Debattserie
I två ledare av yttersta vikt tar Erik Fransson upp vad jag skulle vilja kalla framtidens ödesfrågor.
Den 9 april ställer han frågan om Gotland blir ”säkrare eller osäkrare av Natointrädet”.
Ledaren den 11 april lyder: S vill sätta stopp för alla marknadsmisslyckanden. Artiklarna hör ihop och kan utryckas kortfattat. Vi vill alla leva i en värld i fred och frihet med social och ekonomisk rättvisa. Allt hör ihop, det vill jag i några artiklar försöka bevisa.
Den fråga som Fransson ställer om Natointrädet är bra och ytterst befogad eftersom Natointrädet kommit att anses som det mest själklara steget att ta, också från socialdemokratiskt håll. Men det innebär tyvärr att en tidigare allmän opinion ställts åt sidan.
Den gamla fredrörelsens huvudparoller under1980-talets fredmarscher handlade om att stoppa kärnvapenupprustningen och verka för militär nedrustning. Palmekommissionen såg gemensam säkerhet med fienden som en möjlig väg till fredlig samexistens genom ömsesidiga överenskommelser. Sveriges ställning som neutral och alliansfri stat gjorde sådana tankar trovärdiga.
De frågor som aktualiseras av Erik Franssons ledare gäller nu framför allt vilka eftergifter från Gotlands sida som kan komma att bli nödvändiga att göra. Han sätter tilltro till Tobias Billströms försäkran ”inga planer på permanenta Natobaser på Gotland”. Och slutsatserna efter en del kloka tankar mynnar ut i att det ändå inte spelar någon roll eftersom Gotlands militärstrategiska läge inte förändras av det. Och säkert är det så, men i frågans förlängning ligger ändå hotet om att militära baser måste försvaras och det ofta till vilket pris som helst.
Det enda som det träffade DCA-avtalet egentligen kan erbjuda Gotland är krigsskådeplatsens förödelse. Och det viktigaste av allt. De digra DCA-dokumenten rymmer inte det som vi helst vill se, ett tydligt nej till kärnvapen på svensk mark.
Om Palmes tanke om en gemensam säkerhet med fienden var möjlig på Gorbatjovs tid är den inte möjlig med Ryssland av idag, det är tyvärr en bister gedigen historisk realitet
Det som av många anses vara ett skydd och en ”säkerhet” med vanligt vapenvåld borde vara tillräckligt avskyvärt för att ens komma i åtanke. Att långsamt förblöda på det grymma sätt som Ukraina nu gör är inte heller det något, som vi kan önska ens vår värsta fiende. Något som nu också sker i Gazakriget. Lösningar på allvarliga territoriella konflikter måste sökas på fredlig väg. Det är väl därför vi har FN?
Samtidigt som utvecklingen världsvida går mot allt svårare geopolitiska motsättningar har den sociala och ekonomiska ojämlikheten ökat som också hoten mot vår miljö och vårt klimat. Mer om det följer i kommande artikel.