Jag inbillar mig att Håkan ”Yolo” Juholt skulle ha roats ha misstaget.
I samband med premiären av ”Föreställningen som havererar” på länsteatern lät vi skådespelarna i ensemblen berätta om alla scenmissöden de varit med om under sina yrkesliv.
Jul och nyår är ett ypperligt tillfälle att vältra sig i gamla misslyckanden. Därför vill jag i samma anda bjuda på några haverier ur mitt drygt tio år långa journalistliv på Gotland.
En bokstav kan göra stor skillnad
2019 var ett stort år för den gotländska konstnären Anna-Malin Andersson, vars knytblusskulptur tog Vårsalongen i Stockholm med storm. Senare under året stod det klart att verket skulle ställas ut tillfälligt på Sveriges ambassad på Island. Chef där vid tidpunkten var den tidigare S-ledaren Håkan Juholt.
Beskickningschef heter det officiellt. I den blänkare som undertecknad skrev fick Juholt en mindre smickrande titel: Bestickningschef. Bestickning betyder muta, för den som inte visste.
Vem var det jag intervjuade egentligen?
Artiklarna om skördeläget och böndernas mer eller mindre svåra situation är en årlig tradition. Jag var ganska ny på jobbet när chefen bad mig att skriva en sådan artikel. Det var min första i genren, så jag undrade vem jag skulle ringa och vad jag skulle fråga. ”Äh, ring bara NN och fråga hur det blir med skörden, så löser det sig.”
Jag letade upp ett nummer till en person med namnet i fråga, slog det och bad en stilla bön att det inte skulle krävas mer initierade frågeställningar än vad chefen förespeglat.
Pausen som infann sig efter att jag frågat hur det stod till med skörden var lite illavarslande, men mannen i andra ändan blev snart varm i kläderna och pratade vitt och brett om ämnet. Några följdfrågor behövdes inte.
Puh. Artikeln räddad. Bara en formalitet kvar. ”Du, jag vet att du är på Hushållningssällskapet, men vilken titel har du där?””
Nu blev det återigen en paus i luren. ”Hushållningssällskapet?”
”Hur blir det med skörden?” En klassisk journalistfråga.
En bra nyhet blir aldrig gammal
I slutet av 2015 jobbade jag som redigerare på GT. Enligt planen skulle vi ha en artikel om de så kallade ”monsterfiskarna” i Almedalen på sidan 6. Nyheten var att fiskarna nu, efter en tids förvaring i Ar, skulle återvända till dammen i Visby.
När det var dags att lägga in texten i tidningen hade det hunnit bli sent på eftermiddagen och det började bli bråttom. Illa kvickt redigerades sidan och skickades till tryckeriet. Det var bara ett problem: Texten som gick i tryck var flera veckor gammal och handlade inte alls om monsterfiskarnas efterlängtade återkomst, utan om deras liv i Ar.
Vi hade tagit fel knäck helt enkelt.
Pinsamt men inget vidare som anekdot, om det inte vore för en speciell omständighet. Några dagar tidigare hade GT publicerat reportaget ”Katarina – SS-hustrun från Gotland” – ett brett uppslaget arkivgräv om en gotländsk kvinna som skulle föda barn åt Hitler.
GT:s dåvarande redaktionschef slog sig för bröstet i en krönika några dagar senare: ”En fantastisk historia som frilansjournalisten Christoph Andersson har letat upp i krigsarkivet i Washington.”
Nu råkade det slumpa sig så att krönikan hamnade i samma tidning som den flera veckor gamla nyheten om monsterfiskarna som inte alls var i Ar, utan i Almedalen.
Det råkade också slumpa sig så att redaktionschefens skrytkrönika om SS-hustrun fick citatrubriken ”En nyhet kan vara hur gammal som helst” på tidningens förstasida, där det också puffades för ... Ja, ni gissade rätt: Monsterfiskarna, en i allra högsta grad gammal nyhet.
”Monsterfiskarna” i Almedalens damm.
God jul och gott nytt år, idioter!
I juni 2023 fördes en person till sjukhus efter en trafikolycka i Visby. Uppgifterna var vaga inledningsvis; mycket mer än så framgick därför inte i den första versionen av artikeln som jag publicerade på Helagotland. Skiftet närmade sig sitt slut utan att bilden klarnade.
Det fick bli ett texten uppdateras och ett mejl till nattredaktionen med en uppmaning att kolla senare hur det gick.
Att texten hade uppdaterats insåg jag när mejlen började strömma in mitt i natten. ”Vadå utreda dödsorsaken? Skriv klokt, idiot!” hälsade läsaren Leif. Jag tog upp den nya versionen såg följande mening: ”Ingen kom till skada i olyckan. Polisen ska nu utreda dödsorsaken.”
Nu var den olyckliga formuleringen (det skulle så klart ha stått ”olycksorsaken”) visserligen inte mitt fel, men jag tar på mig den – för alla hjärnsläpp, allt slarv och alla fel som passerat obemärkta genom åren.
God jul från skamvrån!