I dag inleds, kanske, rättegången mot den så kallade kokainligan. Jag skriver kanske eftersom det är sjätte försöket. Fem gånger har en rättegång varit inplanerad och alla fem gånger har den inte blivit av. Chanserna är ändå större än vid tidigare försök, eftersom domstolen den här gången har lyckats delge samtliga fyra huvudmän. Det rör sig om fyra män som står åtalade för grovt narkotikabrott och som enligt polis och åklagare har bedrivit en omfattande kokainförsäljning i Visby.
Vid det senaste försöket att hålla rättegångsförhandlingar i Gotlands tingsrätt, i februari förra året, hade rätten bara lyckats delge två. Åklagarens målsättning var ändå att genomföra rättegången som ett delmål. Det vill säga att endast delar av åtalet skulle tas upp och avgöras i rätten. Inte idealiskt för någon sida. ”Någonstans kommer man till den punkten att det inte känns rimligt att ställa in hur många gånger som helst och då får man laga efter läge, med de risker som finns med det”, sade åklagar Wictor Beyer inför rättegången.
Jag var på plats i rättegångssalen den där dagen, spänd av förväntan. Skulle det till sist bli av? Nja, efter ett kort överläggande beslutade rätten att rättegången inte kunde hållas med endast två av de huvudåtalade på plats.
Mitt intresse för det här målet väcktes först våren 2019, då GA inför Föreningen grävande journalisters årliga Grävseminarium fick frågan om att delta i ett gemensamt projekt tillsammans med sex andra redaktioner i landet. Vi på GA tackade ja, utan att ens veta vad ämnet skulle vara. Det blev kokain. GA begärde ut samtliga gotländska domar från åren 2014, 2016 och 2018, där personer dömts för brott kopplat till kokain.
Tesen – som också visade sig stämma– var att antalet kokaindomar hade ökat markant.
Det föll sig ganska naturligt att göra en uppföljning om den så kallade kokainligan, öns hittills största kokainhärva som avslöjades i maj 2017. Kokainmålet är intressant av flera anledningar. Dels själva målet i sig. Männen avslöjades nämligen mer eller mindre av ren slump när en patrull från Narkotikagruppen Södermalm tillfälligt var på ön för att ”beivra narkotikabrott”. Dels att polisens och åklagarens stora genombrott kom när de upptäckte att alla förmodade betalningar för kokainet gjorts med Swish och därmed fanns bokförda. Men också att det fanns så många väletablerade gotlänningar bland de misstänkta köparna. Här pratar vi alltså inte om det vanliga klientelet som gång på gång döms för ringa narkotikabrott.
Men det som framför allt intresserar mig är hur en så omfattande utredning kunde resultera i så lite. Jag har läst hela förundersökningen på 1300 sidor flera gånger. Alla förhör, alla provtagningsresultat, tittat på alla bilder av beslagen. Det är en omfattande förundersökning, där det figurerar otroligt många namn och uppgifter. I slutändan dömdes åtta köpare som alla erkänt att de köpt narkotika, och nu eventuellt fyra säljare – resten gick fria.
Det är som att ingen varit drivande. När jag pratade med en av poliserna som jobbade med fallet, förklarade han att för polisens del var fallet avslutat när de lämnade över förundersökningen till Åklagarmyndigheten. Här börjar problemen. Eftersom ingen sitter frihetsberövad prioriteras andra ärenden och kokainmålet blir liggandes, innan det till sist landar på kammaråklagare Wictor Beyers bord. När han väcker åtal i oktober 2018 har det redan gått 1,5 år sedan polisen slog till mot kokainligan och ju längre tid som gått desto sämre utsikter för att få någon fälld. Dessutom håller några av de misstänkta säljarna sig undan och rätten lyckas alltså inte delge samtliga fyra förrän i november förra året.
Med tanke på hur otroligt mycket tid och pengar som framför allt polisen har lagt på detta så kan det inte betraktas som annat än ett enormt slöseri med samhällets resurser. Är de misstänkta säljarna skyldiga så har de undgått rättvisan i närmare sex år och i värsta fall även fortsatt med sin brottslighet. Är de oskyldiga har de år efter år tvingats leva med detta hängande över sig.
Skulle de dömas för grovt narkotikabrott är straffet fängelse i två till sju år. Även om de skulle få maxstraffet, alltså sju år, vilket jag bedömer som osannolikt, skulle de vid det här laget med frigivning efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet, snart ha varit fria. Det tål att tänkas på.
Nu återstår att se om samtliga fyra infinner sig och om rätten anser att rättegångsförhandlingarna kan genomföras den här gången.