Stina Nordberg, som Smeraldina, och Kim Sulocki, som Truffaldino, i ett sång- och dansnummer med de båda musikalstjärnorna. Såväl duetten som a cappella-körsången i föreställningen är fina inslag i den rappa komedin.
När Romateatern sätter upp Carlo Goldonis fars får publiken en klassisk förväxlingskomedi med modern revyhumor. Romateatern har för tredje gången valt någon annan än William Shakespeare, men tanken är att det ändå ska vara en pjäs i hans anda. Dramatikern Carlo Goldoni har skrivit hundratals verk. Ett av de mest kända är ”Två herrars tjänare” som utspelar sig i hans födelsestad. Scenen är Venedig under 1700-talet, dit rollkaraktärerna kommer från olika delar av Italien. Roma klosterruin är förtrollande som teaterkuliss och kan i år användas helt och fullt. Två stora guldmålade portar står i vardera änden och matchar scenkläderna, som är en fusion av traditionella teaterkostymer och guldiga klädesplagg med mönstertryck från Venedigs stadsbild. Utrymmet bakom scenkanten fungerar som en av stadens alla kanaler, där en gondol på hjul kan dras och saker kan slängas i vattnet med höga plask som ljudeffekt.
Till staden kommer en hungrig tjänare med harlequinmönster på sina skinnkläder. Han möter två herrar och ser sin chans att ta två jobb och få dubbel lön.
– Men man kan väl inte tjäna två herrar samtidigt. Eller? frågar han sig själv och publiken.
Därmed är det upplagt för förvecklingar där herrarna så klart blandas ihop och det blandas hej vilt. En herre är egentligen en dam som låtsas vara sin döda tvillingbror med hjälp av lösmustasch, putmage och basröst. Förklädnaden är en del av hennes invecklade plan som ska rädda hennes älskade, som råkade sticka svärdet i hennes bror och nu är på flykt i Venedig där han anlitar samma tjänare som henne. Fast hon är då utklädd som herre. Planen splittrar två trolovade och i händelseutvecklingen uppstår också kärlek mellan två andra. Allt händer i full fart men som publik hänger man med. Förenklat består intrigen av en tjänare, två herrar, tre kärlekspar och flera förväxlingar.
När hela ensemblen sjunger så låter det så bra. Speciellt när gotländska Stina Nordberg tar i med sin Helen-Sjöholm-röst.
Musikalartisten och tv-skådisen Kim Sulocki har huvudrollen som tjänaren Truffaldino och tar sig an scengolvet med såväl snubblade slapstick-steg som spänstiga baletthopp. Det komiska finns främst i hans kroppsspråk och det blir väldigt kul. Det gäller även Simon Edenroth i rollen som Silvio, när han skuggfajtas med sin rival på ett splatterliknande sätt. Eller när Silvios kärlek Clarice, blir gestaltad av Moa Niklasson som en trulig tonårig när hon ska bli bortgift. Känslorna har översvallande uttryck som far ut ur skådespelarna när kärlek spinner iväg till svartsjuka eller sorg. Stina Nordberg ryter till med en värja i sin hand som Esmeralda, Malin Karlsson drar förtvivlat av sig lösmustaschen som Beatrice och Charlie Challis vrålar ut sin hjärtesorg som Florindo. Pjäsen är dock ingen tragedi utan en komedi, som spelas med dramatik såväl som lättsamhet. Och samtidigt som allt urartar ränner tjänaren fram och tillbaka i ruinen och förvärrar allt i farten.
I restaurangscenen på värdshuset säger en av hans herrar till honom att han ska tramsa mindre och vara mer på hugget. I sin rolltolkning av tjänaren är Kim Sulocki både tramsig och på hugget, det kan även sägas om hela ensemblen och föreställningen som en sammanfattning. Att det är härligt med trams som är på hugget.
Stina Nordberg, som Smeraldina, går till angrepp i en scen som avslutas med ett brandtal för kvinnors rättigheter.
Premiären spelades torsdag kväll i Roma klosterruin och föreställningen visas på sommarscenen fram till 16 augusti.