Få följa med henne på en promenad genom hennes gamla studentstad Uppsala och få ta del av hennes tankar under vandringen. "Den illusion om moderskapet som finns har påverkat min och många andra kvinnors möjlighet att inte bara växa som människa utan bli fria kvinnor". Från förra veckan har meningen "jag bar kvinnokampen, maken bar mina skärmar, utställningsskärmar till 8 mars Kvinnodagen" inte riktigt släppt taget om mig ännu.
Många är de skrivande män som med åren tacklar av. Kommer med betraktelse efter betraktelse som på alla sätt är läsvärda, underhållande och roliga, men där allt brinn sedan länge har försvunnit. Män slocknar tidigare än kvinnor av exakt den anledningen att de inte har det särskilt svårt. De stöter inte på tillräckligt många motgångar och de drabbas inte och ser därmed inte heller orättvisorna lika tydligt som kvinnor gör.
Det är länge sedan jag slutade att läsa män av just den anledningen. Att där så sällan finns glöd, passion, ilska, upproriskhet, nya tankar. Att läsa män är lite som att läsa typ Kungen och ärligt talat, vad skulle kunna vara tråkigare? Än rapporter från tronen. Tankar från de mest privilegierade på planeten. Visst finns det absolut undantag, Alex Schulman till exempel.
Men kvinnor slår alltid underifrån. Fortfarande är varje ord som en kvinna skriver något som akut behövs. Fortfarande är varje gång en kvinna vågar ta utrymme och, som Thunegard också skriver "uttrycka sina önskningar" absolut nödvändigt för den fortsatta kampen framåt för kvinnor, tjejer och flickor.
Tänk på det, Ingrid Thunegard. Bara i ditt liv som skrivande kvinna har du öppnat för andra kvinnor och tjejer, som till exempel mig, att sätta orden på pränt. Våga begära våra ord i tryck och i orden uttrycka våra önskningar.
Ord som sedan läses av andra kvinnor, tjejer och flickor. Och män förstås. Men både du och jag vet ju, Ingrid, att de inte är av samma relevans för målet som är vårt. Män kan inte ta kampen om kvinnans frihet framåt. De kan bära våra skärmar på vägen, absolut. Men du, jag, Eva, Anna, Mien, Nina, Rosa och alla andra skrivande kvinnor på den här ön, vi kan faktiskt flytta berg.
Sakta, det ska medges, men vi kan.