Det har varit ett på många sätt omtumlande år för Marie Nilsson Lind. Det som tidigare varit en i första hand personlig sorg sedan åtta år yngre systern Josefin gick ur tiden den 29 februari 2016 förbyttes på en enda tv-timme till att bli ett helt folks angelägenhet.
För det var ju så, efter att Sveriges Televisions dokumentär ”Josefin Nilsson – älska mig för den jag är” sändes i mars i fjol var plötsligt ingenting längre sig likt.
>> LÄS ETT KAPITEL UR BOKEN HÄR (LÄNK)
I fokus kom den destruktiva relation Josefin levde i under en tid på 90-talet, den som hon själv redan börjat berätta om i såväl sånger som i föreställningen ”Systrarna Sisters” på Länsteatern i Visby våren 2015.
Berättat, fast få verkar ha lyssnat.
Så från en dag till nästa hamnade Marie i centrum som sällan förr, så många journalister som ringde, brevlådan fylld av brev, vanligt folk som ville ge stöd och berätta om sina egna trauman.
När hon i dag ser tillbaka ser hon ett slags kaos:
– Det var så många känslor, så många intervjuer, det bara snurrade på, det blev så enormt mycket på en gång. Och så kom det där sommarpratet när jag fick gå igenom allt en gång till.
”Sommar i P1” i augusti då Marie för första gången fick berätta om sorgen med helt egna ord.
Och nu kommer alltså boken, påbörjad strax efter att sommarprogrammet sänts.
Marie, vad är det för bok, om du säger det med dina ord?
– I första hand är det en berättelse om kärlek, om systerskap, en berättelse om vårt ursprung i När, om familjen och om den resa Ainbusk gjorde. Det mycket betraktelser…du vet, jag är ju en terapimänniska, jag tycker om att analysera och fundera kring hur saker varit och varför de blev som de blev.
Och hur det blev vet vi ju, i alla fall till en del. Ainbusk tog sig från bygdegården i När till Blå Hallen i Stockholm i en framgångssaga som också hade sina svarta kanter.
Hur jobbigt har skrivandet varit?
– Martin (Kaunitz, redaktör på Kauntiz-Olsson förlag) har varit som en bra regissör…jag bara skrev och skrev, som en slags ”Short Cuts”, Robert Altman-filmen, det är som ett collage som tillsammans bildar en hel bild av Josa, av Ainbusk men även av mitt eget liv, allt det där sitter så mycket ihop. Jag har försökt beskriva saker som Josa inte hann, mycket har varit enormt jobbigt. Det är anteckningar jag hittat när jag gått igenom hennes saker och stycken jag själv har skrivit. Men vad den handlar om...
Ja, som du ser det?
– I första hand är det faktiskt om kärlek och vad kärlek egentligen är.
Och vad är kärlek, vet du?
– Kärlek är familjen, min Mangen (maken Magnus Lind), mina syskon Hanna och Janne…kärlek är Gotland, det är skapandet och kreativiteten, att spela musik, det finns en enorm kraft i det.
Bokens tyngd och mörker ska, trots också väldigt mycket ljus och humor, dock inte underskattas.
Marie berättar om systerns missbruk,, om kampen, om den posttraumatiska stressen, om morfinberoendet till följd av en trasig höft, om paranoian, hallucinationerna, ångesten och den rasande smärtan.
Berättar om det sista dygnet, hur Josefin kände sig förföljd och Marie försökte få henne till psyket utan att lyckas, om hur lugnet till slut lade sig och hur de i gryningen, när solen steg över Visby, slutligen i det hus de delade gick till sängs med orden ”jag älskar dig”.
”Jag har fruktansvärda skuldkänslor för att vi inte åkte till psyket. Jag skulle ha tvingat henne. Men hon ville absolut inte” skriver Marie i boken.
Vid obdutionen hittades ett 60-tal smärtstillande tabletter i magsäcken. Än i dag vet Marie inte med säkerhet om systern medvetet tog sitt liv eller om det var en olyckshändelse.
– Och det kommer jag att få leva med. Det där sista hon sa, var det ett avsked? Ibland gör sorgen och saknaden och det hon gick igenom så fysiskt ont att det inte går att beskriva, säger hon.
Hon poängterar att ingen läsare ska vänta sig en bok fylld av slag. ”Det är ingen blodig bok” som hon uttrycker det. Den destruktiva relationen berörs men är inte fokus, det har heller aldrig varit avsikten.
– Det har varit en utmaning att berätta den här historien utan att göra den spekulativ, för det finns verkligen tunga saker, men det finns dessutom juridik att förhålla sig till. Allt det där var del av Josas liv men det var inte det som definierade henne…hon var en artist, en människa, en syster, vår syster, och det är henne jag vill berätta om. Det är inte frågan om någon slags hämnd.
1983 bildades Ainbusk Singers, kvartetten från När som med tiden kom att beröra ett helt folk med sina sånger och sin feminism i nätstrumpor.
Nu med över tio års perspektiv, Marie, vad var Ainbusk för en kvartett?
Hon tystnar, tänker sig inåt, bakåt:
– Egentligen är det en otrolig saga, att det gick som det gick från att Josa och jag möttes i musiken…
…säger hon och berättar, åtta år skilde de båda, Marie som skulle bli klassisk pianist och gå på ”Ackis” i Stockholm, det var allt som gällde, och så kom hon hem till När och Josa var plötsligt inte längre barn och sjöng hela tiden obekymrad om hur det lät och hon minns den där stunden när de såg på varandra, framför spegeln i hallen, så klar är bilden, och Marie sa ”Vi kan ju göra en grej ihop, jag kan kompa och du sjunger” och Josa sa ”Jo, det gör vi!”
– Josa hade mest lyssnat på pop, jag tog fram Ella Fitzgerald och Janis Joplin, jag sade ”så här kan du också sjunga”, hon sade ”Jaha!”…det är en sådan lycka att vi hade varandra. Och så hittade vi Annelie och Bittis, vi var ytterligheter, Josa och jag, de gick in och jämkade ihop oss och, ja, det är verkligen en saga.
Nu när du skrivit er historia, ser du Ainbusk i ett annat ljus?
– På sätt och vis. När jag var mitt i vår fantastiska resa såg jag aldrig riktigt vad som pågick. Vi tyckte aldrig vi var speciella, vi var oerhört självkritiska, vårt dåliga självförtroende blev som ett varumärke. Men samtidigt trodde vi på varandra och när vi träffade Märta (Skantz, manager) och hon sa ”ni ska till fastlandet” blev det på sätt och vis självklart.
Förutom alla rubriker om Josefin har Ainbusks musik fått ett uppsving av tv-dokumentären, hur tänker du kring det?
– Mitt i bedrövelsen är det ett erkännande, det är det. Som att folk äntligen ser och förstår våra texter. Jag gjorde en intervju med Johar Bendjelloul i DN och han sade ”’Lassie’ är bland det mest dramatiska jag hört!”. Och det är ju så, den sången handlar inte om en hund utan om barnmisshandel. Våra sånger och shower handlade mycket om sådant.
Det var som en saga, det var det. Fyra bondtjejer från När som erövrade landet. Men alla sagor har som bekant inte lyckliga slut.
I februari 2008 sjöng Ainbusk låten ”Jag saknar dig ibland” i Melodifestivalen, under våren stretade de på en sin Piaf-föreställning och i augusti samma år genomförde de sin allra sista spelning tillsammans – på ett köpcentra i Haninge.
– Så tragiskt efter allt vi gjort. Men vi var helt slut, vi orkade inte mer.
På måndag framträder Marie tillsammans med bland andra Benny Andersson, Babben Larsson och Björn Kjellman på Rival i Stockholm i ”En kväll för Josefin”, nästa söndag, på internationella kvinnodagen, kommer föreställningen till Wisby Strand, då med till viss del andra namn på scen.
I samband med dessa konserter återförenas de tre kvarvarande ainbuskarna på scen för första gången sedan 2008. Det har kostat tårar under repetitionerna för Annelie, Bittis och Marie.
– Vi har börjat vänja oss men det har varit jättejobbigt. Musik går alltid rätt in, också för den som lyssnar. Men när vi är på scen och en person saknas…vi grät hela första repet, vi grät oss igenom ”Kom vi tar oss härifrån” fast det är en glad låt. Men jag är stolt över det vi gör, stolt över ”Mina drömmars band”, stolt över Mangen som deltar med sitt dragspel. Men det är viktigt att vi inte försöker ersätta Josefin, hon är i högsta grad del av det här.
Den dag den här intervjun publiceras är det på dagen fyra år sedan Josefin dog. Hur lång tid är det, förutom att det är just fyra år?
Hon tystnar igen, Marie är ofta tyst under den här intervjun, härom dagen var hon i Stockholm och spelade in ”Skavlan”, den som sändes på fredsgakvällen, det var tyst och tungt då också, först komik och skratt i studion och som sista gäst kom Marie med sitt mörker.
– Ja, säger hon, det är väl som det står i alla självhjälpsböcker, sorg går i etapper. Först har det gått ett år, då har alla årstider och helger passerat, sedan kommer nästa år…blott en dag, ett ögonblick i sänder, det är så man får hantera det. Samtidigt är hon ännu så intensivt levande, som att hon när som helst kan komma in genom dörren här.
Vad har du lärt dig om dig själv genom allt det här?
– Jag är tacksam över att ha gjort andra saker, att vi gjort ”Mina drömmars land”-föreställningen, gjort julshowen. Jag har varit tvungen att hitta mig själv som artist, jag har inte ”puff” intill mig som avslutar mina meningar längre…det är en enorm känsla att ha nått dit. Det finns någor där framme.
Vet du, jag pratade med Mangen, han sa ”Marie har aldrig varit bättre än nu, det känns som den där albatrossen lyft till slut!”.
– Va! Jag vet inte…det är väl inte så sexigt att vara en albatross, är det? Han är så fin, Mangen. Men jag funderar mycket över mina syskon, för dem börjar allt om igen, jag har ju levt i den här berättelsen. Sorg är så personligt, hur man hanterar den. Det här är berättelsen om Josa, men eftersom vi var så nära i och med musiken är den lika mycket min. Vi var ju varandra, Josa och jag.
I samband med bokreleasen släpps också ett minnesalbum med Josefins musik. Det är Ainbusksånger och soloinspelningar, en del livemusik samt några tidigare outgivna spår från ett tänkt soloalbum, det andra efter 1993 års ”Shapes”.