Krönikeserie
Hans Söderberg är tillbaka med en ny serie tänkvärda artiklar.
Den röda linjens politik – del 2 (Del 1 publicerades den 21/11)
Den andra vägen, socialdemokratins väg, grundade sig i en viktig lärdom och den gällde demokratins väsen och verkan. Att det som syntes vara självklart ändå kunde få ifrågasättas och att verkan måste vara långsiktig. Utopin om ett rättvist samhälle kunde inte förverkligas på revolutionär väg i en enda nuets svallvåg. Demokratin stod i vägen.
Demokrati krävde någonting annat, inte bara känslor, utan också tid för eftertanke och analys, där utslaget i slutändan måste bestämmas utifrån rationella skäl grundade i kunnande och vetenskap. Allt måste omsorgsfullt prövas i den tröga demokratiska processen och inte bedömas efter den slagkraftigaste one-linern. Det handlade inte bara om att verbalt nedkämpa den politiske motståndaren. Så som det kunde vara ibland på Palmes tid. Men Palme var en mästertalare och absolut inte någon populist. Hans värdegrund var genuin och solid, han talade till folket och för folket, fick oss att tänka efter.
I dag har det röda tänkandet kompletterats med det nödvändiga gröna tänkandet. Det är en tanke, som Håkan Ericsson, gamle chefredaktören, varit inne på, när han fört fram idén om ett samarbete mellan S och C i tron om att det borde kunna vara möjligt, åtminstone här på ön, möjligt att bygga det gröna folkhemmet.
Att det skulle fordra att C under Annie Lööf gav upp den nyliberala välsignelsetanken har dock synts omöjlig. I dag kanske en ny centerledare är mäktig att tänka om. Men i väntan på det får vi alltså låta oss nöja med ett samarbete mellan S och M. Ett samarbete, som också borde kunna vara möjligt på riksplanet, men då under förutsättning, att M då verkligen omhuldade sitt konservativa arv, det som bärs av tanken på reformering i lugn och eftertänksam takt. Alltså inte utifrån den nyliberala hetsen, som håller på att köra världsskutan i sank.
Och om det hela knyts samman med det högerpopulistiska spöket, som nu skett, ja, då ser framtiden sannerligen inte ljus ut. Sans och vett och rättvisa kunde vara en gemensam paroll för all politik. Och den befängda tanken, att man inte behöver bry sig om vad de radikala, de vänsterintellektuella, de överdrivet kulturella tänker, att det vanliga folket står mot eliten, är högerpopulistiska tankar, som griper omkring sig. Eliter som ska nedkämpas i en polariserad politisk batalj, med de enklaste, simplaste ogenomtänkta argument som kan finnas och att pragmatism och samarbete skyfflas undan, precis så som populister alltid gjort.
Förenklingarnas tyranni har drabbat vårt samhälle. Den värsta ”betonghöger” dold i godhetens kristna värderingar, som till och med Svenska dagbladets chefredaktör Ludvigsson kände sig tveksam inför, styr nu vårt samhälle. De kallar det paradigmskifte. Tanken på revolution dyker upp i mitt huvud. Men jag vet, att det inte är en möjlig väg. Jag får sätt min tro till det röd-gröna samarbetet och demokratin.