Det är inte bara vänner och bekanta som hört av sig till aktivitetscoachen Monica Lyander efter att dokumentären ”Leva tills jag dör” visades på SVT förra veckan.
– Det är precis alla mellan himmel och jord från alla yrkeskategorier, äldre och yngre som har hört av sig, vilket är väldigt fint, säger hon.
En del har tackat henne, andra har sagt att hon ger dem inspiration och en del vill komma och hälsa på eller gå bredvid henne på jobbet.
Monica Lyander som växt upp på en gård i Halla, bor numera i Stockholm. För sju år sedan bytte hon karriär från dekoratör på ett varuhus till aktivitetscoach på äldreboendet Stora Sköndal Kyrkbyn.
– Det är fantastiskt. Det är inte ett jobb utan en livsstil, ett kall. Det är mitt andra hem.
Innan hon anställdes kände flera av de som bodde på äldreboendet knappt till namnet på varandra. I dokumentären får tittarna följa vardagen tillsammans med bland andra Ella som under tiden fyller 100 år. Med humor och värme delar de livets med- och motgångar i att åldras och vårdas i livets slutskede. För Monica har ”oldisarna”, som hon kallar dem, blivit som hennes egna familjemedlemmar.
Dokumentären spelades in under ett halvår och de 60 minuterna som visas innehåller bara en bråkdel av allt som hände under den tiden.
En av oldisarna Brita, är uppvuxen i Västergarn som drömde om att få komma tillbaka till ön och se barndomshemmet, en annan oldis Alf, som nu har gått bort, har jobbat som lots i hela sitt liv och drömde om att åka båt igen. Monica tog med dem på semester till Gotland där de besökte Västergarn och Alf fick komma upp på kommandobryggan på Gotlandsbåten.
– Han fick sitta med kikare där uppe och titta ut där han själv lotsat båtar.
Året efter åkte Monica tillbaka till Gotland med ett stort gäng från boendet.
– Ella gick upp två kilo på tre dagar och ingen behövde ta någon medicin över huvud taget. Det var den bästa resan i hela mitt liv.
Men alla äldreboenden är inte lika privilegierade.
– Jag har kompisar, bland annat på Gotland, som hört av sig och sagt att de har det kämpigt och att den personal som hållit i aktiviteterna helt tagits bort, vilket verkligen gör mig ledsen.
Men även om man inte har möjlighet att anställa en aktivitetscoach finns det mycket man kan göra för att förbättra tillvaron, menar hon.
– Det är egentligen inte aktiviteterna som är grejen. Det kostar inget att bry sig om varandra.