Gotlänningar är ett sjöfarande folk sedan vikingarnas rövarstråk österut. Det gör livet som tidningsreporter i dag så mycket roligare. Jag älskar både havet och båtar, och att skriva om fartyg till och från ön är en garanti för att artiklarna ska bli lästa.
För några veckor sedan tog jag morgonfärjan för att åka upp till Stockholm över dagen och göra ett reportage ombord på nya kryssningssatsningen M/S Birka Gotland. Men nöjet började redan ombord i Visby hamn.
– 7024 Y? Nej, här är Aaaaa, säger en man i förlig salong med eftertryck och ett ansiktsuttryck som skvallrar om att han tycks ha svårt att hitta rätt vilstol i alfabetet.
I en annan stol sitter en annan man – med en bred remsa tejp över munnen. Och sover. Man fattar ju omgående att den mannen inte är helt tyst när John Blund slår till. Jag har en kompis som också somnade på båten. När hon vaknade kände hon att hon var väldigt torr i munnen. Och precis alla runt omkring henne satt dessutom och stirrade irriterat på henne. Snarkar man så högt i vilsalongen ombord är det tur att de har stabilisatorer på fartygen. Det är som i rederiets reklam: "Tänk på att du är en del av någon annans upplevelse". En rulle silvertejp kanske inte är så dumt att packa ner för vissa.
Det flytande nöjesskeppet Birka var kul att se, särskilt hissen som hänger högt ovan vågorna på fartygets utsida. Taxfree, roulette, räkfrossa och dansband, det blir något det. Som en biljett till äventyret – för de gotlänningar som tycker att världen börjar och slutar vid färjeterminalen.
Även om jag älskar Gotland behöver jag också åka bort ibland. En kort resa långt bort räcker. Ibland behöver man resa bort för att kunna längta hem. För att påminna sig om att livet är större än Gotland, men också skört. Det påminns jag om varje morgon när jag cyklar till jobbet – förbi begravningsbyrån, dit människor kommer för att få hjälp att begrava sina döda. Granne, vägg i vägg, ligger fastighetsbyrån dit kärleksfulla par kommer för att leta gemensam framtid och en bostad att sätta nya små liv i. Livet och döden – så måste det få vara och det är väl hela meningen med att vara människa.
Livet går bara så fort, och tar ibland så oväntat slut så alldeles på tok för sorgligt tidigt. Jag var en av alla de som fyllde Visby domkyrka för att ta farväl av Marie Nilsson Lind. Ingen kunde som hon med sina kloka ord förmedla just det där. Glädjen och sorgen. Kontrasterna. Och hur det egentligen är att vara människa. Att vilja bli älskad. För den man är. Medan orkestern i himlen lät regnet strila fylldes kyrkan av kärlek och från min plats längst bak såg jag för mitt inre hela mitt liv passera revy.
Jag var bara några år när ABBA snurrade på skivspelaren hemma. Nu stod han där sorgsen för att ta farväl – Benny Andersson tillsammans med de två vännerna som återstår av Ainbusk. ABBA och Ainbusk, de har på något sätt alltid funnits med mig och jag har följt dem i hela mitt vuxna liv. Med Josefin och Marie brukade jag skämta om att jag säkert slösat flera arbetsveckor på att behöva vänta på dem medan de gjorde sig i ordning för kameran. Nu har ridån gått ner och skratten fastnar i halsen. Jag kommer aldrig att glömma deras bubblande glädje. Deras innerliga pillemariska blickar och deras bråddjupa svärta. Som livet självt. Så skört och ömtåligt.