Truls Kruslock omkom i februari i en frontalkrock på riksväg 73 strax norr om Nynäshamn. Pappa Jonas Larsson och mamma Joa Kruslock lämnades i outsäglig sorg och saknad. Mopsen Doris gör vad hon kan för att trots allt sätta färg på tillvaron.
Den där knackningen på dörren klockan två på natten var egentligen bara en bekräftelse på vad de redan hade anat.
Någonting var inte som vanligt, Truls brukade alltid ringa eller skicka ett sms när han var framme och nu hade han tagit båten till fastlandet för att hälsa på kompisar.
Pappa Jonas hade pratat med honom vid halv åtta när han just kommit till Nynäshamn där han skulle hämtas i bil.
Men sedan: inte ett ljud.
– Det gick inte att få tag i honom, jag hade en sån där äcklig känsla i magen att något måste ha hänt.
Och så knackade det alltså på dörren mitt i natten, där utanför två poliser som berättade att deras älskade Truls under kvällen omkommit i en bilolycka.
De minns exakt vad som sades, de minns inte ett ord. Bara att världen rasade.
Vi träffas i familjens villa i Visby, det hus där de bott i 16 år. Kanske börjar det kännas lite för stort, bara Jonas, Joa och mopsen Doris bor där nu.
De har funderat på att flytta till lägenhet, bättre att en barnfamilj tar över huset, tänker de. Men det är ett svårt beslut. I huset finns så många minnen och dessutom trivs de så väldigt bra.
– Ja, det tar emot lite. Vi får se hur det blir, säger de.
Jonas och Joa har ”alltid” varit tillsammans, 32 år nu. Ett tag bodde de i Slite, där Joa har sitt ursprung men de senaste åren alltså i Visby.
Där har också barnen vuxit upp, storasyster Gry som i dag bor i västgötska Svenljunga och lillebror Truls, som nu lämnat så mycket sorg och tystnad efter sig.
Så tung är den, tystnaden. Här var det livat förr, ibland fick de be sonen vrida ner volymen. Men det var då, det.
Tomrummet och tystnaden efter sonen Truls blev stort, men minnet av honom lever kvar inom Jonas, Joa och dottern/systern Gry, boende i Västergötland.
Vi pratar om sorgen i den här intervjun, om den isande tomhet som uppstår när det som inte ska kunna hända händer och om livet som trots allt går vidare.
Det är som den där klyschan, säger Jonas över kaffet, men den är verkligen sann:
– Man får ta en dag i taget, det ena steget efter det andra, det går inte att göra mycket annat. Och även om det är becksvart i början så ljusnar det trots allt en aning efter hand, fast man från början inte tror det är möjligt.
– Ja, säger Joa, sorgen och saknaden kommer aldrig att försvinna, man måste lära sig leva med det. Det är det enda att göra.
Saknaden kommer aldrig att försvinna, man måste lära sig leva med det.
Joa Kruslock
Mamma till Truls
Det var den 24 februari i år, en fredag, Truls hade tagit båten till fastlandet för att träffa kompisar. I Nynäshamn hämtades han av en 23-årig vän som vid trafikplats Älgvik just norr om staden gjorde den omkörning över heldragen linje som ändrade två människors liv.
Vid frontalkrocken omkom förutom Truls även den 49-åriga kvinna som körde den mötande bilen.
Den 23-åriga föraren står nu åtalad för grov vårdslöshet i trafik, rattfylleri och vållande till annans död. Rättegången hålls i Södertörns tingsrätt på måndagen den 13 november.
Vi pratar inte mycket om detta, det är som det är och föräldrarna har bestämt sig för att inte närvara.
– Det måste i alla fall ha varit världens sämsta omkörning, som Jonas uttrycker det. Men vi har bestämt oss för att inte kasta skit på föraren, hon har det nog jobbigt som det är och vad vi än gör får vi ändå inte tillbaka Truls.
Vi har bestämt oss för att inte kasta skit på föraren, hon har det nog jobbigt som det är.
Jonas Larsson
Pappa till Truls
Jag frågar vem han var, Truls, och de säger att han var en glad och positiv kille (”Världens snällaste”). Han hade en egen lägenhet i Visby men tillbringade ändå mest tid hemma i uppväxtvillan.
– Vi hade ett jättenära band, berättar Joa. Ibland kom han hit när Jonas jobbade så att bara vi två var tillsammans. Han var så fin.
Han spelade och sjöng, gillade artister som Nirvana men också Cornelis och stora favoriten Jakob Hellman.
Artisten Jakob Hellman var Truls Kruslocls stora förebild, vid tre tillfällen var han på Hellmans konserter på Gotland.
Far och son på Hammarbys fotbollsläktare, Bajen är Jonas Larssons hjärtelag vilken han så klart förde över på sonen.
Också Jonas fick så klart egentid med sonen, de for på konserter, såg bland annat Pearl Jam i Stockholm och så såg de fotboll, Jonas har haft årskort på Hammarbys allsvenska matcher i tio år, ibland följde Truls – vars hjärta också var grönvitt – med.
Men i år…inte en match för Jonas del, lusten försvann, fotboll kändes inte viktigt.
Vad visste ni om hans framtidsdrömmar?
– Han visste nog inte så mycket själv, skrattar de. Han funderade på att börja plugga, men det blev inte av. Vi tänkte att någon gång måste han ta tag i det! Han jobbade lite extra på båten men inget fast jobb. Han drev runt lite.
Jonas och Joa ställer upp på den här intervjun för att kanske hjälpa andra i samma situation. Ingen är ensam, hur svårt det än kan kännas.
Men den där natten, knackningen på dörren och polisernas besked om att det värsta hade hänt. Då rasade världen samman.
– Man gick bara sönder, även om jag anat det värsta…det gick inte att ta in, säger Jonas.
Joa kämpar med tårarna när hon berättar hur hon i någon mån blev alldeles nollställd. Hur allting stannade upp, blev tyst, hur hon i tanken for efter att försöka förstå men att det ändå inte gick, som att det inte fanns något att hålla fast vid.
– Precis så är det, det går inte att ta in. Jag gick som i ett töcken i säkert två veckor utan att ha koll på någonting alls.
Jonas skickar en hälsning till de poliser som kom med dödsbudet och sedan stannade hela natten, hur fantastiska de var, medkännande och lugna. Det hjälpte dem genom ett akut känslokaos.
Under natten fick också Joas mamma, som hade en nära relation till Truls, och förstås syster Gry veta vad som hänt, Gry som just då kände sig som en fritt svävande satellit långt bort från familjens kärna.
Jonas och Joa
Namn: Jonas Larsson och Joa Kruslock.
Ålder: 52 och 50.
Bor: Villa i Visby.
Yrke: Skiftledare på Heidelberg Materials i Slite respektive arbetar i Frendo-butiken vid Slite-rondellen i Visby.
Familj: Dottern Gry, 29, boende i Svenljunga och sonen Truls som inte längre är vid liv.
Även familjens närmsta vänner fick tidigt veta, Jonas två närmsta kompisar som bor i Stockholm tog första morgonflyget till Gotland, andra vänner anlände och några av Truls kompisar. Det blev fullt hus i köket.
– Det var vännerna som gjorde att vi klarade det. De ordnade mat och gjorde allt som behövdes den första tiden, till och med fixade i trädgården, skrattar de.
För jodå, nu när tiden lagt en buffert till den mest förlamande sorgen finns plats även för skrattet. Tack och lov.
…och så fick de blommor, kolossala mängder blommor. Hela köksbordet fullt.
Joa menar inte att vara otacksam, men ett lärde hon sig: Hon tänker inte ge blommor till människor i sorg. Det blev helt enkelt för mycket – vänlighet för tusentals kronor när det egentligen räcker gott och väl med en kram.
Skrattet har fått plats hos Jonas Larsson och Joa Kruslock efter kaoset i februari.
Jag frågar var Truls är nu, för dem. Och Joa säger att hon förr tänkt i termer av att det finns något slags liv efter döden, men inte längre:
– Nu tänker jag snarare att det är som innan man föds, att man helt enkelt inte finns. Mer än i våra minnen, förstås.
Jonas säger att det blev något lättare när det under september kom en gravsten på plats på Norra kyrkogården i Visby. Då finns det en fysisk plats att ta sig till, vilken dessutom är belägen just intill Jonas mammas grav.
– Jag är där och pratar med honom ganska ofta, berättar vad som hänt, hur det går för Hammarby, sådana saker. Det känns fint, trots allt.
Ser ni honom på stan ibland?
– Ja, ofta, så där sekundsnabbt. Alltid på cykel och med huvan uppdragen, han cyklade överallt. Så jodå, nog ser vi honom.
Ja, ofta, så där sekundsnabbt. Alltid på cykel och med huvan uppdragen.
Jonas Larsson
På frågan om han ibland ser sonen Truls på stan
För de rör sig själva på stan och bland folk nu. Men det var en tröskel att ta sig över. De säger att det tog ett par veckor innan de ens lämnade huset.
Men när de väl kom ut…hur alla tittade! Eller kanske inte.
– De som visste de visste, alla andra visste ingenting men jag kände mig ändå uttittad fast jag antagligen inte var det. Det var verkligen skitjobbigt.
Och alla frågor, också det i välmening, som i matbutiken: Var har ni er trevlige son, jag har inte sett honom på länge?
Jag kände mig uttittad fast jag antagligen inte var det. Det var verkligen skitjobbigt.
Jonas Larsson
Pappa
Det blev en vit lögn, "han är ute och reser", Jonas orkade inte att där och då berätta sanningen. Hela tiden så: trösklar i vardagen att ta sig över allt medan tiden började läka de oläkbara såren.
Men, säger Joa:
– Jag tycker ändå att folk varit bra på att läsa av läget.
En del som drabbas av sorg säger att människor runt om drar sig tillbaka, kanske byter trottoar.
– Det har i alla fall inte jag märkt, jag tycker att vi haft stort stöd av så många runt om oss. Av vänner och arbetskamrater de har tillåtit oss att vara ledsna när vi varit det.
Joa som arbetar i Frendo-butiken vid Slite-rondellen i Visby, Jonas som är försteman på ett treskift på cementfabriken i Slite.
Det tog ett bra tag innan Jonas Larsson och Joa Kruslock visade sig utomhus. Frågorna blev för många och svåra, dessutom kände de sig uttittade. Sorgen är fortfarande tung men de vassaste kanterna har slipats.
Joa gick, säger hon, med i Facebook-gruppen ”Vi som förlorat ett barn” för att söka stöd, men kände att det inte passade henne.
Där fanns de som inte återgått till jobbet efter flera år och något sådant var för henne inte aktuellt.
– Jag har inte gått till någon psykolog eller så. Har inte känt behovet, men jag skulle kunna tänka mig prata med en präst om sorg. Men det har inte blivit av än, kanske senare.
Och de kan ju heller inte sluta leva, säger de. Om inte annat har de en dotter att finnas för. Hon kommer hem till jul, det blir förstås känslosamt men också fint att få rå om varandra.
Istället för från den där Facebook-gruppen fick Joa kraft av Pigge Werkelin, som ju förlorade hela sin familj vid tsunamikatastrofen i Thailand 2004. Mitt i sin tyngsta sorg fick Joa syn på en bild av honom när han log.
– Då tänkte jag att kan han vara glad efter det som hänt honom, då ska jag också kunna vara det. Man är verkligen aldrig ensam även om det kan kännas så. Det finns så många runt om i världen som sörjer.
Joa Kruslock såg en bild på en leende Pigge Werkelin. Det hjälpte henne i sorgen.
Säger hon och nämner kriget i Ukraina, alla gängskjutningar som skördat oskyldiga offer och tänk långt bak i tiden då människor i Sverige dog av svält och andra umbäranden.
Du sätter din sorg i ett större sammanhang?
– Ja, hon gör nog det på ett annat sätt än jag, säger Jonas. Det är viktigt att få sörja på sitt eget sätt även om vi nog sörjt rätt mycket tillsammans.
Jag tänker att det kan vara lätt att tänka ”om”. Om jag inte gjort det här så hade inte…och så vidare.
– Nej, så har vi aldrig tänkt, inte ältat på det sättet. Han ville till fastlandet och då blev det som det blev.
Jonas Larsson och Joa Kruslock.
Det hölls ingen regelrätt begravning för Truls. Istället en minnesstund vid Själsö, en plats familjen ofta tog sig till för promenader och utflykter.
Tre veckor hade gått sedan olyckan, riktigt skitväder på dagen men mot kvällen sprack himlen upp och solen slog igenom som en hälsning.
– Alla som ville fick komma och ta farväl, vi var nog hundra personer där. Det var sorgligt men också fint och värdigt att vara tillsammans med folk som tyckte om honom.
Mopsen Doris hade tidigare en mopskompis, Svea. Hon lämnade hundlivet i februari 2022.
Knappt ett år har gått sedan olyckan, de är i färd med att beta av almanackan. Att passera alla märkesdagar och årstider, att göra allt en första gång sedan livet ändrades.
Midsommarhelgen var jobbig, hans födelsedag i augusti likaså och nu kommer snart julen.
Under allhelgonahelgen var de inbjudna till en minnesstund i Visby domkyrka, där samlades anhöriga till människor som gått bort senaste året. Också det var fint och värdigt…
…för han finns ju ändå där någonstans, Truls Kruslock, trots att han inte längre finns i familjens villa där det blivit så tyst. Han sms finns kvar i deras mobiler, ännu har de inte orkat läsa dem, minnet av honom finns överallt.
Truls Kruslock blev 25 år.
Jonas och Joa, varför ställer ni upp på den här intervjun?
De funderar en stund, ser på varandra, säger:
– Jag tänker att det kan vara skönt att ventilera lite, kanske kan man vara till hjälp för andra.
– Ja, säger Joa, och så blir det ett sätt att säga tack till alla som stöttat och hjälp oss. Kan du få med det i artikeln? De har alla varit så mycket värda för oss.
