Två texter om eget ansvar och respekt för andras integritet fångade mitt och många andras intresse i helgen.
Den första var Lena Anderssons omtalade krönika på Svenska Dagbladets ledarsida om att det är föräldrarnas ansvar, inte regeringens, att se till att deras barn får mat på bordet. Det är orimligt att påstå att någon tvingas svälta i Sverige, menar hon.
I grunden har hon så klart rätt. Även om marginalerna kan vara små har vi ett fungerande skyddsnät i vårt land. Ändå landar hennes resonemang fel, i alla fall hos alla som någon gång ställts inför faktum att det inte finns pengar kvar men väldigt mycket månad.
Lever man på marginalen kan en enda oväntad utgift en månad förstöra allt. Man halkar efter och när det inte finns något sparkapital att ta av blir det en ond cirkel.
Samtidigt har Lena Andersson rätt i att ingen behöver svälta och att det finns en hel del billig mat som kan mätta hungriga magar. Men alla som haft med barn att göra vet också att linsgryta och havregrynsgröt inte alltid tas emot så bra.
Hon har också rätt i att Socialdemokraternas tonläge är orimligt högt om hur landet förstörts efter nio månader med Tidöregeringen när de själva styrt landet en absolut majoritet av modern tid.
Men då ska man minnas att detta även var Tidöpartiernas strategi för att vinna valet: att påstå att landet var förstört, ingenting fungerade i Magdalena Anderssons Sverige.
Så länge partierna envisas med att påstå att deras politiska motståndare har för avsikt att förstöra vårt land kommer många väljare att tro att det är så.
Den andra texten som drabbade mig var Mien Niklassons krönika i Gotlands Allehanda om medmänniskors fäbless att komma med goda råd till överviktiga.
Alla vi som kämpat med kilon som biter sig fast – och obönhörligt visar upp för världen att här har vi en individ som inte fattat den enkla ekvationen: mat-rörelse=normalvikt – kände igen oss.
Alla dessa goda råd som ges både indirekt i olika debatter och även direkt genom rena förolämpningar som ges i sken av att "mena väl".
Jag vågar lova att alla som är överviktiga vet om att de är det. Det är alltså inget nån behöver upplysa om.
Däremot har det länge funnits en teori om att all övervikt inte är skadlig. "Det är lika vanligt att tjocka har en god hälsa som att smala inte har det". Typ.
Forskning har nu stuckit hål på den myten och visar att medelålders personer med obesitas har ökad risk för framtida hjärt–kärlsjukdom (till exempel hjärtinfarkt) oavsett om de har andra konkreta symptom av sin övervikt eller inte.
Alla goda råd från personer som aldrig lidit av övervikt borde ersättas av en mycket mer vaken inställning i vården. Obestias/fetma är en sjukdom och bör också behandlas som en sådan. När det äntligen verkar finnas ett läkemedel som hjälper ska tjocka människor känna skam, inte bara för att de är för lata att själva göra nåt åt sin övervikt, utan också för att de "stjäl" medicin från diabetiker.
Den som inte har råd med mat kan väl äta kakor/bakelser/tårta, sa kanske aldrig Marie Antoinette men det välkända citatet passar ändå bra att avsluta med.
Den som aldrig saknat mat på bordet har svårt att förstå problemet med hungriga barn.
Den som aldrig kämpat med övervikt förstår inte vad problemet är, det är ju bara att äta mindre och röra sig mer?
RÄTTELSE
Gårdagens text under "Liberal aspekt" var skriven av Mimmie Björnsdotter Grönkvist och ingen annan.