”Stefan, berätta den om duvan på Palissaderna!” Stefan Marlings berättelse om fågeln som inte ville flyga är en av många dråpliga scenanekdoter som ensemblen samlat på sig genom åren.
Den här artikeln har sin upprinnelse i en pressträff som länsteatern nyligen höll för att presentera höstens satsning, "Föreställningen som havererar". Det är en skruvad metapjäs om ett teatersällskaps misslyckade försök att göra en klassisk pusseldeckare på scen; rekvisita hamnar på villovägar, repliker glöms bort, musik- och ljudeffekter kommer in på fel ställe – ja, allt som kan gå fel går fel i "Föreställningen som havererar".
När pressträffen håller på att avrundas frågar jag skådespelarna i ensemblen, lite i förbifarten, om de varit med om liknande scenhaverier i verkliga livet.
– Har du tid att stanna i några timmar, säger Anna Jankert och skrattar.
Så här kommer de, rakt upp och ner, skådespelarnas berättelser om föreställningarna som spårade ur, blev ofrivilligt komiska – men som aldrig avbröts.
Anna Jankert: Många av oss i den här ensemblen delar ju en sådan erfarenhet. Det var "Rampfeber" här på länsteatern för tio år sedan. Den har ju ett liknande upplägg som "Föreställningen som havererar": En pjäs om en pjäs och allt måste sitta perfekt. Om en länk i kedjan brister kommer föreställningen av sig helt, och snabbt går det. Vid ett speltillfälle glömde en av skådespelarna ett stycke av texten. Min roll i pjäsen var att spela den som försöker hålla ordning på kaoset. Men efter den missen behövde jag inte spela längre. Kaoset blev på riktigt.
Lennart Bäck: Ja, jag minns skådespelarna som satt bakom scenen, så här [Lennart Bäck viker ihop sig i sittande fosterställning och jämrar "Oj, oj, oj"].
Tove Vahlne: Det var en katastrof! Jag och Lena (Bogegård) stod där framme och fick göra nån sorts gemensam improvisation. Inombords tänkte jag bara: Jag vill dö.
”Rampfeber”, som spelades på länsteatern för drygt tio år sedan, kom av sig rejält vid ett speltillfällena. ”Det var en katastrof!”
Anna Jankert: Kaoset fick pågå en stund, men till slut hade vi hittat tillbaka. Då hade vi hoppat över en scen helt.
Märkte publiken något?
– De hade aldrig skrattat så mycket någonsin tidigare. När jag pratade med bekanta i publiken efteråt trodde de att vi följt manus.
Tomas Lindström: Det där ju ganska fantastiskt med teatern: Publiken vet ju ofta inte hur det var tänkt att bli. När jag gjorde "Henrik IV" i Gävle för länge sedan hade vi byggt en publikläktare i mitten. Läktaren vred sig mellan olika fasta tablåer där skådespelarna fanns. Vid ett tillfälle gick det lite galet. Läktaren med publiken skulle vridas mot en krog, där Rolf Lassgård satt. Problemet var bara att anordningen inte stannade vid denna tablå, den bara fortsatte och fortsatte. Lassgård fick sitta där och vänta tills publiken hade snurrat varvet runt. Då fick vi äntligen stopp den. Det tog säkert 2-3 minuter. Vilket intressant grepp, tänkte säkert några i publiken.
Rolf Lassgård i ”Henrik IV” på Folkteatern i Gävle. ”Läktaren slutade inte snurra”, minns gotlänningen Tomas Lindström, som medverkade i föreställningen.
Anna Jankert: Ofta kan man ju dölja misstagen eller göra dem till en del av föreställningen. När jag spelade Hamlet på Västanå teater gick mitt träsvärd av i sista fäktscenen. Jag lyckades lägga in det i spelet genom att springa och hämta Horatios svärd. Det svärdet vägde säkert sju kilo mer än mitt, så jag fick kämpa som ett djur när vi skulle fäkta.
Stefan Marling: På tal om djur! Mitt starkaste minne är "Bröderna Lejonhjärta" vid Pallisaderna 2003. Jag spelade Skorpan, och i föreställningen hade vi en duva som skulle symbolisera hur Skorpans själ flyger upp till himlen. Vi använde riktiga brevduvor från Väskinde som fladdrade iväg och flög hem i Skorpans dödsögonblick, allt till tonerna av Thomas Sundströms fantastiskt pampiga musik. Inte ett öga torrt – när det gick som planerat. Under en föreställning böjde jag mig ner och plockade fram duvan ur buren. De brukade skaka vingarna lite när jag greppade dem. Det gjorde inte den här. Jag märkte även att den var alldeles varm och tänkte aj då. Thomas musik stegrades och jag fällde min dödsreplik, typ "Jonatan, jag kommer, vänta på mig i Nangijala!" Duvan tog ett skutt – och landade ungefär en meter bort.
Det var mycket som skulle klaffa i Länsteaterns storsatsning ”Bröderna Lejonhjärta”.
Dog den?
– Nej, om det vore så väl, höll jag på att säga. Den vände sig om och tittade på mig. Sedan började den i mycket maklig takt att promenera fram mot och sedermera förbi publiken. På scen låg jag och dog, men av de 500 i publiken var det inte jäkel som såg det. Alla tittade på duvan, min själ, som sakta vandrade hem till Väskinde.