Det har gått ungefär ett halvår sedan det första larmet om interna motsättningar och vantrivsel på länsstyrelsen. Jag ska inte påstå att bilden klarnat speciellt mycket sedan dess.
Helagotland berättar om hur personalen, indelade i 15 grupper, genomgått djupintervjuer. Resultatet av dessa bekräftar väl det halvårsgamla larmet om att ungefär var tionde av de anställda anser sig utsatta för olika former av särbehandling och kränkningar. Bilden har också förtydligats så till vida att länsrådet Anneli Bergholm Söder skuldbeläggs för att ha skapat eller bidragit till denna arbetsmiljö.
Det är naturligtvis ytterst beklagligt att så pass många riktar så skarp kritik mot sin egen arbetsmiljö. Å andra sidan verkar det ju inte alls råda enighet om att det bedrivs någon form av skräckregemente. Det är trots allt nio av tio som inte anser sig utstå sådan behandling.
Det är inte per automatik chefen det är fel på när missämja uppstår. Det kan vara svårt att skilja på när chefen ägnar sig åt berättigad kritik och befogade påpekanden å ena sidan och särbehandling och kränkningar å den andra. Det som upplevs som ett övergrepp behöver inte vara det. Det kan uppstå problem när man byter chef och därmed också ledarskapskultur medan personalen, som vant sig vid något annat, förblir densamma. Det finns inga självklara vägval vad som är rätt åtgärder att vidta. Speciellt inte för utomstående med så lite information som är publikt känd.
Facket verkar ha tagit ställning. Johan Lundberg, ordförande i Saco-S, säger ju till Helagotland:
– Vi känner inte förtroende för henne.
Landshövding Anders Flanking har en svårare uppgift då han också måste ta hänsyn till att den organisation han är ytterst ansvarig för ska fungera i framtiden. Ett förhastat beslut på skakig grund kan sätta ett dåligt exempel för framtiden. Om problemen på länsstyrelsen är mer komplicerade än att det finns en dålig chef, så kan efterträdaren få samma eller liknande problem om man flyttar på den som nu kritiseras.
Jag har inte en susning om vad Anders Flanking borde göra i den här situationen.
Men han har åtminstone fackets förtroende. Så länge han gör vad facket tycker att han borde göra. Johan Lundberg igen:
– Vi har lyft problemet till landshövdingen som tog våra synpunkter på stort allvar. Han bemöter oss med respekt och efterfrågar våra åsikter. Vi har stort förtroende för honom. Men för att vi ska behålla det behöver det verkligen ske förändringar nu.
Så han kan inte göra vad en chef som jag hade för över tre decennier sedan brukade göra, när han fick ett problem påtalat för sig. Han sade:
– Något måste göras.
Sedan gick han sin väg.