Jenny Perssons krönikor förgyller min fredag och brukar ofta få mig att tänka till. Gårdagens krönika var inget undantag. Hur kan det komma sig att Sverige under sin tid som demokrati inte haft en enda kvinnlig statsminister?
Under de senaste 900 åren har 3 kvinnor lyckats bli regenter. Även om de är undantag i en mycket mansdominerad regentordning, och återkommer i snitt vart 300 år, är de fler än antalet kvinnliga statsministrar. Och i dag har vi, även om kungahusets makt reducerats, två kvinnor som står på tur att bli tronföljare. Man kan möjligen resonera om att det just är på grund av den ringa makt kungahuset har, som det gjorts möjligt att den förstfödda, oavsett kön, numera ärver tronen.
Men ändå, som min gamla mattelärare tydligt påpekade, ett (1) är oändligt mycket mer än noll (0) och jag blir uppriktigt irriterad över att monarkin visat sig oändligt mer jämställd än demokratin gällande tillsättandet av statschef i praktiken. Än så länge.
Vänsterpartiets förre ordförande Jonas Sjöstedt är på tapeten igen. Den senaste veckan har han haft mer medial uppmärksamhet än han troligen haft under så pass kort tid någon gång tidigare. Orsaken är självklart de memoarer som Jessica Nordh skrivit om, och i nära samarbete med, Sjöstedt.
Jessica Nordh var Sjöstedts pressekreterare och ger i boken, enligt recensionerna, inte bara en bild av partiledarens arbete utan även en inblick i den politiska tjänstepersonens arbete. Något som fått mig att sätta upp boken på min privata önskelista. Det greppet är, vad jag förstår, helt unikt och ger en bild av en yrkesgrupp som har stort inflytande, men som varken ska synas eller höras.
I en artikel i Dagens Nyheter beskriver Nordh hur en amerikansk konsultbyrå fick förtroendet att jobba med Vänsterpartiet för att förbättra partiets arbete. Ett av råden V fick var att de inte hade så många väljare att ta från vare sig Miljöpartiet eller Feministiskt initiativ. Däremot fanns det potentiellt en mycket stor väljarskara att ta från Socialdemokraterna.
I sak är ju detta helt rätt, men för att kunna få genomslag för vänsterpolitik i riksdagen måste V få majoritet eller ingå i ett samarbete där de får genomslag för sin politik. Det lär knappast bli verklighet om de rödgröna partierna aktivt arbetar för att ta väljare från varandra. Speciellt inte om kampanjerna görs genom att kritisera de andra partiernas politik. Då finns ju risken att väljarna lämnar till förmån för borgerliga partier eller soffan.
Turismen har i sommar slagit rekord här på ön i antalet besökare. Besöksnäringens långsiktiga arbete har varit mycket fruktsamt. Jag kommer ihåg hur företrädare för näringen kämpat för att få bort de flaskhalsar som de upplevt sig se som hinder för fler besökare. Det var först färjekapaciteten inklusive komfort och resetider, vilket nu inte är ett problem längre. Därefter ifrågasattes boendekapaciteten, vilken numera är utbyggd i så pass stor omfattning att den inte längre kan anses vara en flaskhals.
Nu under rekordsommaren har nya flaskhalsar synliggjorts. Flaskhalsar som åligger regionen att ta hand om och finansiera lösningar för. Om vi nu vill ha ännu fler besökare här på ön. För att ge möjlighet till att ett så stort antal besökare är här samtidigt måste regionen skärpa upp renhållning, trafik- och parkeringssituationen i Visby, akutsjukvårdens kapacitet och tillgången på färskvatten. Vill vi dessutom förlänga säsongen för besöksnäringen behöver vi också förbättra tillgången på färskvatten året runt, men även tillgången på bostäder till studerande och andra som slängs ut ur sina boenden för att ge plats åt penningstinna turister. Allt detta är inte gratis, men vilken gymnasieekonom som helst borde kunna sätta siffror på vad det skulle kosta oss skattebetalare. Vinsterna med turismen är besöksnäringen och regionens olika företrädare tydliga med att redovisa. Då är det inte mer än rätt att den betydligt enklare uträkningen, där regionens kostnader redovisas, också blir gjord.