GA 150 år
Vi människor reflekterar för sällan sägs det, och så även jag. Men jag lyckas ibland och då, när sinnesron som infinner sig erbjuder möjligheten, kan det vara skönt att bara stanna upp, blunda eller bara tillåta sig själv att stirra rakt ut i tomma intet. En metodik jag då och då, med varierande framgång, praktiserar före en viss typ av skrivande. Oftast kommer det tankar som kan bli till ord. Inte alltid välfunna eller särskilt spännande tankar eller ord. Men likväl tankar, och ord.
Jag tänker idag på att det egentligen är ganska fantastiskt att det är jag och mina kollegor som för tillfället innehar förtroendet att förvalta en tidning och ett varumärke med en så lång och spännande historia. En historia som inleds med den hetlevrade telegrafkommissarien Otto Fredrik Kuylenstierna, som startade GA år 1872, och som beskrevs just så i Per Leinos reportage om tidningens historia. En historia som idag nått fram till att skickliga och ambitiösa journalister varje dag, året runt, bemannar Gotlands Medias lokaler i Visby för att i flera kanaler, plattformar och format förse läsare, tittare och lyssnare med lokal journalistik från och om Gotland.
Och tänk så mycket som hänt under alla de år som passerat. Alla människor, livsöden, skratt, tårar och alla andra tänkbara känsloyttringar däremellan. Men, framförallt, alla för allmänheten intressanta och relevanta nyheter, avslöjanden, intervjuer, bilder, videor och granskningar som aldrig fått se dagens ljus om det inte vore för tidningen.
Tankar som gör kroppen varm, och det behövs av flera skäl en dag som denna.
I samma ögonblick som dessa rader skrivs så blåser det upp till snöstorm. Genom redaktionsfönstret på Kopparsvik yr snön omkring i vita moln. Vinden spelar en vemodig melodi i ventilationen och där, utanför fönstret, har den retfullt börjat piska allt som kommer i dess väg, som för att påminna allt och alla som letar sig ut om vad som väntar mot kvällen. På sjön har vågorna inlett dansen som följer den prognos som berättar om vindbyar på över 20 sekundmeter och som får Destination Gotland att ställa in flera turer. Det är nästan mörkt, fastän det är mitt på dagen. Som en skymning som går i cirklar. En sådan där måndag då man börjar fundera på om solen glömde bort att gå upp.
Stormen hanterar vi som alltid på nyhetsplats på Helagotland.se, rapporterar allt det senaste om förbindelserna till och från ön, om snöröjning, trafikolyckor, inställda skolbussar, vädervarningar i olika färger och annat som hör årstiden till. Nytt för i år är att vi även behöver hantera stormen som företag och varumärke, då tryckningen på fastlandet medför att papperstidningarna inte når ön när kvällsavgången från Nynäshamn ställs in.
Ny för i år är även jag på mitt jobb, åtminstone nästan eftersom jag, om man ska vara petig och det ska man ju, började i december 2021. Jag har hunnit hälla i en liten droppe i det hav som är tidningens historia, och även fått handskas med några stormvindar av varierande styrka. Som journalist är man van vid stormar. Förutom ovan nämnda sort så finns det en rad andra vanligt förekommande stormar inom yrket. En gammal hederlig folkstorm, stormar inom företag och organisationer som vi rapporterar om, stormar med roliga namn, intervjupersoner som i raseri stormar ut ur rum. För att inte tala om tittarstormar, läsarstormar eller lyssnarstormar. Under mitt första år på GA har jag även, fler gånger än någonsin förr, hört begreppet ”den perfekta stormen” användas för att beskriva den cocktail av mörker som vi befinner oss, eller i varje fall är på väg att röras ner i. Krig i Europa, lågkonjunktur, fler konkurser, varsel, arbetslöshet, elkris, dramatiskt ökade kostnader för mat, bränsle och ja, närmast allt.
Som tidning vandrar vi knappast oberörda genom denna storm. Kriget har lett till pappersbrist och ett papperspris som branschen aldrig tidigare skådat. Att trycka och köra ut en tidning, med dagens priser på el och bränsle, har blivit dyrare. Varje litet moment som görs i samband med produktionen av en journalistisk produkt har, precis som allt annat, blivit dyrare. Till detta kan adderas att närmast alla världens medier redan innan, även under de senaste årens blomstrande konjunktur, fått slita hårt med digital omställning, förändrade affärsmodeller och nya konsumtionsmönster. Det råder alltså inte brist på utmaningar, oavsett väderlek.
Samtidigt kan jag, mitt i det som av många beskrivs som ett elände, konstatera att jag ser tillbaka på ett av de roligaste arbetsåren i mitt liv. Jag har kul på jobbet varje dag. Jag har fått många nya kollegor som skänker glädje och energi. Vi tacklar utmaningar tillsammans. Jag får jobba med det roligaste som finns och jag får vara en del av en grupp som tusentals personer varje dag ger sitt förtroende till för att förmedla lokala nyheter. Så visst finns det gott om glädjeämnen i allt det mörka och kalla.
När jag nu tar ton och stämmer in i ett fyrfaldigt leve för jubilaren Gotlands Allehanda så blir det därför i dur och inte i moll.
För oavsett vad som väntar där ute eller där framme, i form av stormar eller annat, så är det min starkaste övertygelse att den lokala journalistiken och människors behov av den kommer att finnas kvar och stå stadigt. Att det runt hörnet finns en uppsjö av intressanta och relevanta nyheter, avslöjanden, intervjuer, bilder, videor och granskningar som måste få, och kommer få, se dagens ljus. Att lokala journalister kommer att fortsätta vara på platserna, ställa frågorna, undersöka besluten och berätta om människorna.
Det behövdes för 150 år sedan, det behövs idag och det kommer garanterat att behövas om 150 år. Min tro på det är orubblig.
Och vad betyder egentligen alla utmaningar, problem och stormar som är här och nu, när man ser det genom ett perspektiv på 150 år?
Kanske inte så mycket som man föreställer sig, trots allt. En reflektion som kan vara behaglig och värdefull att unna sig emellanåt.