Johanna och Jakob Lundahl bor nära varandra i Årsta i Stockholm och har nu kommit hem till Gotland för att fira jul. Även deras syster Malin är med i samtalet fast på länk från Honkong där hon bor och arbetar.
På morgonen den 26 december 2004 sitter familjen Lundahl-Lindblad och ska äta frukost vid stranden på Phi Phi Islands.
Syskonen Malin som då var 19 år, Johanna 16 år och Jakob 13 år hade åkt med sina föräldrar och två av föräldrarnas vänner till Thailand för att fira jul.
– Det var tidigt på morgonen och vi skulle åka på utflykt. Pappa gick iväg för att fråga någon om vi kunde hyra en båt och åka ut till ”James Bond-stranden” och platsen där filmen ”The Beach” spelades in, berättar Johanna.
Hon sitter tillsammans med Jakob hemma i deras mosters hus i Lickershamn där familjen samlats för att fira jul. Storasyster Malin är med i samtalet via länk från Hongkong där hon bor.
De har alla tydliga minnen från den där morgonen som för alltid skulle förändra deras liv.
– Helt plötsligt försvann vattnet, det drog sig tillbaka, säger Johanna.
Båtarna som legat förtöjda i hamnen ligger nu på land och en liten fisk sprattlar i sanden.
Jakob, Johanna och Malin på plats i Thailand. När den här bilden togs hade de ingen aning om vad som väntade dem.
De tittar ut mot bryggorna en bit bort och ser hur vattnet förändras.
– Vattnet blev oroligt och en brygga gick sönder.
Några personer som är på bryggan försvinner ned i vattnet.
Först tänker de att det är tidvatten men de förstår snart att det måste vara något annat som håller på att hända.
– Sen kom vattnet in, berättar Jakob.
Vattnet stiger snabbt. Johanna och Malin har gått iväg en liten bit för att titta men Jakob är kvar.
– Vi var lite separerade när vi förstod att vi skulle springa. Jag, Malin och mamma sprang och Malin sa att vi skulle springa efter thailändarna, vi sicksackade oss upp mot bergen, berättar Johanna.
Hon minns att vattnet sköljer över hennes fötter när hon stannar för att ta av sig sina flip flops så att hon ska kunna springa fortare.
Förödelsen var enorm på Phi Phi Islands den 31 december 2004. Ungefär 230 000 människor dog av jordbävningen och tsunami-vågorna som uppstod. Thailand är ett populärt resmål bland svenskar på vintern och ungefär 20 000 svenskar var där när tsunamin kom. 1 500 svenskar skadades och 543 dog av tsunamin.
Jakob börjar också springa när vattnet kommer, han springer bort från stranden så fort han kan. Men i själva verket rullar tsunamin in mot ön från andra hållet.
– Du visste inte att du sprang rakt mot vågen, säger Malin.
Jakob möter vattnet som kommer och allt bråte som följer med. Vattnet förstör allt i sin väg och syskonen minns det speciella, öronbedövande ljudet som uppstår.
– Man hörde förödelsen, berättar Johanna.
Jakob hamnar under vattnet som nu har blivit flera meter djupt. Han känner starkt att han är tvungen att ta sig upp. Framför sig har han öns största hotell som är byggt i betong och står kvar när allt annat rasar. Vattnet står nu två till tre meter högt och det gör att Jakob kan komma upp en bit på hotellets fasad och klättra upp på en liten avsats.
– Då hade vattnet lugnat sig och dragit sig tillbaka och jag kunde se alla människor som led och döda människor som låg där. Ingen annan var med mig.
Jakob som är yngst i syskonskaran kom ifrån de övriga i familjen under tsunamin och hamnade helt ensam under vattnet när det forsade in över Phi Phi Islands.
På hotellets balkong ovanför honom har flera andra personer sökt skydd.
– Det var någon som kastade ner typ hopknutna lakan som jag kunde klättra upp på.
Uppe på balkongen träffar Jakob två andra svenskar.
– Jag vet fortfarande inte vilka de är men de tog hand om mig. Sen tog det sju, åtta, nio timmar kanske tills jag träffade pappa, säger han.
De som överlevt nere i byn samlas på hotellet.
– Jag träffade pappa på en terrass. Jag kommer ihåg att jag såg hans ryggtavla och knackade på.
Syskonen hade gott stöd av familj och vänner efter katastrofen i Thailand 2004. Särskilt Johanna sökte sig till sina närmaste vänner när det var som värst.
Samtidigt befinner sig resten av familjen uppe på ett av öns två stora berg. De har sett förödelsen och tänker att det där kan ingen ha överlevt. De sätter hoppet till att Jakob och pappan har lyckats ta sig upp på det andra berget.
De vet fortfarande inte vad det är som har hänt och när Johanna frågar en ur lokalbefolkningen gör han en virvlande rörelse nedåt i handflatan som hon tolkar som att han menar att hela ön kommer att sjunka. Samtidigt sägs det att en andra våg är på väg in.
– Det tog tid att förstå att det var en tsunami, lokalbefolkningen visste inte heller, säger Johanna.
Folk har klättrat upp i träden och vågar inte komma ner.
– Vi var kvar där några timmar sedan ett dygn till på en utkiksplats. Under hela tiden försökte vi hålla uppe hoppet om att Jakob och pappa och våra familjevänner överlevt, men för varje timme som gick blev hoppet svagare, berättar Johanna.
Ovissheten är outhärdlig och de ser många som dött eller är svårt skadade.
– Just att vi splittrades var extremt jobbigt, säger Malin.
För Johanna Lundahl är julen en tid för reflektion, då kommer minnena av tsunamin tillbaka extra starkt.
Snart börjar evakueringen, både levande och döda transporteras från ön med båtar som går i skytteltrafik. De är på väg till Phuket där det svenska utrikesdepartementet har ett hotell som alla svenskar ska samlas vid.
Jakob och hans pappa kommer dit först och får uppge namn och personnummer. När sedan övriga familjen anländer till hotellet möts de av högar av papper med listor.
– Jag minns att man fick rafsa runt i papper på hög, säger Johanna.
De kan inte hitta varken Jakob, pappans eller familjevännernas namn i listorna och tar sig istället till ett internetcafé där de lyckas få kontakt med släktingar hemma i Sverige. De berättar att både Jakob och pappan har överlevt.
– Pappa hade ringt till mormor och berättat att de levde, säger Johanna.
Även de två vännerna har klarat sig.
Syskonen Jakob och Johanna Lundahl har åkt till Lickershamn för att fira jul med familjen.
Ett och ett halvt dygn efter tsunamin återförenas familjen.
– Det var helt otroligt att alla sju överlevde, säger Malin.
Familjen lyckades trots att de förlorat sina pass få plats på ett flyg till Göteborg.
– När vi kom fram stod en massa folk som i givakt och väntade på oss, det var psykologer, läkare och allt möjligt.
På flygplatsen väntade även farföräldrarna som rest ner till Göteborg från Arboga för att möta familjen.
– Det var första och enda gången jag sett farfar gråta, säger Jakob.
Jakob minns att det var en märklig känsla att komma från katastrofen i Thailand till ordnade Sverige. När de kom till hotellet i Landvetter och skulle äta möttes de att servitörer i västar.
– Jag minns att de hade vita fina dukar på borden och vi satt där i trasiga kläder, säger han.
När katastrofen inträffade bodde familjen i Visby. Nu har föräldrarna flyttat ut till huset i Lickershamn som tidigare var ett sommarhus. Jakob, Johanna och Malin har spenderat många somrar här sedan de var små.
Malin bodde i Kalifornien för tillfället men följde med övriga familjen hem till Gotland i några veckor. Hemma var det stor uppståndelse kring tsunamin där 543 svenskar dog, varav flera var gotlänningar.
– Åsa Sveds på Gotlands Tidningar gjorde intervju och mamma var med på radion, säger Johanna.
Den närmaste tiden efter tsunamin pratade de mycket om vad de varit med om.
– Vi satt runt ett bord, samma bord som vi ännu har kvar, säger Jakob.
Malin berättar att de första åren, kanske de första fem åren var svårast:
– Det var många frågor att ta sig igenom.
Efter en tid kände Jakob att han inte ville prata mer om det som hänt.
– Jag kände att jag är klar, nu behöver jag inte prata mer och nu kanske jag inte behöver känna mer. Men det slog tillbaka mot mig senare.
Han drömde ofta mardrömmar om katastrofer.
– När jag började på universitetet blev min sömn riktigt dålig och jag fixade inte skolan, jag mådde jättedåligt. Jag sov knappt och klarade inte av att sköta mig. Jag kom inte ur det på egen hand, berättar han.
Då ordnade hans föräldrar så att han fick träffa en psykolog.
– Man måste ta tag i det man känner, men sen vad man gör med känslorna är en annan sak. För mig var psykologen ett startskott.
20 år har gått sedan syskonen Johanna och Jakob Lundahl hamnade mitt i tsunamin på Phi Phi Islands i Thailand. Hela familjen överlevde men katastrofen har satt sina spår.
Trots att det gått 20 år sedan olyckan finns känslorna kvar där inombords.
– När det väl kommer till julen och annandagen blir det ett tillfälle att minnas, man blir mer eftertänksam, säger Johanna.
Årsdagarna av katastrofen är speciella, och när de berättar om händelsen kommer insikten om vad de faktisk varit har med om tillbaka igen.
På frågan om hur händelsen förändrat dem svarar Jakob efter en stund:
– Man tar inget för givet, men vi var en bra familj innan och vi är en bra familj efter.
– Vi var nog redan ganska tajta men det här gav ytterligare en dimension, säger Malin.
Jakob och Johanna Lundahl tar en sväng ner till hamnen som bara ligger några minuters promenad från föräldrarnas hus.
Sedan katastrofen har de varit tillbaka i Thailand och tillsammans med familjens vänner, som var med på resan, har de även samlat in pengar till återuppbyggnaden efter tsunamin.
– Det var skönt att komma tillbaka till samma plats, det var jättebra traumabehandling, säger Johanna.
Men även hon har påverkats.
– Det har nog gjort att man ser livet i ett lite annat ljus. Men det har också gett mig den lite negativa känslan att det skulle kunna hända en katastrof igen. Jag har känslomässigt haft en närhet till det: Att det kan hända något, det har jag fått jobba med faktiskt – att lugna ned mig lite.
Hon har också känt vid vissa tidpunkter i livet när allt varit bra att ”så här bra kan man inte ha det”.
– Det skulle kunna ändras snabbt. Då får jag försöka återkomma till det att vara glad för det jag har nu och att om något händer så får man ta det då, säger hon.
Det var hit till Maya bay på Phi Phi Islands, som familjen var på väg när tsunamin svepte in. Stranden har blivit ett mycket populärt besöksmål efter att filmen ”The Beach” med skådespelaren Leonardo DiCaprio spelades in där år 2000.
Några veckor efter katastrofen återvände Malin till USA, vilket på sätt och vis hon tyckte var skönt eftersom tsunamin inte orsakade en stor landssorg i USA som den hade gjort i Sverige.
– Det gäller att ha respekt för processen, ibland behöver man prata och ibland behöver man vara själv och slippa det lite. Så är det nog i alla trauman, det är min reflektion.
Både Johanna och Jakob har nu egna små barn. Eftersom de bor nära varandra i Stockholm är det enkelt att hjälpas åt om det skulle behövas.
Även om det är tufft i början behöver det inte vara så hela tiden menar hon:
– Ibland är det okej att för ett tag att sugas ned och att det färgar ens liv svart, men det går att hitta en väg framåt. Jag känner att jag kan leva med det väl idag. Det är stora känslor när man pratar om det men sen när man går ur det igen känner jag inte att det påverkar en så mycket. Sen är det klart att det är stor skillnad när det har gått 20 år jämfört med för 19 år sedan, säger hon.
Men att kunna gå in och ut ur känslorna är viktigt, menar hon:
– Det är klokt att verkligen beakta det.
Jakob Lundahl låter inte småsaker påverka honom. Efter tsunamin har han fått en lite annan syn på livet som han nu försöker ta tillvara på på bästa sätt.
Jakob studsar upp ur soffan när han kommer på att han lovat sin moster att hålla liv i elden i vedspisen. Det finns ännu lite glöd kvar i botten, han lägger in några vedträn och snart har elden blossat upp igen.
Känslorna kommer nog att finnas kvar konstaterar han:
– Det känns fortfarande och det är så det ska vara.
Redan innan resan till Thailand för 20 år sedan var familjen väl sammansvetsad men katastrofen har gjort att de kommit varandra ännu närmare.