Jag läser reportaget från Klintehamn och intervjun med Olena i denna tidning och bävar för kommentarerna som ska komma. Klaga på avloppsrören i badrummet? Klaga på att det drar från fönstren? Klaga på att Sverige är långsamt? Kommer de inte från ett krig? Borde de inte vara tacksamma över att få tak över huvudet? Tror de att Sverige är nåt sabla hotell?
Jag bävar för kommentarerna och jag kommer inte att orka svara, att svara i ett kommentarsfält är som att ropa rakt ut i skogen, men här kommer mitt svar:
De är precis som du och jag. De kommer inte från ett u-land (även om människor från ett u-land givetvis också har rätt att klaga). Om Putin skulle attackera Gotland och vi blev tvungna att fly, om vi såg människor dö och bostadsområden utplånas, om vi lyckades transportera oss till ett annat land, säg Holland. Vi skulle bli inkvarterade i ett slitet hus och få 71 kronor om dagen. Vi skulle inte få lära oss språket. Våra barn skulle få gå i skolan.
Skulle vi vara tacksamma? Oh ja! Verkligen väldigt tacksamma. Och det är de människor som har kommit till Klintehamn också. Skulle vi sitta tysta och stilla månad efter månad utan att klaga på något? Oh nej. Redan efter några dagar skulle vi börja kommentera saker som inte fungerar. Lukten i badrummet. Trasig belysning. Bristen på färska grönsaker. Vi skulle inte tiga still om barnen frös i sina sängar eller om de inte hade vinterskor. Det gör man nämligen inte även om man har varit med om krig. Man är fortfarande samma person, samma förälder.
Vi skulle börja göra planer för framtiden, vi måste ju lära oss språket och fixa jobb, vi kan inte bo på den här förläggningen resten av livet, vi måste ge barnen en bättre framtid. Men när vi upptäckte hur myndigheterna fungerar i det nya landet, hur obegripliga regler det finns, vilka eoner av tid det tar att handlägga alla ärenden, då skulle vi hänvisa till Kafka och klaga ännu mer. Eftersom det tydligen är omöjligt att dra igång ett nytt liv i det här landet.
Vi skulle ärligt talat klaga på ditten och datten, för vi är svenskar. Vi klagar inte bara på hotellrum på Kanarieöarna, vi skulle även klaga på saker som inte funkar i Holland. Och vi skulle inte känna oss ett dugg otacksamma. Och det behöver heller inte flyktingarna i Klintehamn göra. De gör bara vad du och jag skulle ha gjort, och svårare än så är det inte.