Sverige har svårt med elförsörjningen, men samtidigt finns det många planer som förutsätter en mycket riklig tillgång till ny energi till rimliga priser. Projekt som ger onda aningar om hur framtidens energimarknad kan gestalta sig för medborgare och industri som är beroende av denna marknad.
Ett av dessa projekt granskas i en ny rapport av den välmeriterade forskaren och nationalekonomen Magnus Henrekson. Föremålet för hans kritiska granskning är de extremt energislukande planerna på så kallat grönt stål. Hans slutsatser av granskningen formuleras väldigt tydligt. H2 Green Steel borde lägga ner.
Planerna på grönt koldioxidfritt stål har varit väldigt hyllade, Initialt var jag själv väldigt imponerad. Men i takt med att det blivit tydligt vad som skulle krävas för att producera detta gröna stål – och när man förstått vad konsekvenserna skulle kunna bli – har hyllningarna minskat och oron ökat. Magnus Henrekson förklarar för Dagens Industri att det gröna stålet riskerar att både driva upp elpriserna till nya nivåer samtidigt som stålet i sig kan bli dyrt och olönsamt att framställa. Projekten som bedrivs med statlig uppbackning, bland annat genom att statliga gruvföretaget LKAB involverat sig, riskerar att sluta med kollaps. Andra har nämnt den gamla statliga satsningen på Stålverk 80 som ett avskräckande exempel. Magnus Henrekson jämför med något annat när han beskriver vad som kan drabba boomande samhällen i norr:
– Det är som ett olympiskt spel. Det blir eufori inför spelen och några år senare är det helt dött. Förhoppningsvis kan vår utredning bidra till att de här kommunerna inser riskerna.
Även Gotland har ett stort projekt där man avser att göra råvaruproduktion koldioxidfri. Heidelberg Materials, tidigare känt som Cementa, har elkrävande planer som bland annat omfattar infångning av koldioxid. I en intervju som publicerades på Hela Gotland för sisådär tre veckor sedan beskrev Matilda Hoffstedt, fabrikschef i Slite både omfattningen och medias förmåga att fokusera på detaljerna och glömma helheten:
– Den nya anläggningen i Slite, som kommer kapa motsvarande fyra procent av Sveriges fossila koldioxidutsläpp från år 2030, innebär en investering i storleksordningen tio miljarder kronor. Den skapar 300 jobb på kort sikt och ett hundratal även efter det.Och så skriver media att det kommer bullra och damma när vi bygger om.
Vindkraftbolaget OX2 skriver på webben på investeringarna i nya industriella processer i Slite att: "...elbehov närmast vara det femdubbla år 2030 och uppgå till 1,5 TWh årligen. Det förutsätter både en ökad tillgång till klimatneutral elenergi och en förstärkning av elnätsinfrastrukturen till och på Gotland."
Anledningen till att OX2 skriver är samarbetet med Heidelberg Materials om att etablera havsbaserad vindkraft öster om Gotland.
Men även här inställer sig ju frågor. Kommer OX2:s båda vindkraftparker överhuvudtaget att kunna realiseras? Energipark Pleione ska ha upp till 70 verk som är upp till 370 meter höga. Vindpark Ran kan bli 121 vindkraftverk som är 310 meter höga. Kommer detta att passera miljöprövningar, Försvarsmaktens prövning och eventuella folkliga protester mot jätteverken? Jag tror det kan bli svårt.
Vidare har den havsbaserade vindkraften – som tenderar att producera som bäst när elpriset är som lägst – betydande lönsamhetsproblem.
På detta problem skulle i och för sig ett gynnsamt avtal med Heidelberg Materials vara en lösning. Men finns det i så fall avsättning för den koldioxidfria men fördyrade cementen?
I veckan tillstötte ytterligare ett problem. Nya elkablarna till Gotland som Sliteanläggningen är beroende av kan försenas, befarar Svenska Kraftnät. Redan den ursprungliga planen – 2031 – ansåg Heidelberg som alltför sen.
Det är meningen att både industri och transporter ska konvertera till eldrift. Hur ska priserna bli rimliga Hur mycket vi kan öka elproduktionen? Och hur används denna el bäst?