Olivia Yttergren var från sjukhussängen fast besluten om att hon skulle tillbaka till fotbollen. Det är fortfarande drömmen, men ett år efter skadan är hon fortfarande inte återställd.
Mindre än minuten återstod av kvartsfinalen mellan P18 och Visby AIK i Destination Gotland Cup.
Olivia Yttergren satt och hoppade på P18:s avbytarbänk för att få ett sista byte och direkt från bänken fick hon ett friläge där hon placerade bollen i mål.
I samma stund kolliderade hon våldsamt med en spelare i motståndarlaget.
På Visby lasarett visade röntgenplåtarna att både vad- och skenben var helt av.
Helagotland skrev om skräckskadan och från sjuksängen var Olivia Yttergren trots läkarnas skepsis fast besluten om att karriären inte var förbi.
– Jag var ju väldigt kaxig när jag låg på sjukhussängen och sa att jag skulle tillbaka till hösten. Jag hade jättestor ångest eftersom det var min sons första födelsedag och jag låg på lasarettet och kunde inte göra någonting, minns hon.
Olivia skrevs ut dagen före sonens 1-årsdag och sedan väntade en lång sjukskrivning och även om hon har lätt till skratt så medger hon att det senaste året varit en prövning på många sätt.
– Det var stressigt att ha ett litet barn hemma samtidigt som vi hade ett hus som vi renoverade. Det blev mycket på en gång och när du är sjukskriven är inte ekonomin vad den brukar vara, säger hon.
Olivia Yttergrens brutna ben.
Olivia som är frisör hade som ursprunglig plan att börja arbeta halvtid i maj, men det funkade inte utan hon blev sjukskiven över sommaren.
– Jag började jobba heltid igen i september. Eftersom jag står upp hela dagarna så känner jag av benet i jobbet varje dag.
Olivia har fortfarande en lång väg kvar. I september röntgades benet på nytt för att se om läkningen gått enligt plan, men det visade sig att skenbenet fortfarande inte hade läkt ihop. I dag är Olivia Yttergrens vardag begränsad när det kommer till fysisk aktivitet och att inte kunna göra sånt som före skadan var självklart tär.
– Jag kan inte springa eller spela padel. Jag kan inte ens gå promenader med vår hund. Jag känner av att det är något som är svajigt i benet när jag går i trappor och jag kan knappt bära min tvååriga son. Jag önskar inte min värsta fiende en sån här skada. Ovissheten är tuff och det känns orättvist. Jag kan inte göra någonting och det tar väldigt mycket på dig. Det känns som jag lever ett helt annat liv idag.
Så sent som i torsdags var hon i kontakt med läkare och en ny röntgen ska göras, men först efter sommaren.
Olivia Yttergren är fortfarande inte återställd och kan fortfarande inte gå längre sträckor utan att smärtan i högerbenet gör sig påmind.
Redan när hon låg på sjukhussängen fick hon frågan från klubben om att bli assisterande tränare och hon fanns med på bänken under säsongen, med barnvagnen parkerad bredvid avbytarbåset.
För Olivia har det varit viktigt att vara en del av fotbollen trots att hennes kropp sätter stopp för spel.
– Jag har alltid varit och är väl fortfarande lagets clown så något tillför jag kanske, skrattar hon. Vi fick en tuff start ifjol och de ville ha in mig för att peppa laget. Jag dras väldigt mycket till spelarna eftersom det är ett så härligt gäng. Vi är som en familj i P18, vi har väldigt roligt ihop men kan ändå vara seriösa när det är dags, fortsätter hon.
Olivia sitter även i P18:s styrelse samt valberedningen hos Gotlands fotbollförbund. En fråga som hon brinner för är att försöka få ihop ett samarbete mellan klubbarna med damlag på Gotland.
– För mig känns det så himla onödigt att vi ska ta in en massa utländska spelare. Det är meningslöst när vi har P18, Dalhem och Hangvar som alla är bra lag. Jag tycker att man ska samarbeta bättre, men det har vi alltid varit dåliga på att göra på den här ön. Men jag har vassa armbågar och ska försöka iallafall.
Drömmen om att själv få spela fotboll igen lever, men det kommer att dröja.
– Jag har nog väldigt långt kvar och vet inte om jag kommer komma tillbaka till fotbollen igen. Jag var med på en löpträning för två veckor sedan, men kom inte längre än 100 meter sen small det till i benet och jag fick kliva av.
Vad känner du kring det?
– Jag känner frustration. Det har tagit mer på psyket än fysiskt. Jag vill så jäkla mycket och jag älskar fotboll. Jag vill ju verkligen spela. Även fast jag har barn så vill jag ha en fritid och en hobby. Det känns skit faktiskt.
Olivia Yttergren följde sitt P18 från sidan och kommer att fortsätta att peppa laget även under kommande säsong.
Drivkraften finns emellertid där och att stämpla ut från fotbollen på det här sättet är inget hon tänker göra.
– Det får ta ett, två eller tre år. Jag känner mig inte klar med fotbollen. Jag vill ju visa att jag fortfarande kan.
En sak är i alla fall historia:
– Jag kommer aldrig mer att spela fotboll inomhus. Jag tycker faktiskt att det är obehagligt att kolla på det efter skadan. Ta den öppna klassen där det är många som inte har spelat fotboll och därför kan komma på efterkälken för att de inte är där med fotbollstekniken. Det är farligt.
– Därför vill jag om jag kommer tillbaka till fotbollen spela jag så högt upp som möjligt. Jag tror aldrig att jag kommer att spela i division 4, det är inte värt risken.
Det finns även ytterligare en faktor till att en återkomst dröjer och det är en desto härligare anledning till varför comebackplanerna är pausade.
– Vi väntar vårt andra barn och det är beräknat till juni, men trots det vill jag ju vara med på något vänster. Jag försöker vara med på en träning i veckan och hoppas kunna vara med på bänken under hemmamatcherna.
Vilda glädjen när P18 säkrade nytt kontrakt i division 1. Under årets säsong har Olivia Yttergren (till vänster) funnits med på bänken för att stötta och peppa sina lagkamrater.
