Region Gotlands svar i en rapport från Socialstyrelsen om utvecklingen av primärvården förvånar mig. De får också skarp kritik i en debattartikel i tidningen Dagens Samhälle, författad av Sofia Rydgren Stale som är ordförande i Sveriges Läkarförbund.
Jag har inte tvivlat på Regionens vilja att utveckla en god och tillgänglig primärvård med fasta läkarkontakter, ett rimligt antal läkare per listad och kontinuitet i vården. Jag har däremot tvivlat på Regionens förmåga att uppnå detta och saknat realiserbara planer på vägen dit.
Men Sofia Rydgren Stale tar upp Region Gotland som ett skräckexempel på bristande ambitioner, på basen av Socialstyrelsens rapport. Hon skriver:
"Region Gotland är av den häpnadsväckande åsikten att om de skulle arbeta för att nå målen för en ökad kontinuitet och relationsskapande i hälso- och sjukvården så skulle det verka kontraproduktivt sett till intentionen att erbjuda just en god kontinuitet i vården. Det, kan understrykas, är Gotland ensamma om att hävda.
Bristen på specialister i allmänmedicin som vill arbeta inom primärvården är ett problem i nästan samtliga regioner. Det är dock bara Gotland som hävdar att de som region helt saknar förutsättningar att nå den nationella målsättningen för en god och nära vård."
Region Gotland har definitivt ett behov av att förklara sig och kanske sätta tidigare omdömen i ett mer smickrande sammanhang. Men jag förstår också problemen och delar egentligen Sofia Rydgren Stales åsikt att utan tydliga lagkrav så kommer vi aldrig att få en god, nära och likvärdig primärvård över hela landet. En kanske mer effektiv men också mer omfattande och långtgående förändring vore att göra primärvården till ett statligt ansvar. Storskalighet och samlat ansvar har sina fördelar när man vill åstadkomma förändring. Det har också risker och staten är inte immun mot misslyckanden.
Sofia Rydgren Stale menar att det är möjligt att återigen göra primärvården till en attraktiv arbetsgivare och förbättra rekryteringen:
"Bättre arbetsförhållanden, där fasta läkare har ett rimligt antal patienter, lockar tillbaka läkare till primärvården och gör att fler läkare under utbildning vill göra sin specialisttjänstgöring där. Det ser vi i exempelvis Region Sörmland."
Det är en av fördelarna med att ha många sjukvårdshuvudmän. Det finns ett inslag av pluralism, alla ägg ligger inte i samma korg, och det är möjligt att lära sig av framgångsrika exempel i andra regioner.
När det gäller primärvården tror jag dock att det också finns ännu mer att lära av framgångsrika reformer i andra länder där den tycks ha blivit mer effektiv. Det räcker med att passera en av Sveriges två landgränser – den till Norge – för att kunna studera en primärvårdsreform som de flesta, inklusive landets läkarförbund, tycks vara nöjda med.