"Det som är så fint med de här är de sitter ihop. De har dött i en omfamning", säger Anna Sundström om de två mumifierade katterna. En annan katt syns på ett fotografi.
Som konstfotograf utgår Anna Sundström från sin egen skelettsamling och intresse för det som är dött.
– Det är främst lamm och kor och mycket fåglar, som jag samlade redan som barn. Jag gick i skogen och undrade varför det låg tio döda kor nedgrävda. Som barn byggde vi upp små museum med dem och tyckte att det var spännande, berättar Anna Sundström som nu har en samling hemma och i ateljén.
Hon beskriver sitt förhållningssätt till skelettdelarna som både pragmatiskt och barnsligt.
– Det är väldigt mycket barndom för mig, att leta i naturen eller med slakten på gården.
Nu har hon använt kvarlevorna i sitt fotoprojekt.
– Serien är uppdelad i två. En del är färgbilder där jag har fotograferat döda ting, som djur och växter. Det är de mer fluffiga och gladare bilderna, säger Anna Sundström.
Med en mörk men stark färgpalett visar hon fotografier på ett kranium av en ko som hon hittade i skogen, en död kanin som låg på en parkering och en mumie av en katt som någon skänkte till henne. Projektet "Från liv till död" bottnar i de senaste årens pandemi och närvaron av död i dess fotspår.
– Den andra delen är mer om den lilla döden som pågår under livets gång, när man går igenom kriser eller förlorar relationer, arbete eller blir sjuk, säger hon om de andra bilderna i serien som nästan är sepiatonade.
Fotografierna trycktes på återvunnet loktapapper som hon därefter grävde ner i jorden. Även om det är ett fotoprojekt finns inslag av processkonst som följer temat.
– Det symboliska är att de har dött, begravts och återuppstått. Inte som riktig död utan i den här krisdöden, så de är märkta men ändå vid liv, säger hon.
"Livet är så otroligt kort och man är så liten i världen, men allt hör ändå ihop. Det är något slags kretslopp", säger Anna Sundström om utställningens tema om liv och död.
Anna Sundström är främst fotograf, men även musiker och konstnär. I den här utställningen har hon inspirerats av alla de konstarterna.
– Det handlar dels om min fascination för vanitasmåleri om förgänglighet, livet och döden, säger hon och hänvisar till stilleben från 1600-talet med exempelvis dödskallar och vissna blommor.
Förutom de klassiska målarna nämner hon även den kontroversiella fotografen Joel-Peter Witkin.
– Han plåtar döda människor och återupplever dem i stilleben och han har varit mycket omtalad för om man får göra så. Dels vallfärdar folk till honom och donerar sig och dels tar han tillvara på kroppar, det är i varje fall hans förklaring, säger hon.
Diskussionen om hans konstnärliga metoder bär hon med sig i sitt eget skapande.
– Det kan ge en trygghet, för jag kan också tvivla på vad jag vill med de här skeletten och döda katterna, säger Anna Sundström.
I Joel-Peter Witkins fotografier kan hon se det brutala men mest det vackra. I hennes eget stilleben ligger två mumifierade katter i en position där de ser ut att omfamna varandra.
– För mig är det något vackert, eller jag vill göra det till något vackert.
I den här utställningen har Anna Sundström inspirerats av holländska vanitasmålare och den amerikanska fotografen Joel-Peter Witkin.
Hon ser det som att de döda får ett nytt liv.
– Den här installation är som ett litet fluffigt moln där de festar och har det kul, säger Anna Sundström och nämner en tredje inspirationskälla.
Musikern Marie Nilsson Lind och hennes låttolkning "Anropar himlen".
– Hon gjorde en cover i Så mycket bättre där hon målade upp en bild med döda musiker som hade en orkester uppe i himlen. Det blir någon slags tro och tröst för att inte vara lika rädd, säger Anna Sundström.
I stället för att gömma undan döden vill hon visa upp den på sitt konstnärliga sätt.
– Jag vill ändå att man ska kunna gå härifrån med hopp, glädje och tacksamhet, säger hon.
Konstfotografier med en koskalle, rabbisunge och fågelkropp med de engelska titlarna "Transformer", "Uprised" och "Dazzling peace".