Jag har också sedan länge bestämt att aldrig ge mina barn råd de inte ber om. Det är ganska svårt. Men jag kämpar med det.
Men texten fick mig också att tänka på alla de råd jag faktiskt bett om. Jag är nämligen den typen av person som när ett problem uppstår, väldigt sällan tänker https://helagotland.se/kronika/artikel/varfor-finns-behovet-att-ge-oombedda-rad/lq321qejjaha, hur ska jag lösa det här nu dåhttps://helagotland.se/kronika/artikel/varfor-finns-behovet-att-ge-oombedda-rad/lq321qej. Istället tänker jag nästan alltid https://helagotland.se/kronika/artikel/varfor-finns-behovet-att-ge-oombedda-rad/lq321qejjaha, vem ska jag be om hjälp om med det här nu dåhttps://helagotland.se/kronika/artikel/varfor-finns-behovet-att-ge-oombedda-rad/lq321qej.
Nej, det handlar faktiskt inte om lathet det där, som vissa säkert tänker. Det handlar om en tro på andra människor. En ödmjukhet inför att det alltid finns människor som kan saker, förmodligen bättre än mig. Det bygger också på en stark medvetenhet om människors vilja och behov av att få hjälpa till, att vara behövda.
Jag har med livets gång kommit att inse att OM man vill kategorisera människor, helt utan tanke på varken klass eller kön eller etnicitet, så är den här metoden väldigt effektiv. För ska man hårdra allting så kan man faktiskt landa i att det finns två typer av människor. De som i första hand ber om hjälp. Och de som i sista hand ber om hjälp.
Mänskligheten består av dessa två typer av människor, helt enkelt. Och vi skulle inte klara oss utan varken den ena eller den andra.
För det går ju inte att sticka under stol med att det verkar ganska praktiskt att vara sin egen dräng, så att säga. Sin egen lyckas smed. Att alltid kunna förlita sig på sin egen förmåga att lösa det mesta. Att vara övertygad om att man själv är det bästa alternativet. Det vilar nog en enorm frihet i det.
Det handlar ju inte om förmågan att kunna hjälpa, nej. Även människor som inte gärna själva ber om hjälp kan ju ofta vara fantastiska på att erbjuda sin hjälp och sitt stöd. Att vara en person som förlitar sig på sina medmänniskor kräver förstås att man också har förmågan och viljan att hjälpa andra.
Nej det handlar om vilken ens första instinkt är när ett problem uppstår. När bilen inte startar, när en anhörig hastigt går bort, när man blir sjuk, när kylen pajar. Ber du om hjälp eller löser du det själv? Innebär den ena instinkten att man har bättre självkänsla än den andra, eller vittnar båda förhållningssätten om god självkänsla? Eller svag självkänsla?
Vad är det som gör att man blir den ena eller den andra typen? Ja det ni kan fundera över, bland fjädrar och ägg. Glad påsk på er!