Vårt samhälle är uppbyggt av ideella krafter, ett system som bygger på frivilligt engagemang där medborgare tar på sig uppdraget att föra talan och bevaka rätten för ett kollektiv.
Det är något väldigt fint men också väldigt sårbart.
Jag har tidigare skrivit om detta perspektiv utifrån vårt politiska system. När allt färre engagerar sig i politiska partier får vi ett mindre underlag, sämre "konkurrens" om uppdragen.
Vad händer om det fortsätter minska så det till slut inte finns fritidspolitiker som kan se till att skolan, omsorgen, vården, vägarna, bostäderna och all annat som sköts genom politiskt arbete och politiska beslut blir gjort?
Tanken är obehaglig på många sätt.
Det minskade engagemanget för förtroendeuppdrag gäller inte bara politiken.
Tidningen Dagens Arbete (medlemstidning för IF Metall, GS-facket och Pappers) publicerar för närvarande en rad artiklar om hur allt färre är med i facket. Något som påverkar underlaget och rekryteringen till fackliga uppdrag.
Arbetsmarknaden är uppbyggd på att regler och villkor sätts av parterna, inte staten. Det är alltså arbetsgivarna och dess anställda som tillsammans förhandlar fram vad som ska gälla. Ni vet, den svenska modellen.
Hotet mot denna modell beskrivs också i en bok som kom ut för några år sedan, skriven av Jonas Nordling, tidigare ordförande för Journalistförbundet. Boken heter "Den svagaste länken" och borde ha lett till mer debatt kring denna uppenbara "utmaning" för den svenska modellen.
För precis som Nordling hela tiden återkommer till i sin bok är det på arbetsplatsen som den svenska modellen utförs. I förhandlingar lokalt mellan arbetsgivaren och en arbetsplatsklubb. Även om förbundskanslierna finns som ett stöd är det de lokala fackliga företrädarna som sköter arbetet.
Allt fler väljer bort dessa uppdrag. Av olika skäl. Tidsbrist är en vanlig orsak. Liksom risken att ens egen karriärmöjlighet i företaget försämras om man uppfattas som en besvärlig person som ifrågasätter saker.
Arbetsgivarens inställning till facket är avgörande för hur lätt det är att få medarbetare att ta fackliga uppdrag.
Men även om organisationsgraden minskar har Sverige fortfarande världsrekord i facklig anslutning, om man räknar bort Island.
En intressant uppgift i sammanhanget är att sedan 2008 är den fackliga organisationsgraden högre bland tjänstemän än bland arbetare. Klyftan mellan tjänstemännens och arbetarnas organisationsgrad har aldrig varit så stor som 2022.
I dag är anslutningsgraden i Sverige 69 procent i snitt, tjänstemän 73 procent, arbetare 59 procent.
En personlig reflektion (inte förklaring) till denna sakuppgift är att tjänstemannafacken är politiskt obundna medan LO-facken är knutna till – och till och med ingår i – Socialdemokraternas partiorganisation.
En grundförutsättning för att gå med i en förening är att man förstår varför det är viktigt. Att hänvisa till gångna tiders fackliga framgångar fungerar föga.
För mig och min generation, som snart står i tur att lämna arbetsmarknaden, är fackligt medlemskap en självklarhet. I dag tänker de yngre årskullarna mer på direkt egennytta. Men när de en gång kanske behöver facklig hjälp för egen del måste det också finnas fackliga förtroendemän att få denna hjälp av...