Av Gotlands BRP (bruttoregionalprodukt) står tjänstesektorn för 42,5 procent medan varuproduktionen står för 21,1 procent. I den utredning som GFB beställt av teknikkonsultföretaget WSP framgår att besöksnäringen bara utgör 3,2 procent av BRP, vilket beskrevs i GT 24/12. Den låga siffran har förvånat många. Det är ju besöksnäringen som regionen och våra politiker blåst upp som den viktigaste näringen. Det är för besöksnäringen som de stora satsningarna gjorts.
Visserligen är det extremt svårt att beräkna både inkomster och utgifter som härrör från just besökare, men utredningen har använt samma beräkningssätt som andra gjort i liknande utredningar runt om i landet.
Frågan som uppkommer är, har regionen lagt för mycket pengar på besöksnäringen? Hade det varit bättre att lägga de pengarna på andra verksamheter? Är pengarna som satsats på kongresshall och kryssningskaj kastade i sjön?
Kongresshallen kostade 188 miljoner kronor och regionen har under vissa år dessutom fått skjuta till pengar för driften. Kryssningskajen kostade 304 miljoner kronor och avtalet med CMP garanterar att regionen under avtalstiden får täckning för lånekostnaderna. Dessa två storsatsningar för besöksnäringen som regionen bekostat har självklart belastat investeringsbudgeten och regionens låneskuld. Även om det är 11 år mellan invigningarna.
Men som jag skrivit vid något tillfälle tidigare så har kongresshallen tillsammans med utbyggnaden av högskolan, inklusive biblioteket, gjort att bland annat Almedalsveckan kunnat växa till vad den är i dag. Eller rättare sagt, vad den var 2019, innan pandemin. Under mina första Almedalsveckor, i början av 1990-talet, var det begränsat med utrymme för olika former av seminarier eller föreläsningar. Med de lokaler som både högskolan och Kongresshallen kan erbjuda har den möjligheten utökats betydligt. Och vi vet ju Almedalsveckans betydelse för många gotländska företag. Kongresshallen har även medfört att säsongen har förlängts för besöksnäringen.
När det gäller kryssningskajen och alla deras anlöp så blir det mer tveksamt vad det ger tillbaka i pengar. Men att exempelvis Lummelundagrottorna får fler besökare är det ingen tvekan om. Jag försökte för något år sedan få reda på hur många beställda bussresor kryssningsgästerna åkte iväg på och vart de gick, men det verkar vara omöjligt. Jag fick i alla fall inget svar av det bolag som då hade ansvaret. Annars är det mest innerstaden och hamnområdet som får inkomster av kryssningsresenärerna.
Jag är positiv till dessa två stora satsningar. De gjordes inte samtidigt, så deras gemensamma påverkan på regionens låneskuld har spritts ut över tid. Regionen har dessutom varit bra på att både egenfinansiera sina investeringar som att amortera av på lånen. Låneskulden har därför legat på i det närmaste samma nivå, runt 500 miljoner, sen toppen 2011 på 737 miljoner kronor. Detta trots enorma investeringar i VA-nätet, med bräckvattenverket i Kvarnåkerhamn är den klart största enskilda investeringen med beräknad kostnad på 240 miljoner kronor. Dessutom byggdes Arenahallen mellan 2014 och 2015, vilken kostande närmare 100 miljoner kronor.
Avslutningsvis så är det enormt svårt att beräkna både inkomster och utgifter av besöksnäringen. Dessutom finns det inget parallellt Gotland utan besöksnäring att jämföra med. Så allt blir då mer eller mindre kloka gissningar. Som Frida Ganshed, verksamhetsledare vid GFB, säger i en artikel i gårdagens GT: ”det är helt omöjligt att säga hur många av besökarna på till exempel en restaurang som är turister och hur många som är gotlänningar”.
Och vad betyder de besöksintensiva sommarveckorna för den service vi gotlänningar har möjlighet att ta del av resten av året? Hur många åretruntanställningar säkras genom våra besökare? Hur många verksamheter slipper läggas i malpåse under vintern? Vilka affärer och vilken service hade vi haft på den gotländska landsbygden om inte sommarveckorna gett så bra avkastning?
Jag tror de indirekta positiva följderna av besöksnäringen för oss åretruntboende är mycket stora. Så stora att några av oss inte skulle kunna bo kvar, och många av oss andra nog inte skulle vilja bo kvar, om de inte fanns.
Men samtidigt måste vi ta de negativa följderna på allvar. Efter att flaskhalsar i form av färjetrafiken, antalet gästbäddar och annan privat service försvunnit är det numera regionens verksamheter som brister. Tillgången till vatten, en dåligt organiserad sophantering och problemen med underhåll av enskilda vägar var alla problem under sommaren och de ligger alla på regionens bord.
Den fråga måste våra politiker lösa, för annars kan besöksintresset för Gotland minska och då riskerar de stora satsningarna på besöksnäringen att bli värdelösa.