För över 30 år sedan målade en konstnärligt lagd kompis kjol, byst och flätor på en övergångsskylt utanför fritidsgården Bubblan i Slite. Herr Gårman förvandlades där och då till Fru Gårman. Även om det var snyggt gjort blev någon myndighetsperson rasande. Jag kommer inte ihåg om det var polisen eller någon från kommunen, men det sågs inte med blida ögon att ”vandalisera” viktiga vägskyltar. ”Tänk om någon skulle missförstå skyltens innebörd nu när Herr Gårman fått flätor, byst och kjol.”
När jag läser artikeln på Helagotland.se där det finns bilder på skyltarna med Fru Gårman vid ett övergångsställe i Visby förstår jag att utvecklingen och jämställdhetsarbetet gått framåt. Att vi som ofta besökte fritidsgården Bubblan i Slite var långt fram i vår syn på jämställdhet. Mycket beroende på de dedikerade fritidsledarna vi mötte.
Själv var jag sen i min kontakt med Bubblan och den verksamhet som bedrevs där på 1980–90-talet. Men de dryga fem år jag var en av besökarna formade den jag är i dag.
Bubblan skilde sig från exempelvis Puma när det kom till åldersspannet på besökarna. I Slite fanns det inte så mycket att göra en vanlig vardagskväll i oktober så Bubblan blev en samlingspunkt för många av Slites ungdomar. Jag tror att mixen av äldre och yngre var bra. Dels blev det en naturlig mötesplats där alla var välkomna och gammalt groll fick lämnas utanför dörren. Det innebar att man fick en ömsesidig respekt för varandra som bara kan fås när man ”tvingas” tillbringa tid tillsammans. Alla skulle behandlas lika, och oavsett ålder hade man lika stor rätt till de olika aktiviteterna. Det medförde att ungdomarna fick lära sig att respektera varandra.
Men möjligheten för oss äldre att få ta del av verksamheten var också bra då vi annars riskerade att göra mindre bra saker, eller hamna i utanförskap och ensamhet. Nu blev vi välkomnade av duktiga fritidsledare, om vi följde de regler som fanns. Nu fick de som inte hade några direkta kompisar en gemenskap och ett sammanhang och Slite slapp ofta gäng som bara drog omkring utan mål och mening. Det fanns ett varmt ställe att krypa in i. Det fanns vuxna förebilder man kunde föra förtroliga samtal med. Och det fanns sysselsättning i form av olika spel, lyssna på musik eller se på TV med sina kompisar. Det fanns en gemenskap.
Den trygghet jag upplevde på Bubblan under senare delen av mina tonår är något många tonåringar saknar i dag. Jag vet egentligen inte varför fritidsgårdar lagts ner och det finns nog flera orsaker, men liknande verksamheter saknas i dag.
Det var på fritidsgården samhället fick kontakt med ungdomarna. Där kunde de tidiga signaler, som det ofta pratas om när det gäller nya rekryter till gängen, upptäckas och tas om hand. Det var på fritidsgården polisen tittade in för att få en kopp kaffe och samtidigt visa upp en tillbakalutad version av ordningsmakten.
Det var på fritidsgården kommunens verksamheter fick möjlighet att prata med ungdomarna oavsett orsak.
Samhället har utvecklats och den verksamhet som fanns på fritidsgården i Slite på slutet av 1980-talet är nog inte möjlig i dag. Men nedläggningen av fritidsgårdar har skapat ett vakuum som inte fyllts och det är något som samhället borde ta tag i. Om inte annat för att skapa den gemenskap jag själv kände under mina dryga fem år som besökare på Bubblan i Slite.
Ja, tänk vad minnena pockar på och utvecklas när en bild på Fru Gårman triggar igång en.