I över tre år har Inger Andersson och sonen Jakob drivit gården Petsarve i Eke på södra Gotland. Men för ungefär ett år sedan började funderingarna på att lämna gården som varit hela hennes liv i över trettio år att komma.
– Det började gnaga i mig att det snart är dags att vi tar och bestämmer hur vi ska ha det med gården. Vad vi egentligen vill göra med våra liv.
Hela hösten har hon arbetat med att färdigställa gården inför den kommande flytten.
– Jag har hållit på med den här processen så länge att jag inte har hunnit tänka på hur det kommer kännas. Att det här sen ska få konsekvensen att jag ska städa ur och packa ihop allt, det är svårt att ta in.
Hur tror du att det kommer att kännas att stänga dörren för sista gången?
– Jag kan inte riktigt tänka mig in i det. Kanske är det första gången man kör här förbi och någon annan bor här som känslorna kommer över en.
I dag har det gått mer än tre år sedan morgonen då allt ställdes på ända. Lördagsmorgonen den 30 maj 2015 hade Ingers man Roland och hennes svärfar Rune just påbörjat arbetet med ensileringen i en tornsilo på gården. På morgonen hittades de livlösa i silon och deras liv gick aldrig att rädda. Kvar stod Inger med hel gård och frågor om vad skulle hända nu. Långsamt började hon, med stöd av resten av familjen, och tillsammans med sonen Jakob erövra gården igen.
– Det var säkert någon som tänkte: ”hur ska det där gå? Hur ska de reda ut det där?” Men jag har varit så säker på att det är det här jag vill.
Vem känner du att du har gjort det här för?
– Mycket för Jakobs och hans familj. Jag ville att det skulle finnas en förutsättning att kunna ta över.
– Jag har nästan alltid varit positiv. Men de stunder jag inte har kunnat vara det har Jakob alltid kommit och lagt en arm runt mig och sagt att ”det här klarar vi mamma.”
LÄS MER: "Efter olyckan erövrade jag gården"
Inger Andersson har levt på gården Petsarve i Eke under hela sitt vuxna liv. 1981 gifte hon sig med maken Roland och lämnade gården i Väte. Hennes första år vid Petsarve bodde Inger och hennes man i den lilla flygeln på gården. Alldeles intill, i det stora huset, bodde Ingers svärföräldrar. Inger minns en tid då hela fyra generationer levde och verkade på gården.
– När jag kom hit var det ett väldigt öppet hem. Mina svärföräldrar var helt fantastiska.
Sju år efter flytten till Eke tog hon och Roland över det stora huset av svärföräldrarna.
Över tre år har passerat sedan olyckan där hennes man och svärfar omkom på gården.
– Åren efter olyckan gjorde att jag fick känslan av att det här faktiskt är min gård. Det var en sådan tillfredställelse i att jag har format det här till mitt eget.
Samma känsla har gjort beslutet att sälja till ett svårare steg.
– Jag och Jakob har verkligen provat det här. Det hade lika gärna kunnat vara så att vi efter olyckan bara hade känt att vi inte skulle orka ro det i land. Men då hade man kanske gått och funderat på det: ”vad hade hänt om vi hade försökt?” Nu var jag så fokuserad. Och det har fungerat bra, säger Inger Andersson.
LÄS MER: De dog instängda i silon
När intervjun äger rum har det bara gått en dag sedan gården lades ut till försäljning. Hur länge Inger, sonen Jakob och hans hustru Sara blir kvar på gården vet de ännu inte. För Jakob väntar studier. Inger själv har ännu inte bestämt sig för vad hon ska göra.
– Jag har ingen bucket list. Det som händer får hända. Jag tänker att det ordnar sig, för det har det alltid gjort. I min ålder måste man vara öppen för vad som kommer till en.
Vad hoppas du ska hända med gården?
– Förhoppningsvis finns det en familj som vill driva gården. Det är också därför det blev så tydligt för mig att jag ville lämna alltihop. Helst av allt vill jag att en barnfamilj flyttar till Eke, det behövs för en levande landsbygd.