Shamima Aktar ställdes till slut inför ett val: Fly eller mördas. I en intervju med GA:s Hanna Mi Jakobsson berättar journalisten från Bangladesh om hoten som kom efter hennes rapportering om övergrepp, förtryck och brist på demokrati. Hon använde sina ord för att berätta vad hon såg. För detta hamnade hon på en terrorgrupps dödslista.
Efter att i flera år ha levt under hot och förföljelse, sett hur kollegor och vänner mördats, blev flykten den enda utvägen. Sedan 2015 lever Shamima Aktar i exil i Hemse tillsammans med sin dotter.
Hennes skakande historia är tyvärr långt ifrån unik. Under de senaste 20 åren har över 1 600 journalister mördats i världen, enligt Reportrar utan gränser. Enligt samma organisation blev 2021 året då flest journalister fängslades sedan mätningarna började. I januari i år mördades tre journalister inom loppet av ett par veckor i Mexiko. Och under kriget i Ukraina har flera journalister mist livet. Trots det ger sig reportrar och fotografer ut på gatorna för att med livet som insats berätta vad de ser.
Och tur är väl det, för utan ögon på marken är vi helt utelämnade till privatpersoners eller de stridande parternas beskrivningar av verkligheten, inte sällan ren propaganda. Ett farligt läge där få sanningar och oberoende uppgifter kommer upp till ytan.
I Sverige är vi ganska förskonade mot förutsättningar som närmast omöjliggör arbetet, men friheten är inte oinskränkt. Vi möts ibland av arga reaktioner eller påtryckningar som utgår från inställningen att det vi publicerar leder till dåliga konsekvenser. För gotländska skolan, vården, turismen, företag eller något annat. Jag kan ha förståelse för sådana känslor, men är samtidigt säker på att få gillat vad motsatsen har att erbjuda.
Journalistik går ut på att berätta saker som allmänheten har rätt att ta del av, oavsett vilka konsekvenser det leder till. Hade konsekvenserna, eller vad någon tycker, påverkat mediers publiceringar hade journalistiken varit död. Inte fri, inte oberoende, inte trovärdig. Bara död.
Utan fri och oberoende journalistik återstår bara olika parters egen kommunikation. Företag, PR-byråer, myndigheter, politiker, diktatorer – alla hade utan granskning och kritiska frågor fått lov att sprida sina egna sanningar. Pressfrihetens dag finns till för att påminna om bland annat detta. Tack för att du som läser stödjer oberoende journalistik!