Krönika
Vad har vi för skuld, vi som tillhörde eller kände oss dragna till den gamla 68-årsvänstern?
Varför lät vi oss nedkämpas av den nyliberala rörelse som lett fram till den superegoistiska människa som dominerar vårt tänkande och handlande idag?
Frågorna har aktualiserats för mig av Ingrid Thunegards artikel (15/3) Vad är kärlek? Älskogsblomma eller hård sex?
Ingrids frågor har verkligen fog för sig. På vad sätt är kärlek och sex fogade till varandra?
Den historiskt och kristet dominerade tanken har varit att sex hörde hemma i äktenskapet och att synd var förknippat med en mer lössläppt sexualitet. Både Ingrid och jag är gamla nog för att ha vuxit upp med sådana, den dominerande normens tankar.
60-talsvänstern sökte en uppgörelse med det samhälle som överkonsumerade och fördelade de materiella tillgångarna orättvist. Men det politiska upproret gällde också tankarna på en frigörelse från de normer som gjorde kvinnan underordnad mannen.
Ingrid uppmärksammar Socialstyrelsens sex och samlevnadsprojekt här på ön och själv medverkade jag i produktionerna av Sex- och samlevnad i Sveriges radio och TV. Våra gemensamma ansträngningar gällde säkert att utveckla könsrollerna i en riktning som gav frihet under ansvar. Friheten var lätt att tillgodogöra sig men ansvarsdelen har nog lämnat en hel del i övrigt att önska. Varför har det blivit så? Har också vi skuld för det?
Grupper av kvinnor samlades på bland annat Fårö för fördjupande samtal, som skulle kunna vägleda dem till en kvinnoroll på lika villkor. I utkanten fanns också vi män med hela tiden. Frågan angick ju också oss, en samling romantiska mjukiskillar beredda att träda in i en ny mansroll vid sidan av den jämställda frigjorda kvinnan (kanske rent av en förutsättning). Jag tror, att vi under 70-talet var ganska många som försökte leva upp till de ideal om jämlikhet som dominerade både den politiska debatten och de vardagliga handlingarna. Och kanske har vi gamlingar, om jag nu törs säga så, när jag försöker diskutera med en kvinna, kvar våra ideal, de tankar, som i teori och praktik skulle forma ett mer jämlikt och frigjort samhälle. Gärna frigjord sex men alltid förbunden med kärlek.
Att alla våra ansträngningar lett fram till fri sex och tyvärr också som en biprodukt ”hårt sex” tror jag är alldeles uppenbart, samtidigt som begreppet säkert också är ett uttryck för medias roll att i sensationssyfte överdramatisera. Eller är det så illa, att hård sex är ett kvardröjande uttryck för mäns övervåld mot kvinnor? Men vart tog kärleken, den ömma, sensuella, vägen?
Själv vill jag gärna föra den diskussionen vidare. Jag vill gärna försöka skriva om de förändringar i tiden, i politiken och i samhället i stort som skett, men utrymmet här tillåter inte det. Och en förutsättning är kanske också att Ingrid Thunegard antar utmaningen att fördjupa sina tankar i ämnet kärlek, sex och ansvar. Vad gör vi nu, alla vi som trodde på den frigjorda människan i ett rättvist samhälle?