Krönika
Eva Bofride ställer frågan i sin ledare den 23/4 om huruvida välfärden blivit dubbel så bra sedan 1960 eftersom kommunalskatten fördubblats sedan dess. En intressant fråga som tyvärr blir hängande i luften i texten.
Det blir i slutändan en värderingsfråga huruvida de landvinningar som gjorts sedan 60-talet och som lagts in i den allmänt finansierade välfärden varit värda det och vi vet ju mer än väl att olika partier värderar välfärdens finansiering olika.
Men låt oss peka på några viktiga framsteg som kostar skattebetalarna enorma summor varje år.
Cancervården har gjort radikala framsteg. På 1960-talet överlevde cirka 30 procent, av de som drabbades av cancer, sin sjukdom. I dag överlever över 70 procent och inom i synnerhet maligna melanom och lymfom, bröstcancer och prostatacancer har forskningen gjort magnifika framsteg. Det är dessutom så att många inte bara genomgår en cancerbehandling utan kan tvingas ta sig igenom flera eftersom cancer inte sällan kommer tillbaka.
Ett annat område är hjärtsjukvården. Barn med medfödda hjärtfel hade det väsentligt värre på 1960-talet än i dag. Då överlevde omkring 60 procent av barnen till vuxen ålder. I dag är siffran över 95 procent. 1984 genomfördes dessutom den första hjärttransplantationen i Sverige, ett område som i takt med utvecklingen av dyra, men effektiva immunsuppressiva läkemedel, gjort behandlingarna ännu mer framgångsrika.
År 2022 fick 23 200 personer i Sverige hjärtinfarkt. När svenska folket betalade halva kommunala skattetrycket fanns ingen behandling alls. Under 1970-talet forskade man fram tre läkemedel som sedan dess inneburit att vi i dag kan se till att ungefär 80 procent överlever.
Andra viktiga områden där kommuner och regioner utvecklat och utökat sitt ansvar är inom förskola, utbildning, äldreomsorg och omsorg om personer med funktionsnedsättning.
Förskolan var en försvinnande liten verksamhet på 1960-talet. Den förhärskande ordningen var att mamman var hemmafru. Endast 11 procent av eleverna gick i gymnasieskolan mot nästan samtliga i dag. Äldreomsorgen har gått från sjukhusens långvård till särskilda boenden och hemtjänst med en mycket högre kvalitet generellt sett.
Sedan lågskattesamhället på 1960-talet har personer med funktionsnedsättning fått rätt att gå i skolan och rätt till omfattande omsorgsinsatser efter att Riksdagen röstade igenom LSS-lagstigningen på 90-talet.
Jag skulle kunna skriva mycket långt om välfärdsstatens framväxt, expansion och vad den inneburit för livsvillkoren och friheten för inte minst löntagare, äldre, kvinnor, barn och personer med funktionsnedsättning.
Min oro ligger inte i att välfärden blivit för stor.
Min oro ligger i att 1 av 10 barn lever i ekonomisk utsatthet, att ojämlikheten ökar och att sjukvårdens bristande finansiering på allvar riskerar människors liv och hälsa.
Filip Reinhag (S)
Regionråd och ordförande i Hälso- och sjukvårdsnämnden