Krönika
Betyder historien någonting? Kanske finns det anledning att fråga sig det i en tid som känns så hotfull.
År 1948 är länge sedan, men då kom en svensk film upp på biograferna, Soldat Bom, med Nils Poppe. Jag vet inte hur gammal jag var, när jag såg filmen för den första gången, men jag avnjöt alla stolliga lustigheter utan att då förstå att filmen hade ett kraftfullt budskap till dåtidens vuxna publik.
Nu 2024, när jag av nostalgiska skäl sätter mig ner någon av de första dagarna på året, blir innehållet övertydligt klart. Frågan infinner sig om vi i dag också behöver lika tydliga budskap om vår framtid för att undvika den katastrof som är under uppsegling. Kanske är Erik Fransson besjälad av samma känsla, när han som en ”dysterkvist” skådar mot framtidens dimomhöljda tider (GT 4/1).
Frågorna om mänsklighetens hotfulla framtid är i dag mer befogade än de varit under de årtionden som gått sedan det andra världskrigets slut. De frågorna försökte också den tidens människor besvara.
Nils Poppe (nu aktuell som jubilar) ville svara på den frågan med filmen om soldaten Bom. Där får den i allt plikttrogne stinsen i Trämåla, som inkallad beväring sina ideal omprövade. Han fullgör sin soldatroll, med samma övertygelse, som han som stins haft, han som i allt följer tiden (klockan) blint lydande den autoritära ordningen.
Efter vådliga och dråpliga förvecklingar, där den militära drillen framställs i sitt tragikomiska vansinne, hamnar soldaten Bom till slut i arrest (fängelse). I en symbolisk scen, bryter han sig ut och förhindrar en hotande katastrof, när två tåg på samma spår rusar mot varandra. (Underförstått uttalas därigenom, att det är nödvändigt för oss, att vi nu bryter oss loss från tron på det förlegade autoritära systemet.)
Som belöning vinner Bom sina överordnades tacksamhet och sin kärlek. I slutscenen i armarna på henne formulerar han sitt och tidens nya budskap. ”Ett par minuter betyder inte så mycket” när tåget står i väntan på hans signal om avgång. Till och med tiden relativiseras alltså i det nya demokratiska idealet. Filmen med den ironiska titeln Soldat Bom, som träffar rätt inte bara på skyttevallen utan också i sin kritik av det militära lydnadsmönstret och det autoritära samhället, togs till det svenska folkets hjärta.
1946-års skolkommission formulerade på ett politiskt plan denna uppgörelse. Den demoratiska skolan skulle träda i den auktoritära skolans ställe. Den liberala friheten med starka sociala inslag blev det ideal som långsamt omformade den svenska nationalkaraktären i riktning mot ökad jämlikhet och rättvisa.
Den kvarstående frågan är vad tiden nu kräver av oss?