På den tiden när C, M, KD och L samlades i den politiska mitten ledde det till rekordnivåer i väljarstöd och två på varandra följande mandatperioder i regering (2006-2014). Den första perioden dessutom med egen majoritet, något som inte hänt sedan regeringen Fälldin II (1979-1981) med C, M och FP.
Under Reinfeldts regeringar låg toppnoteringarna i opinionen runt 53 procent i DN/Ipsos.
Sedan Moderaterna valde att vandra högerut och hellre fokusera på SD:s väljare än mittenväljarna har det gått utför. Alltfler väljer originalet och regeringspartierna minskar.
Samtidigt har det största oppositionspartiet, Socialdemokraterna, mer och mer anammat borgerlig politik och därmed från andra hållet närmat sig mitten.
När så alla partier fanns där i mitten av svensk politik öppnade sig fältet både till vänster och höger. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna växer.
Hur stödet skulle se ut för en borgerlig allians i dag är det ingen som vet. Inte heller vet vi något om stödet för andra alternativa samarbeten för att bilda regering. Något sådant organiserat alternativ finns inte och väljarna är sannolikt luttrade efter de senaste valen där samarbeten formerat sig först när valresultatet stått klart.
Man vet helt enkelt inte vad man röstar på, förutom att en röst på M, KD eller L också numera är en röst på Sverigedemokraterna.
Mats Linder (GA) ondgjorde sig nyss över att oppositionen inte borde få kalla sig opposition eftersom oppositionspartierna inte ingår i nåt formellt politisk samarbete.
Det verkar vara nåt som retar många av Tidöpartiernas sympatisörer men partierna utanför regeringen och regeringsunderlaget är ju i opposition alldeles oavsett om de samarbetar, eller som nu, står var för sig.
Mer oro borde ägnas åt att borgerlig politik och borgerliga reformer lyser med sin frånvaro i svenskarnas vardag när SD bestämmer. Trots att Tidöpartierna gör vad de kan för att utmåla Januariavtalet som ett skämt och ett misslyckande, innehöll det mer borgerlig politik än vad Tidöavtalet hittills lyckats åstadkomma.
Det man däremot lyckades med var att stoppa de borgerliga reformerna i Januariavtalet.
För Centerpartiet borde "de hemlösa borgerliga mittenväljarna" utgöra en enorm möjlighet. Partiet är borgerligt och står stadigt kvar i mitten. Dilemmat är att borgerligt sinnade mittenväljare sannolikt inte vill rösta på ett S-styrt regeringsalternativ.
Ett valmanifest liknande Januariavtalet skulle vara ledsagande men Centerpartiets förhandlingsläge har kraftigt förändrats sedan JA:s dagar. Man har förlorat vapendragaren Liberalerna och opinionsstödet signalerar risk för att partiet inte ens klarar riksdagsspärren. Samma läge har Liberalerna.
Något måste definitivt ändras för att rubba spelplanen inför nästa val. För S, MP och V utgör inte heller nåt bergsäkert alternativ till Tidögänget.