Stig och Gun Larsson bjuder på både syskongnabb, skön gotländska och ett evigt tjat om att det ska drickas kaffe, i tv-dokumentären om Sjögren. Man kan dock undra vad detta ger för bild av gotlänningar, menar krönikören.
Sedan fallet med Sven Sjögren åter blev på tapeten för snart två år sedan har jag i rollen som reporter skrivit en lång rad artiklar om fallet, och främst då om Tobias von Braun och Urban Gärdeks arbete med poddarna "Olösta mord" och "Kalla fall" som tagit upp fallet.
I den förstnämnda podden låg fokus på att redogöra steg för steg för allt ur den gamla polisutredningen, och "ställa frågor men inte ge några svar", medan den andra podden, som ännu spelas in, fokuserat på Gärdeks och von Brauns egna undersökningar som i huvudsak gått ut på att slå hål på de spår polisen själv aldrig utredde, till exempel tipset om att Sjögren ska ha grävts ner i Etelhemstippen.
David Anderssons dokumentär "Vad hände med Sjögren?", som rullats ut på SVT, fokuserar på gotlänningen Stig Larsson som kände Sven Sjögren och i alla år undrat vad som verkligen hände honom.
I filmen kallar han och systern Gärdek och von Braun för "poddfolket från Ståckhålm", och har en poäng i att de kanske till viss del mest är intresserade av "nyhetsrubriker och fina poddpriser". Och ja, vi från gotländsk media har visserligen nappat i stor utsträckning när poddgänget hört av sig till oss med nya tips och spår i Sjögren-arbetet.
Men det har vi också gjort för att vi mäter allt och vet att våra läsare engagerats starkt av att läsa om både stort och smått som rör fallet. Och, tror jag, följt bevakningen noga för att de vill ha ett slutligt svar på vad som hände med Sjögren.
Poddarna har gett värdefulla kunskaper om försvinnandet och dess spår. Och för alla som velat nå ett svar på frågan om vad som hände med Sven har poddarna nog också kommit så nära ett avslut man kan. Än är sagan kanske inte heller slut.
I introt till dokumentären vandrar Stig Larsson med metalldetektor bland kvarnarna på Hällarna i Visby. Om det finns rykten kring att Sjögen kan ha begravts där är högst oklart.
"Vad hände med Sjögren?" däremot, om nu en dokumentär ska bidra med kunskaper om sanningen, undrar jag i hur stor utsträckning den gör det. Desto bättre är den nog som ren underhållning.
I mina ögon skrapar den mest på ytan i de stora "snackisarna" ur polisutredningen, de hetaste spåren om vad som hände Sjögren.
I de två avsnitten läggs istället mest tid på att fokusera på Stig Larsson och hur han och personerna omkring honom är och beter sig. Det finns en humor som åtminstone inte jag var riktigt beredd på, då dokumentären utger sig för att handla om vad som hände den människa som försvann på Gotland för 50 år sedan, och ännu inte är återfunnen.
Många jag pratat med är överens om att dokumentären bjuder på betydligt mer skratt än allvar. Bortsett från musikern Anna-Karin "Ako" Gustafssons tre sånger på gutamål, som alla har en allvarsam och sorgsen ton, är det i huvudsak lättsamma låtar som spelas i dokumentären.
I slutscenen av del två av "Vad hände med Sjögren?" får paret Stig och Monika Larsson "äntligen" åka iväg med sin husvagn på semester – en av alla scener som dock visat sig vara högst regisserade.
I en intervju med GT säger Stig Larsson att han är nöjd med dokumentärens beskrivning av honom, och att han inte ser resultatet som lyteskomik. Och visst är dokumentären underhållande. Jag skrattar själv till detta, mycket, men för en sanningstörstande journalist är det alltid ett slutligt svar på mysterier som betyder mest. Stig känner sig inte förnärmad, men jag som gotlänning kan inte låta bli att känna att svenska folket skrattar åt Stig och fallet Sjögren på gotlänningars bekostnad.
Dokumentären visar närmast att, "de där ute på Gotland, de är lite annorlunda – därför ska man kanske heller inte förvånas över att Sjögren-fallet aldrig lösts, eftersom det varit gotlänningar inblandade."
Och där är cirkeln sluten om hur det går till på Gotland. Liknande snuttifiering av ön har vi sett i "SOS Gute", där minimalt små larm för räddningstjänst och polis sommartid måste hottas upp med dramatisk musik och stor kreativitet för att kunna bli bra tv.
Kopplingen mellan dokumentären och kultklassikern "Plötsligt i Vinslöv" från 1999, där skånska bybor hånas, blir tydlig från första stund. Mycket på grund av Stig Larssons kämpande i att kryssa av spår på sin lista över vad som kan ha hänt Sjögren, men också att mycket fokus ligger på saker som egentligen inte rör Sjögren.
Att Stigs fru Monika Larsson mest är trött på Stigs alltför stora fäbless för Sjögren, och hellre vill att han ska följa med ut på husvagnssemester. Eller Stigs syster Gun som snällt kämpar på med kaffekorgar när de ska ut och leta efter Sjögren med metalldetektor. Tänkte ni förresten på att Stig letar efter Sjögren bland kvarnarna på Hällarna i Visby? Dit har väl Sjögren-spåren aldrig pekat.
Dokumentären tycks ta hela Sjögren-fallet med en klackspark eller ett skratt, istället för på något större allvar.
När jag såg den väcktes snabbt frågan om hur mycket som är regisserat, inte minst slutscenen när Stig eldar upp hela sin egen utredning om Sjögren, för att efter det "till slut", äntligen, ge sig iväg med sin fru och husvagn, för att han kanske funnit ro – och lagt ner alla funderingar på Sjögren, vilket dokumentären pekar på. Men både detta, eldningsscenen och en hel del annat, har visat sig vara uppdiktat säger Stig Larsson själv till GT.
"Det är en gestaltning", förklarar i sin tur David Andersson.
Att Stig Larsson eldar upp hela sin utredning om Sven Sjögren i slutet av dokumentären, det var bara på regissörens begäran, säger Stig själv till GT.
Det här med att dokumentärer inte alltid är helt dokumentära blossade det upp en debatt om i somras, med Guldbaggebelönade dokumentären ”Sabaya” som ansetts ta sig alltför stora friheter med sanningen.
Man kan utifrån det alltid fundera över var gränsen går för att få kalla något för en dokumentär. Som journalister på en lokaltidning jobbar vi alltid för att vara så transparenta och sanningsenliga som möjligt i vår nyhetsbevakning, vårt förtroende hos läsarna betyder ju allt. Far vi med den minsta osanning eller ägnar oss åt en alltför tesdrivande journalistik, då får vi snabbt höra det. Det är min utgångspunkt i det här.
Samtidigt har SVT-dokumentären sina meriter. Ett av de största kunskapsmässiga bidragen är resonemanget om rimligheten i ryktet att Sjögren maldes ner till minkmat, där Jerry Stenström och Jan Höglund som jobbade på minkfarmen får komma till tals. De tror att det med hänsyn till omständigheter på farmen vore osannolikt att Sjögren kastades ner i köttkvarnen.
Det är också trevligt att det grävts i gamla tv-arkiv efter nostalgiska bilder från Visby och Gotland.
Vackra, historiska vyer av vår ö och att få höra en redig gotländska talas i tv – några sköna skratt, och fin musik. Det är trevligt i farsen "Vad hände med Sjögren?" och räcker kanske gott, men det är lite tråkigt om dokumentären inte ger mer kunskap och svar. Det handlar trots allt om ett av Gotlands största kriminalmysterier genom tiderna.