Jublet och applåderna från de över 900 åskådarna i Ica Maxi Arena steg. Endre hade precis slagit ö-rivalen Kalmarsund och tagit sin tredje raka seger.
Lagets stjärna Ellen Bäckstedt hade briljerat, nyförvärvet Moa Dynefalk var överallt på planen, och leendena ute på plastgolvet var många.
– Vi har hittat en formation i Elin Roos frånvaro som kan prestera på absoluta världsklass, sa tränaren David Normark som fått en smakstart på sitt nya uppdrag.
Ja, lagkaptenen Elin Roos var inte med på planen den här matchen heller. Den här dagen och kvällen var speciell för henne, men inte på något positivt sätt. Hon hade hoppats vara tillbaka på planen, men tidigare under dagen fick Roos ett besked hon inte ville ha. Efter att ha “jagat” läkaren hela veckan kom ett meddelande under förmiddagen som i grova drag sa:
"Provsvaren är inte bra, det är något med hjärtat, du måste vila minst två månader."
– Det var en liten chock, jag har ju aldrig vilat så länge. Det var lite rädsla och man blir så klart ledsen. Hela vardagen rycks ju undan. Samtidigt... Innebandy kontra ett fungerande hjärta är ju inget. Men det var lite chockerande, säger Elin Roos idag.
Samtidigt som Endre-spelarna kramade om varandra av glädje var flera stycken framme och tröstade lagkaptenen.
– Det var ju känsligt, och jag hade inte träffat min pappa på hela dagen. Det kom tårar man inte kan styra över.
Det var en liten chock, jag har ju aldrig vilat så länge
Elin Roos
Lagkapten i Endre
Någon månad tidigare var känslan en helt annan. Inför sin åttonde säsong i Endre-tröjan kände sig Elin Roos stark och redo. Sommarträningen hade gått mycket bra och testresultaten var bättre än någonsin.
Men med tiden, ju närmare säsongen kröp, kände hon sig tröttare när laget skulle åka till Kalmar för spel i svenska cupen i början av september kom kraschen.
När övriga laget tog båten till Oskarshamn saknades Roos, som i stället hade fått ta sig till Visby lasarett.
– Vi skulle åka på morgonen men jag vaknade på natten och var riktigt risig. Jag hade ont när jag andades och det kändes som jag hade hög feber. Så vi fick åka in och jag blev genast mycket sjukare. Jag sov i princip hela tiden, de tog massa prover.
Roos konstaterades ha både lung- och öroninflammation, och samtidigt såg läkarna ett förhöjt värde i samband med en hjärtkontroll.
– Jag var egentligen helt väck. Jag minns inte så mycket av den kvällen, men jag fick superbra hjälp så jag var på benen dagen efter igen, säger hon.
När Helagotland träffar Elin Roos, 27, är det på många sätt som en helt normal novemberdag i hennes liv. Hon har just avslutat jobbet som fritidsledare på S:t Hansskolan, och allt rullar på.
I veckorna åker hon till Endres träningar, men med skillnaden att hon inte kan vara innanför sargen. I dag, drygt sex veckor efter det tunga beskedet i samband med Kalmarsundsmatchen, mår hon bra och känner sig pigg, samtidigt går hon i ovisshetens tider.
– Jag vet inte så mycket... Eventuellt att det kan handla om en lättare hjärtmuskelinflammation, och det är egentligen bara vila som läker det. Nu väntar jag på ett arbets-EKG, som man gör på lasarettet, för att se hur hjärtat känns när det ansträngs. Förhoppningsvis ser det bra ut, men jag vet inte mycket mer än så, säger hon.
Osäkerheten... Hur är det att leva med den?
– Det känns ganska okej ändå. Men skulle de hitta något mer, då skulle det kännas värre och jobbigare. Nu har de hittat något, de vet inte vad det är men de tror inte att det är någon fara. Då är det svårt att oroa sig så mycket, sen märker jag att jag är påverkad. Jag har tidigare haft svårt att stoppa mig själv från träning. Jag har kört på trots att jag har haft ont eller varit krasslig.
Jag har sällan haft vilodagar, fast att jag vet att man behöver det för att må bra
Elin Roos
Att Elin Roos saknas på träning och matcher hör inte till vanligheterna. Under alla säsonger i Endre har hon bara missat en handfull matcher, och inte många träningar heller. Hon är van vid att träna ofta och mycket, och att inte kunna göra det nu är en ovan känsla som inledningsvis var sammanknippad med en del stress.
– Ja, det skulle jag säga. Men det har lagt sig lite. Jag började med att ta av mig min aktivitetsklocka och istället ha en helt vanlig klocka. Så att jag inte behöver bli stressad.
– Jag har sällan haft vilodagar, fast att jag vet att man behöver det för att må bra. Jag skulle aldrig vila en vecka eller två utan att träna hårt, men nu har jag vilat i sju veckor utan att träna överhuvudtaget och det har inte hänt så mycket med min kropp. Den är som den har varit innan, jag känner mig pigg och som vanligt liksom. Det tror jag är lärorikt att se, att det inte hände så mycket.
Jag frågar var det kommer ifrån, att hon aldrig låtit sig vila.
– Jag vet inte... Jag har ofta haft fysiken som mitt utvecklingsområde och tänkt att jag måste köra på. Vill inte missa träningar, inte matcher. Vara med på allting. Sen är det verkligen på gott och ont. Är man sjuk ska man vila, det här är ett tydligt exempel. Jag sitter ju här nu.
”Är man sjuk ska man vila, det här är ett tydligt exempel”
Elin Roos
Bortsett från att åka på alla bortamatcher är Elin Roos alltid runt laget och åker till alla träningar. Det känns viktigt, säger hon.
– Det är så klart också jobbigt ibland, men man vill vara en del av det. Se vad de gör, och den där lilla stunden före och efter blir värdefull, när man får snacka med någon och sådär. Sen är det bra att vara på plats ifall man ska spela senare, så att man är med på vad som händer. Så att man inte är helt lost.
Hon fortsätter:
– Jag brinner ju mycket för laget och de här tjejerna. Det är roligt att se när det går bra och hur de kämpar och sliter för varandra, och jag kan bidra med det lilla. Men ibland vill jag bara blunda och tänka på något annat. Samtidigt vill jag att det ska bli en bra säsong och varje match är jätteviktig, oavsett om jag är på planen eller inte.
Endre har fått en stabil säsongsstart, och Elin Roos gillar det hon har sett.
– Det finns en glädje och vi håller ihop. Jag tycker att vi hade bra sammanhållning förra året också, men tycker ändå att den har stärkts lite. Sen är jag lite på utsidan, men jag känner mig delaktig och det är väl ett gott exempel. Jag tror också att många kan känna sig lite friare spelmässigt. Det var kanske lite mer pilar förra året. Nu är det mer att vi tror på det vi kan, att vi ska våga utmana och testa saker som man tror på. Det tror jag är nyttigt.
Elin Roos kom till Endre 2016, efter ett samtal från hennes tidigare tränare Alexander Brinkmann, och sen dess har hennes kurva gått stadigt uppåt. Hon har på senare tid blivit lagkapten, producerat alltmer framåt och tagit plats i flera landslagstrupper.
Tidigare i veckan tog förbundskapten Åsa Karlsson ut den VM-trupp som ska åka till Singapore, och det är ytterligare en del som Roos tvingats se från sidan.
– Jag har varit närmare än vad jag nånsin varit tidigare. Jag har fått vara med vid många tillfällen. Sen blev jag reserv till årets första EFT och då kände jag att chansen minskade ganska rejält. Och så blev jag sjuk direkt efter och då förstod jag att det var kört. Eftersom jag inte har spelat har jag inte tänkt så mycket på att det kanske var sista chansen.
Sista chansen är det väl inte...?
– Nej, det får man ju hoppas. Det var ändå närmst hittills och det blev ingenting. Men jag har inte tänkt på det så mycket. Jag var inte så nära så det är inte värt att gräva ned sig, och det är en så galen trupp som åker. Det finns inte många platser att slåss om liksom.
Med i truppen finns vapendragaren Ellen Bäckstedt, som startat säsongen mycket imponerande.
– Ja, vad ska man säga... Hon är ju fantastisk och det har synts på henne under försäsongen. Det är en annan växel och en annan glöd. Hon har alltid kunnat få svarta ögon och bara kört på, men det har synts i varje moment ett tag nu. Det visar sig på planen nu, hon är fantastisk, säger Roos om Bäckstedt.
Sportsligt är den här perioden Elin Roos största motgång. Stödet från Endre finns där hela tiden och betyder mycket, och hon har många viktiga personer runt sig.
– Min sambo Rebecca stöttar mig väldigt mycket. Det är skönt att ha någon som man inte behöver prata innebandy med överhuvudtaget. Vi kan prata om vad som helst och göra helt andra saker. Det är väldigt skönt att jag har min mamma och pappa här också. Det bidrar till att det blir lättare.
Den senaste tiden har Elin Roos kunnat smyga igång träningen litegrann. Hon har tränat försiktigt med pulsklocka, och så gott som alltid haft med sig ytterligare en person som följt hennes puls på en Ipad. Om drygt två veckor ska hon göra ett nytt test hos läkarna, och om allt går som det ska kan hon snart vara tillbaka på planen.
– Jag har ju riktat in mig på att hoppas vara med efter jul, men det förutsätter att jag får börja träna efter det här testet. För då finns det gott om tid att sakta men säkert stegra träningen inför de matcher som är i slutet av året. Sen vågar jag inte hoppas för mycket. Det är väl riktlinjen i alla fall.
”Att få vara på planen. Det är väldigt coolt, och få förunnat”
Elin Roos
Vi närmar oss slutet av intervjun och det blev ett samtal om sjukhusbesök och ovisshet, men Elin Roos är trots det aldrig nedslagen.
Och när jag frågar vad hon saknar mest från planen letar sig ett leende fram.
– Jag saknar att göra mål. Jag behöver inte göra målet, men att vi gör mål i Ica Maxi arena. Att få vara på planen. Det är väldigt coolt, och få förunnat. Sen bara att få vara så påslagen. Jag saknar att vara Elin full med adrenalin. Oavsett om jag är på planen eller på bänken. Att jag skriker på någon, eller få tacklas lite.
– Allt det där, att få vara påslagen... Det saknar jag.
Elin Roos
Ålder: 27 år
Bor: I Visby med sambon med Rebecca.
Statistik förra säsongen: 31 mål och 20 assist på 30 SSL-matcher (inklusive slutspel).
Säsonger i Endre: Kom till klubben 2016 och gör nu sin åttonde raka säsong i gulsvart.
Aktuell: Lagkaptenen har saknats den här säsongen på grund av sjukdom, men hoppas kunna vara tillbaka efter jul.