapin ville terapeuten ta upp något annat också.
– Terapeuten sa att hon inte trodde att det bara handlade om trauman i mitt fall. Då berättade jag om internskämtet vi haft ända sedan jag var liten om att jag har adhd-light. Jag hade fått en borderline-diagnos tidigare, men det kändes aldrig rätt. Så min terapeut sa att; då går vi till en läkare och ifrågasätter den diagnosen, säger Emma.
Emma utbildar sig nu till lärare. Här en lapp som Emma fått från en elev på en skola som hon undervisade i vid sidan av sina studier: "tack för allt du har gjort för mig o ha ett fett bra lov nu". Lappen är ett bevis för hur viktig en lärare kan vara, säger Emma.
Läkaren som hon träffade förstod direkt och konstaterade att Emma hade adhd och ordinerade medicinering.
– Det blev tyst i min hjärna när jag hade börjat ta medicinen. I vanliga fall är det hissmusik som spelas i huvudet. Samtidigt som jag bollar tio tankar och idéer på en gång, konstant. Nu blev det tyst och jag kunde tänka och fullfölja en tanke. Jag grät av lättnad samtidigt som det fanns en ilska över att det tagit så lång tid att få rätt diagnos, berättar hon.
Plötsligt kunde hon göra vardagliga saker som att diska och åka och handla utan större ansträngning. Hon beskriver hur varje liten uppgift tidigare varit en enorm ansträngning för henne. Hon ger ett exempel:
– När vanliga människor ska tvätta så kanske de ser tvättrutinen som fem steg. Man sorterar, stoppar in tvätten, häller i tvättmedel och så vidare. För mig var uppgiften uppdelad i 40 steg. Det tog så mycket energi.
I Kronobergs län som Växjö tillhör finns inom regionen sedan ett par år tillbaka en så kallad resursgrupp. Till denna grupp har man knutit personer med erfarenhet av vårdapparaten så att dessa ska kunna dela med sig av sina erfarenheter. Emma är en av de som nu ingår i resursgruppen.
– Det var en politiker som sa under en paneldebatt att han tyckte att det var för många barn inskrivna på BUP. Då blev jag förbannad och sa att jag tror att det är för få barn inskrivna. Han invände och frågade om alla barn verkligen behöver vara på BUP. Då sa jag att; du ska veta hur svårt det är att komma in på BUP i Växjö. Det tog mig sex månader och de kom inte ens fram till orsaken till varför jag mår som jag mår. Det är inte så att man vill vara på BUP för att det är kul utan för att man har ett behov.
Emma lovordar sin mamma Eva som alltid har stöttat henne och varit en stabil punkt i tillvaron.
Emma har redan hunnit föreläsa om sina erfarenheter inför både vårdpersonal, utbildnings- och socialförvaltning. Och det hon trycker på i sina föreläsningar är att man måste vara observant på de små tecknen och våga prata med och fråga barnet. Hon utgår från sig själv och sin historia och hoppas att de som lyssnar ska få verktyg att hitta barnen som liksom hon själv smälte in som en kameleont och föll mellan stolarna.
Varför tror du att det finns barn som faller mellan stolarna eller att man inte upptäcker att barn mår dåligt som i ditt fall?
– Jag tror inte att det finns tid. Man gör det bästa utifrån de förutsättningar man har, men tiden finns inte vare sig att prata med barnen eller med sina kollegor i tillräcklig utsträckning.
Emma brukar tänka på hur hennes liv hade varit om hon inte haft sin stabila mamma som i alla skeden har varit en trygg punkt och någon som alltid kämpat för Emma. Hon nämner också sina morföräldrar och andra vuxna, framför allt på Södervärnskolan, som sett hennes behov och som har varit oerhört betydelsefulla i hennes liv.
Idag studerar Emma vid Växjö universitet. I sommar går hon ut som färdig lågstadielärare och hon vet att hon har hamnat rätt.
– Ju mer jag har pluggat desto mer har jag insett att det här är klockrent. Det är det här jag ska jobba med, säger hon och fortsätter:
– En del av mig sörjer den barndom jag aldrig fick och en annan del är tacksam för att det har gjort mig till den person jag är i dag. Det har gett mig möjligheten att bidra med kunskap som jag annars inte hade haft. Allting sker av en anledning även om jag kanske inte förstod det då. Nu kan jag bidra med något och kanske i alla fall göra någon elevs vardag bättre, avslutar Emma.