I Barcelona går de boende man ur huse för att visa sin ilska gentemot turismen. Men var är alla gotlänningar med högaffel i Visby?
Att den så kallade Stockholmsveckan är här har varit svårt att undgå. Inte minst har festligheterna uppmärksammats i riksmedia. På drygt ett dygn publicerades hela tre artiklar, med snarlik vinkel, om partyfolkets ”invasion” av ön.
Som journalist – och stockholmare – är det inte svårt att föreställa sig vilken scen som utspelat sig på redaktionerna i huvudstaden. En trött redaktör som sliter i nyhetstorkan när hen plötsligt kommer på:
– Stockholmsveckan har ju börjat! Ring en arg gotlänning som klagar på turisterna!
Men hur representativt är det, egentligen?
I Expressen intervjuas en gotlänning som menar att Stockholmsveckan är ”en uppvisning i klassamhällets orättvisor” – en formulering han även sagt till P1-morgon samma dag. Exakt vilka orättvisor han syftar på är dock något oklart, förutom att Visby hamn ger honom känslan av ett ”inferno där pengar är allt”.
P1:s inslag refererar även till en insändare som samma person skrev för Helagotland i början av juli. I den beskrivs Stockholmsveckan som något slags laglöst land. Folk som gråter, spyr och skriker i gränderna, igelkottar som jagas på gatorna och fulla tjejer som förs bort till ”okända destinationer” av äldre män.
Själv väljer insändarförfattaren att lämna stad för glesbygd när veckan närmar sig, delvis för att slippa se våldtagna tjejer utanför sitt hem. Jag kan förstås inte tala för andras otäcka minnen av vecka 29 i Visby, men jag vågar ändå påstå att den här versionen är en smula överdriven.
Det tredje exemplet är DN:s artikel ”Visbybor plågas av turism”. Där intervjuas bland annat en konstnär som menar att innerstaden är så full med kryssningsturister att hon knappt tar sig från bostaden – ”ett vackert korsvirkeshus nära Stora torget” – och arbetet i ateljén om mornarna. En minst sagt bristfällig illustration av hur vanliga gotlänningar lever sina liv. Ytterligare en aspekt som diskuteras är det oväsen som skapas av väskor som rullas över kullersten. ”Idiot, bär väskan”, säger en annan Visbybo i reportaget.
När sommargästerna lämnar för säsongen gör medias intresse för Gotland ofta samma sak.
Visst är det jobbigt med mycket folk, hög ljudvolym eller att inte få plats på uteserveringarna. Men den senaste veckans rapportering måste väl ändå räknas som ett lågvattenmärke i Stockholmsredaktionernas försök att blicka utanför tullarna. Det finns väl ingen som på allvar tror att ljudet av resväskor ens kvalar in på topp 100-listan över de problem som turismen för med sig?
Visst, jag förstår att det är sexigare att skriva om hur Visby förvandlats till en ”dunkande orgie av fest och skumpa” än om bostadskris och överbelastning av vården. Med det sagt finns det ändå ett behov av att lyfta en viss frustration: När sommargästerna packar ihop och lämnar ön gör oftast riksmedias intresse för Gotland samma sak, med undantag för vår ryska granne i öst.
Jag vet att jag knappast är den första, eller sista, med den här spaningen. Min kollega Simon Bendelin skrev nyligen en liknande text om riksmedias tendens att slå fast vad ”Gotland” tycker och tänker, utifrån ett ytterst litet urval individer. Men med den senaste veckans "bevakning" av Stockholmsveckan är det tyvärr dags att ställa frågan igen: Vad är det för slapp journalistik som pågår på fastlandet?