Skam den som ger sig. Mathias Larsson Kraft var på väg att ge upp drömmen, men inte utan att göra ett sista försök 2023 och även om det gör ont så kan han spela igen.
Några knattar lattjar med en fotboll på Klintevallens 7-mannaplan. Mathias Larsson Kraft följer dem från det azurblå avbytarbåset och på 11-mannaplanen bakom värmer Klintehamns damlag upp för kvällens möte med Visby AIK i damfyran.
För Mathias Larsson Kraft var det viktigt att få sluta cirkeln. Det var här på idrottsplatsen i Klintehamn som han gjorde sina första år som fotbollsspelare innan han tog steget till Gute och senare Visby AIK.
– Nu har jag landat där jag hör hemma. Det var här det började och det är här jag vill avsluta min karriär. Det har jag alltid sagt och även under åren i Gute och AIK, säger han.
Sonen Rio, 9, kommer förbi med en telefon innan han och hoppar in i spontanfotbollen.
– Det är för mycket som är digitaliserat numer. Rio älskar att träna fotboll, men när träningen är över så blir ungarna sittande med sina mobiler. Vi hade inte mobiler utan spelade fotboll hela tiden och hockey på vintern.
Att Mathias Larsson Kraft i dag är en del av Klintehamns division 4-lag är en historia för fin för att inte berätta.
Karriären var över, men ett plötsligt infall och ett samtal med Klintehamnstränaren Tomas "Honken" Holmqvist förändrade allt.
Men först måste vi backa bandet för till bakgrunden hör att Mathias Larsson Krafts karriär var över efter att inom loppet av åtta månader under 2014 ha brutit högerbenet två gånger på fotbollsplanen.
Då var han 24 år och hade tillhört de främsta i sin årskull (1990) under flera år tillsammans med spelare som Hussein Al-Asadi, Jimmie Engqvist och Andreas Haglund.
Mathias hade också varit förskonad från skador under den tidiga karriären.
– Det är nästan lite komiskt, men när jag satt i bilen ut till Slite där vi skulle spela match tänkte jag för mig själv: "Undrar om jag kommer att bryta benet någon gång". Det är helt sant och så händer det samma dag.
Matchen, en vanlig träningsmatch mot Fårösund i början av mars skulle få en betydligt större inverkan på hans liv än vad den borde och i samband med benbrottet så gick även en pojkdröm i kras.
– Jag skulle glidtackla bort en boll och är först på den, men killen hade redan laddat och sparkar rakt på mitt ben. Benskyddet gick av. Det lät som ett pistolskott sa de andra spelarna. För mig blev det en blackout under några sekunder.
På lasarettet visade det sig att både sken- och vadben var brutet, men låg rätt och gips under åtta veckor och därefter väntade rehab.
I slutet av säsongen fick Mathias klartecken att återgå till träning och gjorde några matcher, men i säsongens sista match mot Gute small det igen.
Smällen var rejäl och sken- och vadben bröts på exakt samma ställe, men nu var det mycket värre.
– Jag trodde först att foten var ur led eller något för det kändes inte så mycket. Sen kom ambulansen och jag fick nån dunderkur och somnade på stört i stort sett. Sen vaknade jag upp i ambulansen och frågade var vi var, men då var vi fortfarande inne på Traumevägen. Nästa minnesbild är när jag vaknar jag upp på sjukhuset när de ska räta tillbaka benet. Då tuppade jag av igen.
Till vänster ses Mathias Larsson Krafts ben efter det andra benbrottet. I mitten röntgenbilder där man tydligt ser märgspiken. Ingreppet gjordes via knäet (till höger).
Bilderna från sjukhuset säger det mesta. Sjukhuspersonalen tog bilder på hur foten såg ut när han kom till lasarettet. Den här gången räckte det inte med gips. Nu krävdes operation och man gick då in via knäet och frakturerna fixerades med märgspik.
– Visst var det mörka tankar, men samtidigt hade jag brutit benet en gång och kommit tillbaka. Då kunde jag göra det igen. Jag kände ändå hopp om att komma tillbaka.
Ett comeback försök gjordes 2015, men det funkade inte. Smärtorna var för stora och Mathias valde att bryta med fotbollen.
– Det var påfrestande och jobbigt att inte få göra det jag som jag mest av allt ville.
Istället var det fokus på rehabilitering och under hela tiden hade han ett stort stöd från sin tidigare tränare i Visby AIK – Jonas Fritz.
– Han har varit en sporre för mig som alltid hängt med mig sen den dag då jag bröt benet. Vi kunde prata en timme eller två varje kväll och han peppade och peppade mig hela tiden. Han är en stort bidragande faktor till att jag står här i dag och kan spela fotboll.
Jag höll mig borta från fotbollen. Jag tittade inte på fotboll utan jag bröt helt. Det var en sorg för mig att inte kunna spela.
Mathias Larsson Kraft
Mathias Larsson Kraft började tvivla. Att inte längre kunna spela och tävla tog hårt och efter det avbrutna comebackförsöket valde han att isolera sig från allt vad fotboll heter under många år. Han såg inga matcher, läste inte sportsidorna i tidningen och följde inte ens favoritlaget Manchester United.
– Jag höll mig borta från fotbollen. Jag tittade inte på fotboll utan jag bröt helt. Det var en sorg för mig att inte kunna spela och skulle jag titta så blev det en lockelse efter att komma tillbaka så jag vill inte utsätta mig för det.
Fokus hamnade istället på den nystartade firman och han blev pappa till Rio och Stella.
– Jag jobbade otroligt mycket. Jag jobbade från morgon till kväll och jag kunde ligga i sängen sent på kvällen och skriva offerter. Det påverkade också mitt privatliv negativt.
Under åtta år var Mathias helt borta från fotbollen.
– Det har varit rehab, rehab, rehab i nio år och jag tyckte aldrig att det blev av. Visst blev det bättre, men jag kunde inte ta promenader med hundarna i skogen eftersom det gjorde så ont i ojämnheterna. Till slut tänkte jag att det är bara skorna på hyllan som gäller.
Av en händelse kom han i kontakt med en naprapat och de kom in på idrottskador och man kunde konstatera att Mathias dragits med en inflammation i ledbandet i knäet eftersom han belastat benet fel under alla år. Med den vetskapen påbörjade han en annan typ av rehab.
– Jag hade hela tiden sagt att jag skulle vilja spela fotboll igen men det har varit så långt, långt borta.
Men istället för att fortsätta sitt liv utan fotbollen hörde han av sig till KIK-tränaren Tomas Holmqvist inför förra säsongen.
Ett sista försök att ta sig tillbaka till fotbollsplanen.
– Jag sa att jag var sugen på att testa träna lite och "Honken" svarade direkt: "Vi tränar ikväll, kom förbi". Jag sa: "Men jag har inga skor" och då sa Honken "Det fixar jag".
Mathias Larsson Kraft gjorde ett sista försök i moderklubben Klintehamn.
På den vägen är det. Först var tanken att träna lite lätt och vara en extra ledarresurs, men det dröjde inte länge förrän han var tillbaka även i matchspel.
– Fotbollen är lite som en drog. När jag är ifrån den går det bra, men när jag väl spelar vill jag bara spela mer och mer. Men det gäller att ta det försiktigt. Jag behöver lång återhämtning. Tränar aldrig efter en match och har fått släppa futsal.
Känner du av skadan idag?
– Varje dag. Det är inte många matcher där du spelar smärtfri och dagen efter får jag lida för det. Det är stelhet och ilningar. Jag är ingen som gärna gnäller, men att ha ont varje dag när du är 34 år är inte roligt.
Men känslan att efter åtta års frånvaro få kliva ut på Klintevallen är värd smärtorna även om han inte når upp i den nivå som han var före skadan.
– Det är otroligt att kunna spela igen, men för mig har det har varit svårt att lägga mig på en lägre ambitionsnivå. Jag var van vid att träna fyra gånger i veckan plus match. Det funkar inte idag.
Jämför dig själv som spelare före skadan med nu?
– Den Mathias jag var då finns inte kvar idag, jag mer av ett träben idag. Jag får inte alls ut det register som jag hade en gång tiden när det kommer till teknik. Inte för fem öre. Jag gör vad jag kan och försöker springa och vara på rätt plats.
Mathias Larsson Kraft är fostrad i Klintehamns IK och bor bara ett par kilometer från Klintevallen.
I planerna finns att efter spelarkarriären är över ta steget över till en tränarroll i moderklubben.
– Jag känner ett ansvar mot alla unga här så att det finns något att sträva efter. Vill man ha någon form av föreningsliv på landsbygden så måste någon ta det och där känner jag lite ansvar. Nu gör "Honken", Hanna och de andra ledarna ett jättejobb, men "Honken" kan inte hålla på till han är 70 år.
Under säsongen har Mathias funnits med i kulisserna kring klubbens damlag under matcherna som en del i övergången från spelare till tränare.
– Målet nu är att få känna på det. Hur det är och om det är något för mig. I första hand är det Klintehamn för mig sen får vi se.
Du verkar trivas med livet?
– Jag har nog inte mått så bra på väldigt länge. Jag kan gå omkring här på "Vallen", njuta av att vara ledig, titta på fotboll och jag brukar ta med hela familjen hit på kvällarna.
Mathias Larsson Kraft har ont efter matcherna, men lyckan av att kunna spela igen gör det värt det.
