Debattserie
Ekonomisk demokrati – en förlorad möjlighet eller en nödvändig förändring Del 2 (Del 1 publicerades 30/10)
Ett mer allvarligt försök att utmana den kapitalistiska ordningen gjordes med förslaget om löntagarfonder för ett 40-tal år sedan och som nu diskuteras i något slags minnesperspektiv. Utifrån tanken om att ge de anställda del av företagets vinst (i form av bonusar, lönepåslag, förbättrade pensionsvillkor och liknande) utformades ett fondförslag. Det var också tänkt att över tid ge inflytande över besluten gällande ekonomin och kanske på sikt skapa grund för en ökad demokratisk styrning av samhället.
Men tidsandan var inte den rätta. Den så kallade vänstervågen gjorde att tankarna vantolkades utifrån en rädsla för kommunism. Att den kapitalistiska ordningens vänner gick till storms var förväntat men förslaget sveks också av vissa ledande socialdemokrater (inga namn nämnda).
Detta hade löntagarfondernas arkitekt, LO:s chefekonom Rudolf Meidner klart för sig. För honom gällde tankarna inte bara ett införande av ekonomisk demokrati på företagsnivå, utan de kunde också ses som ett (nödvändigt) steg i det socialdemokratiska partiets politik i riktning mot ett fördjupat demokratiskt socialt styre för frihet och jämlikhet, det vill säga en demokratisk socialism, där ekonomisk demokrati var det avgörande steget.
Om jag minns rätt, så hade en socialdemokrat, en ekonomiprofessor Gunnar Adler- Karlsson, också tagit fasta på de marxska idéerna och låtit formulera ett förslag, som i nio punkter gav anvisningar om hur ekonomisk makt i en demokratisk process över vissa för samhället viktiga ekonomiska beslut, skulle kunna genomföras.
Vi kan i dag fråga oss om det är en för alltid förlorad möjlighet, eller om det tvärtom genom samhällsutvecklingen mot alltmer ojämlik fördelning givits en ny möjlighet för socialdemokratin att ansluta till nygamla idéer om ökat demokratiskt inflytande och makt över ekonomiska beslut, där en av de avgörande frågorna gäller hur äganderätten över de samhällsviktigaste företagen ska besvaras, frågan om hur de långsamt och i en demokratisk ordning (inte genom våldsam revolution) skulle kunna överföras i folkets ägo (ett återförstatligande till exempel av skola, sjukvård, äldreomsorg, energi) och därmed kunna utveckla ett ökat socialt ansvarstagande (som till exempel pandemin och klimatfrågan påvisat behov av) med bevarad verklig effektivitet som också ser till resurshushållning, alltså inte bara tillväxt till vilket pris som helst.
Frågan är vad vi nu har fått i stället under kapitalism och nyliberalism. Inte förverkligad demokrati i varje fall, som är ett berättigat folkligt (populistiskt) krav, som fel uttolkat i ett nationalistiskt högerperspektiv á la SD och numer också tyvärr alla övriga Tidöpartier leder alldeles fel. Men det finns ett vänsterperspektiv och då är ekonomisk demokrati en avgörande faktor. Till det ska jag be att få återkomma.