Daniel och Carina Fabregat möttes under tsunamikatastrofen när de säsongade på Phi Phi-öarna. “Vi hade precis träffats och jobbade på samma ställe“, säger hon.
På annandag jul 2004 väcks Carina och Daniel av ett oväsen. De bor vägg i vägg i en bungalow på Phi Phi-öarna och går ut ur varsin dörr.
– När andra vågen drar in så går vattnet på riktigt till vår tröskel, säger Daniel, som då hette Friberg i efternamn.
– Mitt minne är att vi kliver ut. Det var inget vatten inne i rummet men det var vatten hela vägen fram till dörren. Vi bodde långt från stranden och helt plötsligt hade vi havsutsikt och allt var bara platt hela vägen fram, säger Carina Fabregat.
Carina var 22 och jag var 24
Daniel Fabregat
De kände inte riktigt varandra, men hade haft ett arbetspass ihop på Carlitos bar som låg nere vid stranden. Hon gjorde sin andra säsong där och han sin första. Två unga backpackers som hade blivit bartenders på en paradisö.
– Carina var 22 och jag var 24, säger Daniel när de minns tillbaka.
De hade som vanligt slutat jobba klockan fyra på morgonen och sov på varsin sida av väggen, när de väcktes av en tsunami.
Vi hade precis träffats
Katastrofen
De står sida vid sida utanför dörröppningarna och försöker förstå vad som har hänt.
– Vi vaknar av den första vågen och den andra kommer när vi står ute, säger Daniel.
– Min bild är att vattnet försvann och kom tillbaka och kanske att det blev en våg, men för mig är allting simultant. Det var så mycket i rörelse. Vi stod och tittade ut på hur vattnet bubblade och pös, säger Carina.
Det börjar redan lukta ruttet
Carina Fabregat
Det turkosa havet från strandlinjen har blivit brunt och blandas med avloppsvatten.
– Det luktar bensin, det luktar lera, det luktar brandrök. Det börjar redan lukta ruttet också på något sätt, fortsätter hon.
Allt framför dem är förstört och har flyttat på sig
– Det är då man inser att det kommer människor och det ligger ju folk här. Den där första chocken och förvirringen blir till att vi måste börja hjälpa till, säger Carina.
“Jag vaknar upp en morgon och platsen jag bor på, det hade kunnat vara Visby eller Stockholm, är totalt förstörd. Hur agerar man i en sån situation och hur känner man inför det?“ säger Carina Fabregat.
Instinkten
Båda två har samma instinkt om att de måste göra något. Deras kompisar som också bor i bungalowen, styrs av andra instinkter.
– Man vet aldrig hur man fungerar i en sådan här situation. Det kan man inte, även om man tror att man vet vem man är. Och det beror på allt från tidigare erfarenheter och dagsform, hur mycket man har sovit och vem som gick och la sig efter en utekväll. Man har ingen aning, men folk reagerade olika, säger Carina.
Flera flyr i panik upp i bergen. Skrik hörs överallt.
– Vissa blev superrädda och rädslan var det som styrde och man tog sig uppåt när instinkten säger att man måste rädda sig. Det var någon annan som skrek i frustration. Varför kan jag inte första hjälpen. Andra blev nästan apatiska och satt och grät och skakade. En av de första sakerna jag gjorde var att följa med några upp, säger Carina.
När de är i säkerhet går hon ner igen. Daniel är kvar med några andra kompisar och skickar runt sin mobiltelefon. Han hinner skicka ett sms hem att han lever, innan täckningen försvinner. När Carina kommer fungerar den inte.
Där var egentligen första gången som vi fann varandra
Carina Fabregat
– Vi bestämmer oss bägge två, för att vi ska ta oss till andra sidan ön för att se att våra kollegor och kompisar som bor där är okej. Då gör vi det tillsammans. Det är då du och jag parar ihop oss, säger Daniel.
– Där var egentligen första gången som vi fann varandra, att här är en som tänker likadant som jag, säger Carina.
“Det var några som verkligen var i chock och hade panik. Min drivkraft blev att nu jag måste hjälpa till, måste fixa och kolla att alla är okej. Få koll på läget“, säger Carina Fabregat som såg detsamma i sin blivande man Daniel Fabregat.
“Vissa bara stängde ner och gick och la sig, kröp ihop i fosterställning och sov i ett dygn. Sedan var det andra som söp, som drack sig fulla och for omkring och härjade och sedan var det en del som fick panik och sprang iväg och skrek. Och jag har full respekt för det, att det kan bli så“.
Daniel och Carina Fabregat upplevde tsunamikatastrofen när de var i 20-årsåldern. “Vi var så unga och driftiga och rådiga och gjorde jättebra saker, men för mig hängde den där skuldkänslan med och var förknippad med själva överlevandet“, säger hon.
Vågen
Koh Phi Phi består av två bergiga öar som har en bred landremsa emellan, med sandstränder på sidorna och en turistort i mitten. Carina och Daniel bor på bakgårdarna, långt från stranden och nära bergen.
– Vi klarade oss oskadda, för att vi bodde där vi bodde. Vi var vid ett av de få ställena som inte blev förstörda. 80 procent av bebyggelsen på Phi Phi blev förstörd, helt eller delvis, under tsunamin. Och vågorna kom från bägge sidorna, säger Daniel.
En tryckvåg av vatten som möts mitt på ön
Carina Fabregat
– Man pratar om det som en våg, men det som händer är först att allt vatten försvinner. Det är som att det bara sugs ut och folk går ut och undrar vad som hände. Vattnet försvann och fiskar ligger och kippar och sedan kom vattnet tillbaka och då kommer det med en sådan kraft. Eftersom det här händer från båda hållen samtidigt blir det som en tryckvåg av vatten som möts mitt på ön, säger Carina.
Men när vågorna kom visste de inte vad det var.
– Jag hade aldrig hört ordet tsunami. När vi var där mitt i det så förstod vi inte vad som hade hänt, säger Daniel.
Kaotiskt från första stund. Vi förstod inte vad som hade hänt och vi förstod absolut inte omfattningen av det
Daniel Fabregat
Översikten
Vattnet har sjunkit undan när Carina och Daniel försöker ta sig till andra sidan ön och stranden där baren har spolats sönder.
– I det här stadiet ville vi se om våra nära och kära och på något sätt få en blick över läget och försöka få upp förnödenheter dit folk sprang. På kvällen var det att lugna folk och räkna in och försöka bedöma, säger Carina.
Nedanför bergen orienterar de sig i ett katastrofområde. Det ligger hustak på marken och hänger båtar i palmerna.
Kommer det mer vatten? Hela tiden på väg att springa
Daniel Fabregat
– Vi var hela tiden på helspänn när vi gick ner och letade efter mer folk. Kollade ut mot havet. Hela tiden. Kommer det mer vatten? Hela tiden på väg att springa, berättar Daniel.
Under dagen återfinns många av deras kompisar och kollegor.
– Av oss som jobbade på baren så klarar sig de flesta, säger Carina, men många är skadade och de vet inte när de kan bli räddade.
Carina och Daniel bär med sig spritflaskor från baren för att tvätta sår, bryter sig in i apotek där de hittar mediciner och tar sig in i affärer där de samlar ihop mat och vatten. Den första natten sover de under ett trasigt myggnät på samlingsplatsen i bergen.
“En värld i katastrof“ står det i Expressen, 27 december 2004, om tsunamikatastrofen.
Letandet
Nästa dag är det strålande sol och 40 grader varmt.
– Då luktar det så otroligt illa, förruttnelseprocessen började snabbt och den doften går aldrig att glömma, säger Carina som har en bandana knuten över näsan och munnen när hon och Daniel går runt i hettan.
– Det här var kanske det jobbigaste tyckte jag. När vi går runt och ropar, slår in dörrar och försöker hitta överallt, säger Daniel.
Försöker hitta folk som fortfarande lever och täcker över dem som inte lever
Carina Fabregat
Där de tidigare har solat, hängt och festat klättrar de nu över husväggar och dubbelsängar för att hitta överlevande.
– Vi går och lyfter på plåtar och försöker hitta folk som fortfarande lever och täcker över dem som inte lever, säger Carina.
Hon minns hur han står och skriker. Vad fan kan vi inte bara hitta en!
– Det är första gången som jag verkligen blir ledsen, vi hittar inte en enda som lever, säger Daniel.
Phi Phi-öarna 26 december, 2004.
Phi Phi-öarna 28 december, 2004.
Phi Phi-öarna 31 december 2004.
Phi Phi-öarna 31 december 2004.
Evakueringen
Samma dag kommer räddningen. Helikoptrar hämtar skadade och piren fylls med människor som ska kliva på militärbåtar. Carina och Daniel tar den sista båten som lämnar ön och åker till Phuket på fastlandet. Där får de mat och sovplats i en gympasal.
– Thailändarna ställde verkligen upp och delade ut sim-kort så att man skulle kunna ringa hem, säger Carina, som får tag i sin mamma och berättar att hon lever.
“Carina, 22, fortfarande försvunnen“, står det i Expressen 27 december 2004, med en bild på Carina Fabregat och uttalande från hennes mamma.
De får veta att det finns ett tillfälligt svenskt konsulat på ett hotell nära flygplatsen.
– Då är det kaos där. Folk står och gråter. Letar efter anhöriga. Det är någon praktikant från UD och de som finns där för att jobba är inte i fas och har inte kontroll på situationen. Telefonerna ringer, så det slutar med att vi svarar i telefon, berättar Carina, som börjar hjälpa andra svenskar, med tillfälliga pass och upprättade listor.
Föräldrar som hade tappat bort sina barn och tvärtom också, barn som inte hade föräldrar
Daniel Fabregat
Anhöriga letar efter saknade från fler drabbade områden på den thailändska västkusten.
– Man träffade ju föräldrar som hade tappat bort sina barn och tvärtom också, barn som inte hade föräldrar. Det var jobbigt, säger Daniel.
Den första bilden på det blivande paret Carina och Daniel Fabregat. Den är tagen på flygplatsen i Phuket i mellandagarna 2004, när de ska evakueras till Bangkok.
Hemkomsten
De evakueras till huvudstaden Bangkok, men Daniel åker hem ett dygn innan Carina.
– Jag kommer till Arlanda och så blir vi lotsade till något hangar där våra familjer väntade. Då var Daniel också där och vi kände ju knappt varandra, säger Carina.
– Jag visste inte hur jag skulle göra med det som hade hänt och åkte ut på Arlanda till Carina. För att du kanske kommer känna likadant och då finns jag här. Det var inte att jag behövde tröst, utan jag behövde bearbeta det här på något sätt, säger Daniel.
Jag tycker att det är så jobbigt att de tycker synd om mig, för jag har ju överlevt
Carina Fabregat
Han ger henne sitt nummer och snart ringer hon upp, då hon har fått samma känsla som han.
– Alla tycker så synd om mig och jag tycker att det är så jobbigt att de tycker synd om mig, för jag har ju överlevt. Jag känner också att ingen annan förstår än de som var där. Så instinktivt ville jag träffa Daniel.
De träffas och inser att det behövs en samlingsplats för tsunamiöverlevare i Sverige.
– Så då börjar vi hänga och skapar det här kontaktcentret för att folk ska ha en plats att mötas, säger Daniel.
Tillsammans gör de även intervjuer, samlar ihop pengar och planerar att åka tillbaka.
Daniel och Carina Fabregat går igenom 20 år gamla tidningsklipp och ett fotoalbum från Thailand som de har sparat i en låda.
7 januari 2005 är Carina och Daniel Fabregat på förstasidan i lokaltidningen Stockholm City. “Svår kamp väntar för de överlevande“ lyder rubriken.
10 januari 2005 skriver tidningen SvD att “Överlevande har fått en egen mötesplats“, med en porträttbild på Carina Fabregat.
I GT 4 januari 2005 är rubriken “Daniel startar fond och hjälpcenter“ Carina Fabregat är på en helsidesbild i Veckorevyn.
22 februari 2005 skriver GT att “Thailändare tackar gotlänningar för hjälp. Daniel Friberg hjälper befolkningen med mat och pengar“.
“Minst nio "döda" lever“ står det i Aftonbladet, lördag 11 januari 2005, i en artikel om polisens felaktiga lista över saknade.
Relationen
Daniel åker först och Carina fortsätter att driva centret under tiden.
– Så alla pengar vi fick tog vi med oss ner till Thailand i januari, säger han, som åker med förnödenheter till familjer som har drabbats.
Efter några månader ska han åka hem, när hon är på väg ner för att hjälpa till med återuppbyggnaden. Och de möts under en kväll i Bangkok.
– Det hade inte varit något mellan oss innan, utan det var någon trygghet och vänskap. Sedan hade vi den där otroligt roliga kvällen i Bangkok och det slutar med att vi spenderar natten ihop. Du åker hem dagen efter och jag är kvar i Thailand, säger Carina till Daniel.
Och det var de där känslorna som man har
Carina Fabregat
De lämnar varandra med en ny känsla, men kommer inte att ses på länge. De håller kontakten från internetkaféer när hon reser vidare i världen. Och en sommardag 2005 kommer hon till Gotland.
– Och det var de där känslorna som man har, när jag var 22 och du var 25, säger Carina och vänder sig mot Daniel.
Sedan dess har de varit tillsammans och åkte ner som ett par till Phi Phi-öarna, för att göra en till säsong på Carlitos bar.
– Då hade det återgått från krishantering och återuppbyggnad till ett slags nytt normalläge, men otroligt färgat av vad som hade hänt så klart, berättar Daniel.
Jag mår bra av att träffa andra som var där, för det är ingen annan som förstår
Överlevnaden
20 år efter tsunamin är Carina och Daniel Fabregat gifta, har tre barn och bor i Visby.
– Vi hade aldrig varit tillsammans om inte tsunamin hade kommit, säger Daniel och Carina håller med.
Hon säger att deras relation inte byggde på attraktion från början, utan på vad de såg i varandra på annandagen 2004.
– Det kanske var däri vi fann varandra. Att vi oberoende av varandra i det ögonblicket funkade likadant. Det är de egenskaperna jag ser i dig. Den här känslan av att vilja hjälpa till, att göra rätt för sig, att fixa och styra upp. Jag vet hur du är som människa och jag vet hur jag är, säger Carina.
Där känner jag hundra procent samma sak
Daniel Fabregat
Samtidigt har de delade upplevelserna format dem.
– Dels som människa och dels i relationen till Carina. Där känner jag hundra procent samma sak, säger Daniel.
Att hjälpa andra har också varit ett sätt att hantera att de var kvar som överlevare.
– Och jag vet inte hur mycket vi har bearbetat den här händelsen genom att bara vara tillsammans, säger Daniel till Carina.
Vi delar något som är så stort och som är så starkt som man inte behöver prata om, men det finns där hela tiden
Daniel Fabregat med Carina Fabregatt 2024
Tsunamin 26 december 2004
01.58 svensk tid 26 december 2004, sker en jordbävning på havsbotten utanför den indonesiska ön Sumatra. Magnituden beräknas senare till 9,3 på Richterskalan, den tredje högst uppmätta någonsin.
En kvart efter skalvet väller upp till 30 meter höga flodvågor in över indonesiska Acehprovinsen. Vågorna föregås av att havet dras tillbaka och när vågorna väller in förstör de allt i sin väg.
04.30 svensk tid och 10.30 thailändsk tid når flodvågorna Thailands västkust. Populära turistmål som Phi Phi-öarna och Khao Lak utplånas i det närmaste av vågorna. Ungefär vid samma tid har vågorna kommit till Sri Lanka.
Kaos och panik följer där tsunamivågorna når land. Det kommer dock dröja många timmar innan den fulla vidden av katastrofen går upp för Sverige och resten av världen. Vågorna når även den afrikanska kusten.
Flera månader senare fastställs slutgiltiga dödssiffror. Totalt har nära 230 000 människor omkommit, de allra flesta i Indonesien, Indien, Sri Lanka och Thailand.
Runt 30 000 svenskar befann sig i Thailand under julhelgen 2004. 543 miste livet och 6 av dem var gotlänningar.
Källa: TT
I Visby domkyrka sitter en plakett med namnen på gotlänningarna som omkom i tsunamin.
