I en nyligen publicerad insändare beklagar sig Lasse Aarønæs över Campus Gotlands frånvaro i den offentliga debatten på ön. Han har en poäng.
Vi behöver bli mer synliga och göra mer. Universitetet prioriterar inte ”den tredje uppgiften” tillräckligt högt. Men, det här är bara den ena sidan av myntet. När forskare faktiskt ger råd, då ignoreras vi ofta.
Det har främst två orsaker.
1. Forskare ifrågasätter ofta, och på goda grunder, logiken bakom de beslut som tas inom de offentliga institutionerna. Låt mig ta ett exempel:
Jag gjorde ett arbete kring datorspelsberoende. Institutioner (och journalister) frågade mig sedan vilka spel som är värst eller hur många timmar framför skärmen som är okej. De ville ha snabba svar och ett citat från en forskare.
Jag kan inte erbjuda det. Jag måste tala om för dem att problemet inte är så enkelt och att det inte är de här frågorna som de borde ställa. Min forskning visar att om vi bara fokuserar på spelet i sig eller på skärmtiden så har vi inte den rätta utgångspunkten för att kunna hjälpa människor.
Istället behöver vi bättre stöd, finansiering och utbildning av dem som arbetar socialt, exempelvis lärare och fritidsgårdspersonal. Om den som frågar mig inte har möjlighet att påverka vilken utgångspunkten för förändringsarbetet ska vara, då blir mina råd oanvändbara.
För att ändra på det krävs att jag/vi/forskarna är delaktiga i arbetsprocessen från ett mycket tidigare stadium.
2. Vi ignoreras medvetet. Våra perspektiv komplicerar arbetet för offentliga tjänstemän, administratörer och politiker. Vi försvårar möjligheten till snabba lösningar och pekar ofta på systemfel.
I exemplet ovan föreslår jag förändringar som är både långsiktiga och dyra. Att samtala med forskare kan göra arbetet mer komplicerat. Alla vill inte ha det så. Det är åtminstone min erfarenhet.
Här är ett annat exempel: Mina kollegor som arbetar med fiske och havsliv, blir rasande så fort någon nämner det sätt som vi fortfarande fiskar på, med bottentrålare.
Med den här metoden dras ett nät över havets botten, så att hela ekosystem förstörs och lämnar efter sig en fruktansvärd förödelse. Mina kollegor kallar det ”bokstavlig galenskap”.
Vi fortsätter att använda trålning. Vi gör många saker som vilken forskare som helst skulle kalla okunnigt, felaktigt eller skadligt för vår framtid. Det är kanske därför som vi ofta helst avstår från att tillfråga forskarna.