Krönikeserie
Hans Söderberg är tillbaka med en ny serie tänkvärda artiklar.
Den röda linjens politik – del 3 (Del 1 publicerades den 21/11 och del 2 den 24/11)
Den kritik som en gång i tiden utformades av Karl Marx och som riktar sig mot den ordning som ser det privata ägandet av produktionsmedlen, tillväxttänkandet och vinsten (effektiviteten) lever kvar, som ständiga påminnelser om att det inte går rätt och riktigt till här i världen. Det är en kritik som blossar upp med jämna mellanrum, allra mest kraftfullt buren av 68-vänsterns paroller, som egentligen är desamma som den franska revolutionens paroller om frihet, jämlikhet och broderskap. Kvar står alltjämt frågorna om hur frihetens och jämlikhetens beroende av de ekonomiska och materiella villkoren för vårt liv, ska besvaras.
Att svaret finns givet bortom såväl kapitalism som religion har Martin Hägglund skrivit vacker och övertygande om i sin bok Vårt enda liv. Det är en bok som inte bara socialdemokrater borde ta till sig. Utifrån den kan grunderna utformas för en kritik, som måste gå längre än till blandekonomi mellan två oförenliga system med förhoppningar om en tredje väg.
Den nya vägen kan nu skrivas fram med mer kraftfull kritik och tydlighet grundad i socialism, nu när miljö- och klimatkris kräver mer absoluta ställningstaganden för vår framtida överlevnad här på vår planet. Att det kravet är grunden för den historiematerialism som Marx formulerade, den om att historien bara följer den ”nödvändiga” vägen mot jämlikhet och rättvisa, det får inte ställa sig hindrande i vägen av borgerlig rädsla för marxism i tron att det är liktydigt med urartad kommunism ur det förflutna, så som vi lärt känna den i rysk tappning. Det spöket är avskaffat.
I stället talas det nu om det konservativa spöke i form av extrem nationalism, som går igenom Europa, som Annie Lööf menade i debatten om Europapolitiken (16/11). Ett spöke som Åkesson i ett Orbaninspirerat tal gav uttryck för i samma debatt. Och eftersom vi ogärna talar om kapitalism och hellre talar om marknadsekonomi, så behöver vi ju inte heller tala om revolution, utan vi kan nöja oss med att tala om en nödvändig omvandling. Att detta kan vara en nog så svårt gav Magdalena Andersson prov på, när hon i debatten om EU, snubblade över ordet revolution, men snabbt ändrade sig och sa ”omvandling” i stället.
Det som fordras är under alla omständigheter en kraftfull miljöpolitik förenad med socialt betonade rättvisekrav. Det är ”den enda vägen” för att låna ord från en borgerlig stadsminister, som fått det hela om bakfoten rätt rejält, när han övermodigt tillträdde som statsminister och trodde att den enda vägen var den nyliberala vägen, innan verkligheten talade ett annat rått kapitalistiskt språk och han tvingades under socialdemokratisk opposition till en reträtt, som tog honom ur den villfarelsen. Detta hände på 90-talet. Att vi nu, 40 år senare, fått en regering som presenterar en frätande blandning av kapitalism och nationalism kräver revolution, förlåt omvandling av kapitalismen.