Vårdcentralen Visborg får behålla sitt listningstak. Det tror jag är ett pragmatiskt och klokt beslut. Hade hälso- och sjukvårdsnämnden agerat annorlunda så hade det varit ett beslut som den antagligen fått anledning att ångra. Hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande Filip Reinhag (S) lät också övertygad om att man fattat rätt beslut.
– De får fortsätta efter nuvarande modell och nivå i fyra år till. Vi ser att de klarar av att erbjuda en stabil verksamhet med god kvalitet och ser inga anledningar just nu att förändra i den önskade strukturen som de vill ha.
Även om det är ett privilegium att Vårdcentralen Visborg även fortsättningsvis får begränsa antalet listade patienter och ställa sökande i kö, så kan jag inte se att det skulle kommit något gott ut ur att av principskäl förändra de förutsättningar som tillåtit Vårdcentralen Visborg att bygga en verksamhet som de listade patienterna är väldigt nöjda med. Listningstaket har skapat förutsättningar för en god och tillgänglig vård under ordnade och drägliga former. Om det finns en vårdcentral i regionen som fungerar väldigt väl, varför då reducera det entalet till noll?
Extra mycket noll hade det blivit om även väggarna hade rasat när taket togs bort. Det fanns en stor risk för att vårdcentralen hade upphört att existera om den plötsligt hade överhopats av alla de patienter som vill lista sig vid den. Och det hade ju verkligen inte gagnat primärvården på Gotland och de andra vårdcentralerna.
Det är bättre att Regionen istället fortsätter arbetet med att förbättra arbetsförhållandena och därmed personalförsörjningen vid sina egna vårdcentraler. För bara en vecka sedan kunde vi läsa om hur antalet fast anställda specialistläkare inom regionens primärvård har fördubblats. Denna framgångsrika rekrytering har man kunnat genomföra efter att regionen infört en gräns för hur många patienter en läkare bör ha listade. Det hade ju inte varit så lite ironiskt om man i detta läge hade valt att blåsa taket av Vårdcentralen Visborg. Och resultatet hade som sagt kunnat bli att situationen förvärrats för den primärvård som Regionens bedriver i egen regi.
Egentligen tror jag att det behövs grundläggande nationella förändringar av primärvårdens organisation och drivkrafter, exempelvis med hjälp av erfarenheterna från primärvårdsreformen i Norge. Det är dock en fråga som Region Gotland inte äger. För Regionen gäller det att skapa förutsättningar för bästa möjliga primärvård under existerande förutsättningar. Den uppgiften är svår nog ändå, utan att man skapar sig egna problem.