Ett klipp som spritts flitigt i sociala medier visar en ung man som talar på avslutningen i sin folkhögskola. Det är omöjligt att sluta lyssna på hans gripande berättelse om hur hans mamma övertygade honom att söka, till den dag han står som talare på avslutningen och berättar om hur hela hans liv förändrats.
Många av oss som gått på folkhögskola känner igen oss, kanske inte i exakt hans historia, men i själva betydelsen av att våga, att byta bana, självförtroende och självkänsla som stärks genom ny kunskap och nya lärdomar.
På en folkhögskola blandas människor från alla delar av landet, alla åldrar, alla erfarenheter, här finns plats för alla, även de som annars riskerar att hamna i socialt utanförskap.
Sedan en tid sprider sig inte bara gripande tal utan en stor oro över folkhögskolornas framtid. Statsbidrag som inte räknas upp, tydliga intentioner från regeringens stödparti Sverigedemokraterna om kraftiga inskränkningar på folkbildning i allmänhet och folkhögskolorna i synnerhet.
Folkhögskolornas uppdrag och vilka utbildningar som ska ges stöd och inte kan diskuteras. Men SD vill bland annat minska platserna på Allmän linje, alltså den möjlighet som finns för personer som av olika skäl hade svårt att klara den grundläggande skolgången men får en ny chans på en folkhögskola.
SD:s sätter också likhetstecken mellan folkhögskolorna och Socialdemokraterna på ett sätt som gör att många inser att folkbildningen inte behöver inskränkas utan snarare tvärtom: "Folkhögskolorna är i stort ett forntida arv från en tid när socialdemokratin genom sin täckmantel under benämningen folkrörelsen etablerade strukturer i samhället som kvarstår än idag" skriver SD:s Tobias Andersson i en motion.
I skolavslutningstider tänker också många på lärare som på olika sätt haft avgörande betydelse för sina elever. Nyligen kunde vi läsa om gotländska Christine Lager som när hon gick i åttan var ganska vilsen i skolan och hade svårt att hitta nån större studielust.
Christine Lager är i dag justitieråd vid Högsta domstolen, så högt man kan komma som jurist i vårt land. Ett enda möte på Solbergaskolans skolgård gav hennes liv en vändning.
Den aktuella läraren, Ragnhild Weijnitz, berättade i GT: "Det var under en av mina rastvakter, jag gick fram till henne, jag sade vad jag tyckte och hon lyssnade. Det var ett samtal som stannade kvar hos oss båda, uppenbarligen. Även jag har tänkt mycket på det under årens lopp".
Att möta en lärare som tror på en och som visar att man är sedd betyder allt.
Så här kommer en eloge till alla lärare som varje dag bekräftar sina elever, hjälper dem att se alla möjligheter, hitta sina styrkor och känna hopp inför framtiden. Det finns nog inget större.
Tack till er.