Fabriken har helt klart lokal personal. "Den som har längst att åka bor i Väte", säger AnnCatrin Hallinge.
Hon skulle aldrig, aldrig, gå i pappas fotspår och jobba på den där gummifabriken. Men så hamnade hon ändå där, på ett sommarjobb – och tyckte faktiskt det var ganska kul.
Året var 1982 och på den vägen är det, för AnnCatrin ”Kia” Hallinge, numera platschef på Sigma Polymer Group AB:s anläggning i Havdhem.
– Det är nära till jobbet, det har hela tiden funnits utvecklingsmöjligheter, det är okej löner och bra arbetstider, förklarar hon sin trofasthet.
Men rimmar det där verkligen med rubrikerna de senaste decennierna? ”Dyster stämning på gummifabriken” i oktober 2008, eller ”Gummifabriken kan komma att säljas” från mars 2020, till exempel.
Kanske har flera sanningar existerat parallellt. Man har kämpat på, mestadels trivts bra, samtidigt som både nedskärningarna och oron har funnits där.
Numera verkar dock nedläggningshoten vara historia – men för att hänga med här behöver vi först kliva lite längre tillbaka.
Gummiblandningen valsas till remsor av olika slag. Här står Hampus Danielsson vid valsen.
Hur kommer det sig att det överhuvudtaget finns en gotländsk gummiindustri? Det är väl en rimlig fråga att börja med.
I Sverige går denna bransch tillbaka till 1800-talet och den var i mitten av nästkommande århundrade alltjämt expansiv. Då fanns dessutom ett statligt utlokaliseringsstöd, vilket fick Tekniska gummifabriken Jakobsberg – senare Trelleborg Sigma – att kika mot Gotland.
1970 kom man till ön och faktiskt först till Slite, men bara under en väldigt kort period. Snart lockades verksamheten i stället till Hemse, där det tidigare hade funnits en korsettfabrik (!), som lämnat en attraktiv lokal efter sig. 1974 tillkom även anläggningen i Havdhem.
Sett till arbetstillfällen var detta glansdagarna; även om industrin finns kvar på ön är det knappast över 200 anställda numera.
De senaste 20 åren har varslen kommit i omgångar och 2010 stängde man i Hemse – även om det då kallades för en sammanslagning.
Det är förstås ingen rolig situation, även om man haft det på känn
Peter Nyqvist
Platschef i Hemse, i en intervju från 2008
Omkring 2020 kom nästa stålbad inom Trelleborgkoncernen.
– Det fanns avkastningskrav som vi inte levde upp till. Koncernledningen kändes inte så intresserade av oss, det fanns väl inget uttalat nedläggningshot men det kändes helt klart så, minns Kia Hallinge.
Då kom en oväntad vändning, kanske till och med en liten industriell revolution i detta storkoncernernas tidevarv: De som ansvarade för just de formgjutna gummidelarna inom Trelleborgsjätten valde att bryta sig loss.
Sigma Polymer Group AB bildades, med anläggningar i Örebro, i Havdhem samt på Ösel. Ett litet silikonföretag i Laxå förvärvades också, för att komplettera portföljen.
– Vår ”lokala” ledningsgrupp i Örebro tyckte att det här ändå var välfungerande fabriker och köpte ut oss för egna pengar. Det är det bästa som har hänt oss, nu är det verkligen ”vårt” företag igen, med ägare som är nära och väl insatta i varje fabriks produktion. Beslutsvägarna är korta och vi ser en vilja att investera i vår fabrik, säger Kia Hallinge.
Gummifabriken har gått under olika namn genom åren, men numera tillhör den bolaget Sigma Polymer Group AB. Till höger på bilden syns Anders Gustavsson och Tommy Karlsson gjuta i polyuretan.
Vilket fortfarande inte förklarar hur det kan gå ihop, ekonomiskt, i den tuffa internationella industrikonkurrensen? Men ibland är det faktiskt inte storskalighet som är lösningen på alla utmaningar. Ibland kan det till och med vara motsatsen.
För att förklara den tanken behöver vi nu komma in på vad den lilla fabriken i Havdhem faktiskt gör.
– Att blanda gummi är lite som att baka faktiskt. Vi köper in rågummi, både naturligt och syntetiskt, från hela världen. Sedan blandar vi med olika tillsatser, oljor, vulkmedel och så vidare, enligt vad kunden önskar för resultat, berättar fabrikschefen.
Det färdiga gummit kan säljas direkt, eller användas vidare för egen formgjutning.
Anläggningen gör även polyuretan, PU, som något förenklat är en extra slitstark härdplast. Av denna gjuts till exempel skyddsbeläggning på metalldetaljer, i Havdhems fall oftast olika maskindelar.
– Vi har nära kontakt med kunderna, som vet att de får bra produkter i rätt tid. Vår inriktning är att vi kör korta serier med höga kvalitetskrav.
Sådana här mindre ”specialordrar” är de storskaliga konkurrenterna inte lika intresserade av, har det visat sig – och här har vi Sudretfabrikens framgångsrecept.
– Då kan vi ju också ta lite mer betalt, när inte så många andra vill göra det här.
Man tror på småskaligheten och satsar faktiskt på den här fabriken
Kia Hallinge
Platschef Havdhems gummifabrik
Samtidigt är det bara 22 personer i personalen numera.
– Olika processer och system har blivit så mycket effektivare också, jag tror faktiskt att vi producerar nästan lika mycket som på 80-talet. Men vi är inte på väg att bli färre, kanske att vi snarare behöver anställa någon till framöver, säger Kia Hallinge.
Känner du dig trygg inför framtiden?
– Ja! Företaget behöver den här produktionen och det är inte möjligt att flytta den till Örebro. Man tror på småskaligheten och satsar faktiskt på den här fabriken, vi byter till exempel ut och uppdaterar delar av blandningsutrustningen just nu. Vi har nyligen flyttat en maskin från Estland till Havdhem, målat stora delar av golven samt investerat i en helt ny hygienzon för livsmedelsgodkänd PU-tillverkning med nya gjutbord och ugnar.
Om gummiblandning är som att baka är Tommy Karlsson bagaren. Åtminstone på den här bilden.
Till höger på denna bild syns "skafferiet" med ingredienser till "bakningen".
Tjocka remsor av gummi, sammansatta enligt kundernas specifika preferenser.
Just dessa maskindelar är till en viss sorts pump. De har skickats till Havdhem för att kläs med skyddande polyuretan.
"Personalen är oerhört lojal. Och kompetent, inom något som faktiskt är ett hantverk", menar fabrikschef AnnCatrin "Kia" Hallinge.
En del klassiska gummigrejer skapas alltjämt i Havdhem, som detta hölje till en gaspedal.
De människor som alltjämt jobbar inom denna gotländska industri har generellt gjort det länge; ingen i mindre än tio år.
För fabrikschefens del har det blivit över 40 vid det här laget – men det räcker inte för att inta den mest seniora positionen.
Kenneth Olsson, 62 år från Rone, har varit med sedan slutet av 70-talet. Det vill säga nästan ”från början”.
– Jag började som pressare när jag var 16 år. Så jag har fått uppleva några nedläggningshot genom åren, berättar han.
Hur har det känts?
– Man blir nervös varje gång, jag har ju aldrig haft något annat jobb. Men nu är det bara ett par år kvar till pensionen, så nu ska det väl gå vägen...
Vad säger du om företaget i dess nuvarande form?
– Jag tycker det är positivt. Det flyter på bra.
I en väldigt trogen skara är Kenneth Olsson den mest seniora av alla, med 46 år på samma jobb.
Svensk gummihistoria
Potentialen hos naturgummi blev allmänt känt i Europa vid mitten av 1700-talet.
De första svenska gummimanufakturerna grundades i Stockholm på 1830-talet av bröderna Pierre och Leopold Lamm och Immanuel Nobel.
År 1890 etablerades de första gummifabrikerna, Skandinaviska Gummi AB i Viskafors och Helsingborgs Gummifabriks AB. Produktionen var inriktad på galoscher, som kompletterades med vissa andra typer av gummiskor.
Den första fabriken för tillverkning av cykelringar tillkom i Trelleborg 1896, AB Velox, som 1905 ombildades till Trelleborgs Gummifabriks AB.
På senare tid har utvecklingen av nya syntetgummityper, med varierande elasticitet, hållfasthet och slitstyrka, bidragit till att skapa en ständigt växande marknad för gummidetaljer av olika slag.
Källa: NE.se
