Vem hade trott att Regiondirektör Peter Lindvall skulle lämna jobbet? Det blev lite av en chock när jag på en svajig uppkoppling lyckades få tillgång till Helagotland.se.
Men jag har full förståelse för Lindvall. Att vara högsta ansvariga tjänsteperson för landets enda kommun som även har ansvar för de gamla landstingens, numera regionernas, verksamheter kan inte vara lätt. Att dessutom vara det under de tuffa år som sjukvård och omsorg haft när pandemin härjade som värst måste ha varit extremt tuff. Med närmare 7 000 anställda är det ingen liten organisation som Lindvall haft ansvar för. Nu kommer han i stället gå tillbaka till det privata näringslivet där han ansvarar för färre anställda men med största säkerhet får en liknande eller till och med högre lön. Vilket jag lär återkomma till i en senare ledare då ämnet är intressant.
Som regiondirektör har Peter Lindvall fått verka i bakgrunden av våra folkvalda, vilket är naturligt i en väl fungerande politiskt styrd organisation. Media är ju bra på att granska både kommande och tagna beslut och där sätts politikerna under lupp. Som högsta chef har regiondirektören inget annat ansvar än att se till att de beslut som är tagna också följs. Vilket ofta sker i det tysta.
Men fick under pandemin fick Lindvall och några av regionens enhetschefer stiga fram i rampljuset. Då var det inte längre fokus på politikernas beslut. Då blev de verksamheter som dagligen utförs av regionens anställda allas gemensamma intresse. Mest i form av sjukvård och omsorg, men samtliga verksamheter fick drastiskt tänka nytt för att kunna ge den service som är tänkt. Något jag upplevde fungerade bättre här på Gotland än på många andra kommuner och regioner runt om i landet.
Lindvall fick även ta tag i det stora treåriga sparpaketet som beslutades för att få ordning på regionens ekonomi under hans första år på posten. Dessutom tvingades Lindvall till en längre tids sjukskrivning på grund av hjärtproblem. Så det är åtta tuffa år som Lindvall haft ett av landets mest komplexa kommunala/regionala uppdrag.
Magnus Ugglas episka albumtitel ”Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt” har en poäng. Men samma förhållande gäller även många som går vidare i sina yrkesliv. Det gäller i högsta grad det jag nu ser efter att Peter Lindvall kom ut med beskedet att han sagt upp sig från tjänsten som regiondirektör.
På sociala medier kan vi läsa hur alla från politiker, tjänstepersoner och personer inom näringslivet lyckönskar Lindvall i sitt nya jobb. Samtidigt ser vi hur hans verk som regiondirektör omnämns med fina ord och goda omdömen. Hyllningarna visar att Lindvalls sätt att arbeta brett över hela ön och ha kontakt med organisationer, företag och personer som är beroende av regionens verksamheter, har gett ett bra resultat. Det tydligaste omdömet är Lindvalls positiva inställning till det mesta, vilket i någon form har smittat av sig på de flesta han mött.
Nu startar rekryteringen av en ny regiondirektör och till skillnad från Björn Jansson, som i sin krönika i går skrev att han har en given, om än onämnd, kandidat till jobbet, har jag ingen jag ser som given. Men så har ju Björn Jansson bättre insyn bland tjänstepersoner och andra potentiella kandidater än vad jag har.
Jobbet som regiondirektör börjar nu ticka mot sitt slut för Peter Lindvall och jag blir väl en av de sista att önska honom lycka till i sitt nya jobb. Men jag gör det ändå för det är han värd när han nu efter åtta tuffa år sagt upp sig från tjänsten som regiondirektör, för att leva ett lugnare liv inom det privata näringslivet.